oss 150 kroner!
I vasallstaten Sverige har i dagarna tre statsbesök noterats. USA:s i Kina, Rysslands i Kina och Indiens i Sverige/EU. Naturligtvis har det senare av de tre uppmärksammats mest. I Svenska Dagbladet 19 maj 2026 kan vi till exempel läsa «Nytt avtal med Indien kan ge 23 000 nya jobb».
Vidare: «Vid sidan av det bilaterala avtalet mellan Indien och Sverige, kommenterade Ulf Kristersson överenskommelsen om ett nytt handelsavtal mellan EU och Indien, som träffades i januari. –Det här frihandelsavtalet beräknas skapa 23 000 nya jobb i Sverige och drygt 6 000 av dem i Göteborgsregionen, sade Kristersson».
Vi har hört den visan förut. Hur var det med Northvolt? Skulle inte det företaget skapa upp mot 3 000–5 000 arbetstillfällen i Skellefteå och Västerås när fabrikerna skulle nå full kapacitet? Fotot på de tre personerna ovan föreställer egentligen tre reaktionära drömmare. Men de är också tre gangsters. Kvalitén på damen till vänster är väldokumenterad här på nättidningen. Kvalitén på herrn till höger fick en ordentlig bedömning av M. K. Bhadrakumar den 16:e maj: Indias kvasi-allianse med Israel og Emiratene vil ikke få en lykkelig slutt. Sveriges statsminister, i mitten, brukar inte komma med synpunkter som strider mot vad damen till vänster säger. Gangsters alla tre, villiga att sluta upp bakom det desperata USA-imperiet, som nu struntar i att visa någon som helst moral i sitt globala handlande.
Vad gäller besöket i Kina av USA:s statsminister har M. K. Bhadrakumar även här gjort en förnämlig genomgång «Konstruktivt og strategisk stabilt forhold» mellom Kina og USA er banebrytende«.
Då kommer vi till det tredje besöket, när Rysslands president för 26:e gången gör ett officiellt statsbesök i Kina. Även det besöket är beskrivet här på nättidningen Russland og Kina bygger noe USA ikke kan ødelegge. Artikeln är skriven av Fjodor Lukyanov. Han avslutar sin artikel med följande ord:
«I dagens verden har forutsigbarhet blitt en uvanlig vare, men den kan til slutt være en av de største fordelene med det russisk-kinesiske partnerskapet. Mens forholdet mellom Washington og Beijing er preget av usikkerhet og mistanke, har Moskva og Beijing konstruert noe langt mer stabilt: Et forhold hvis utvikling ikke lenger avhenger av atmosfære eller midlertidige politiske stemninger. I et stadig mer ustabilt internasjonalt miljø er det i seg selv betydningsfullt».
Vid sidan av ordet förutsägbarhet kunde Fjodor ha lagt till att även ordet stabilitet, som han har med, är en enorm bristvara idag. Var kan man finna denna vara?
Låt oss titta lite närmare på vad Global Times skriver om mötet mellan Rysslands och Kinas statsöverhuvuden: Head-of-state diplomacy guides China-Russia relations to ‘new heights’
«President Xi redogjorde för insatser för att främja en högre kvalitet i Kina-Ryssland-relationerna i fyra dimensioner under ett gemensamt pressmöte med president Putin efter samtalen: För det första uppmanade Xi till insatser för att konsolidera politiskt ömsesidigt förtroende av högre kvalitet och stärka strategiskt stöd för varandra; för det andra betonade Xi behovet av att Kina och Ryssland stärker högkvalitativt ömsesidigt fördelaktigt samarbete och gemensamt främjar deras respektive utveckling och revitalisering; för det tredje betonade Xi behovet av att främja högkvalitativa utbyten mellan människor och stärka grunden för varaktig vänskap mellan de två folken över generationer; och för det fjärde uppmanade Xi Kina och Ryssland att eftersträva internationell samordning av högre kvalitet och arbeta tillsammans för att reformera och förbättra den globala styrningen.
Dessa fyra dimensioner visar tydligt en väg för en högre kvalitetsutveckling av Kina-Ryssland-relationerna från en ny utgångspunkt.» ’Högre kvalitét’, ’strategiskt stöd’ och ’varaktig vänskap mellan de två folken över generationer’ pekar alla mot just stabilitet. Denna stabilitet är nödvändig för att Kina och Ryssland tillsammans skall kunna arbeta för en multinodal, eller multipolär världsordning. Eller som det står i stycket ovan «för att reformera och förbättra den globala styrningen». Ett av Kinas globala initiativ, GGI, handlar om detta: Concept Paper on the Global Governance Initiative_Ministry of Foreign Affairs of the People’s Republic of China.
Längre fram i ledarartikeln i Global Times påpekas något som president Xi betonade: «Som permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd och viktiga stora länder i världen bör Kina och Ryssland inta ett strategiskt och långsiktigt perspektiv, driva utvecklingen och vitaliseringen av våra respektive länder genom omfattande strategisk samordning av ännu högre kvalitet, och arbeta för att göra det globala styrningssystemet mer rättvist och rimligt.» Återigen inte bara förutsägbarhet, utan en förutsägbarhet grundad på den lilla stabilitet som ännu finns, till exempel det gemensamma organ som skapades efter andra världskrigets slut: FN.
Artikeln ställer så den viktiga frågan om vad en ’strategiskt framsynt Kina-Ryssland-relation’ betyder för världen. «För det första innebär det en starkare skyddslinje för global fred och stabilitet. Genom att upprätthålla det internationella systemet centrerat kring Förenta nationerna och följa FN-stadgans syften och principer fungerar Kina och Ryssland som nyckelkrafter i att motsätta sig hegemoni, främja multipolaritet och stabilisera den globala situationen. Dessutom har krafterna som försvarar internationell rätt och rättvisa blivit starkare. Kina och Ryssland upprätthåller nära band inom multilaterala ramverk såsom FN, Shanghai Cooperation Organization (SCO), BRICS och G20, och skyddar gemensamt de legitima utvecklingsrättigheterna och intressena för länder i det globala syd.»
Många kommentatorer, som regelbundet ställer sig positiva till kampen för fred och mot hegemonism, har påpekat att man från kinesisk sida på senare tid blivit skarpare i formuleringarna i artiklar om denna hegemonism. I fortsättningen av textstycket ovan syns det klart: «Båda sidor är fast beslutna att försvara den internationella ordningen efter andra världskriget och den internationella rättens auktoritet, och motsätter sig alla former av ensidig mobbning och handlingar som syftar till att vända historiens gång, särskilt provokationer som förnekar andra världskrigets utfall och försöker försköna och återuppliva fascism och militarism. Tillsammans arbetar de för att bygga ett mer rättvist globalt styrningssystem.
Historien visar att när Kina och Ryssland står fast tillsammans finns det större hopp om internationell rätt och rättvisa, större säkerhet mitt i globala förändringar som sker en gång per sekel och större styrka för mänsklig utveckling och framsteg.» Vilka är det då som mobbar, förnekar andra världskrigets utfall och vill återuppliva fascism och militarism? Vilken roll i detta har till exempel de tre glatt leende figurerna i fotot ovan?
«För närvarande präglas det internationella landskapet av turbulens och osäkerhet, där olika former av «oförutsägbarhet» utgör stora utmaningar för fred och utveckling. Mot denna bakgrund är Kinas och Rysslands vilja och förmåga att «ta ett strategiskt och långsiktigt perspektiv» i sig ett viktigt bidrag till det internationella samfundet. Denna strategiska beslutsamhet visar att de två länderna konsekvent upprätthåller principerna om «icke-allians, icke-konfrontation och att inte rikta in sig på någon tredje part.»
De håller fast vid jämlikhet, ömsesidig respekt, god tro och vinn-vinn-samarbete. Kina-Ryssland-relationen, som överskrider traditionella militära och politiska allianser, är en modell för interaktioner mellan stormakter och grannländer. Det har stark intern drivkraft och bestående strategisk motståndskraft, och har blivit en viktig stabiliserande faktor mitt i global osäkerhet….. När de två länderna tillsammans rör sig mot en framtid med högre kvalitet kommer de att tillföra stark drivkraft till varandras tillväxt och nationella återhämtning. Kina-Rysslands nära strategiska samordning på den internationella scenen kommer också att fortsätta att fungera som en viktig stabiliserande kraft i en turbulent värld, och göra oersättliga insatser som stora länder för att skydda internationell rätt och rättvisa samt för att bygga ett mer rättvist och rimligt globalt styrningssystem».
Vad mer finns att lägga till i denna fråga? Förmodligen en hel del, eftersom världen nu snabbt förändras.
Men vänta ett tag! Det pågår även ett annat viktigt möte. NATO samlas nu i svenska Helsingborg och mannen med faderskomplex, generalsekreterare för NATO, uttalar sig:
TT skriver «Statsminister Ulf Kristersson (M) betonar vikten av en ”väldigt ordnad process” när Europa förväntas ta ett större militärt ansvar i Nato. Det är något han vill ta upp med USA:s utrikesminister Marco Rubio i Helsingborg.
– Vi kommer att vara vänliga, konstruktiva och tydliga, säger han till TT.
Det är rimligt att USA förväntar sig ett större europeiskt ansvar, enligt Kristersson. Men USA måste också hålla övriga Natoländer informerade om sina långsiktiga planer, poängterar statsministern. Det får inte ställas på ända genom hastiga, oannonserade beslut om att dra bort amerikanska styrkor i Europa.
Under fredagen ska Rubio ha ett enskilt möte med Kristersson och utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M).»
Sveriges statsminister tänker alltså möta det döende imperiets representant med vänlighet och tydlighet! Men så har han inte bara gangstermoral. Han har, precis som den stora majoriteten av Sveriges riksdagsmän, också dålig fattningsförmåga. Kommer han inte ihåg hur EU:s blev pålagt tullar, samtidigt som EU:s tullar mot USA kraftigt minskades? Fattar han inte att människor utanför NATO/EU-sfären ser hur även Sverige försöker blidka den kraft som mördat fiskare utanför Venezuela, kidnappat Venezuelas statschef och oprovocerat startat krig mot Västasiens mest fredliga land; Iran? Jo, det kanske han gör, men det betyder mindre än att «vara vänlig, konstruktiv och tydlig» mot gangstebossen själv. Vad beträffar vädjan om «information om långsiktiga planer» så fattar idag alla, som har lite hum om hur USA-imperialismen har utvecklats, att det inte finns några långsiktiga planer. Det döende imperiet är i kaos.
I nyhetsinslaget från den 21:a maj påpekar både politiker och reportrar ständigt vikten av enighet inom NATO. Generalsekreteraren säger till exempel «Men i slutändan kommer vi alltid överens, alla 32.» Detta ständiga tal om enighet har naturligtvis en enkel förklaring. En flanör får frågan om hur han tycker att förhållandet är till USA «Jag tycker det är väldigt spänt» säger denne. Reportern på plats i Helsingborg säger «Det finns en oro över att Marco Rubio skall komma med några besked om amerikanska militära nerdragningar…… Man kommer att göra vad man kan för att hålla sams, men samtidigt finns det också en rad frågor, som man inte har en gemensam linje i. Det handlar om Grönland, som fortfarande är ett öppet sår. Det handlar också om Mellanöstern där USA anser att NATO-länder inte har hjälpt till tillräckligt. Det finns också en oro för att Spanien inte skall hålla löftet om upprustning.» Allt tal om enighet är ett tydligt tecken på stor oenighet och stor förvirring.
När det gäller frågor om förutsägbarhet och stabilitet – som är en förutsättning för den fred alla normala människor längtar efter – så vet folk i den Globala Majoriteten/det Globala Syd vart den bör vända sig. Den vet också vart den definitivt inte skall vända sig. Men denna majoritet har ett problem. För visserligen «har krafterna som försvarar internationell rätt och rättvisa blivit starkare», men den Globala Majoriteten ser också hur NATO:s krig mot Ryssland i Ukraina sprider sig. NATO-länder som de Baltiska staterna blir allt mer direkt inblandade i kriget. Den ser hur både det ryska folket och den ryska statsledningen mer och mer tappar tålamodet gentemot det ökande direkta deltagandet i kriget. Pyspunka-modellen från rysk sida hotar att inte funka! (Se Når drømmen om Amerika faller i grus – del 2/2).
Samma sak gäller för det aggressionskrig som främst den sionistiska delen av USA-imperialismen bedriver mot Iran. Idag den 22:a maj är det ännu ett uppehåll i angreppen. Men trycket ökar. En explosion kan komma när som helst. Då räcker det kanske inte med «Kina-Rysslands nära strategiska samordning på den internationella scenen» vars syfte är att «fortsätta att fungera som en viktig stabiliserande kraft i en turbulent värld, och göra oersättliga insatser som stora länder för att skydda internationell rätt och rättvisa samt för att bygga ett mer rättvist och rimligt globalt styrningssystem.»
Bertil Carlman
