Modernisering betyr ikke kapitalisme

Nedanstående artikel av Vijay Prashad kan sägas vara en god sammanfattning av artiklar som under senare år presenterats hos Tricontinental: Institute for Social Research, och som handlar om utvecklingen i Kina, och landets förhållande till omvärlden. Några av dem har återpublicerats på denna nättidning.

Perspektivet har hela tiden varit det som länderna i det Globala Syd har, eller åtminstone borde ha, om de skall kunna uppnå «modernisering». Redan artikelns första mening slår fast, att moderniseringen enligt Vijay måste innebära någon form av socialism.

Vi ser också hur arbetet med att bryta det imperialistiska beroendet kommit in i en våldsam fas. Framförallt kriget mot Iran, som det nordamerikanska imperiet för, visar det. Men även de nyss avslutade SCO- och BRICS-mötena visar hur det Globala Syd under mer ordnade former och i samklang stävar efter modernisering. New-Delhi-Deklarationen-2026 är en sammanfattning i 140 punkter av hur BRICS-länderna idag anser att världen borde vara, och vilka hinder som finns.

Men hur ser framtiden ut för oss i Norden, för oss i den kapitalistiska världen, som totalt domineras av det nordamerikanska imperiet? Vijay skriver eller talar inte så mycket om det. Det gör emellertid bland andra ekonomiprofessor Michael Hudson, f.d. USA-ambassadören Chas Freeman, f.d. brittiske diplomaten Alastair Crooke och förre CIA-analytikern Larry C. Johnson. Och den framtid de ser, är inte något att glädjas åt. Åtminstone inte den närmaste framtiden. Vad som sedan kan komma står ännu bara «skrivet i stjärnorna».

Modernisation Does Not Mean Capitalism: The Thirty-Eighth Newsletter (2026) | Tricontinental: Institute for Social Research

För det globala syd kan utveckling inte uppnås genom att efterlikna det kapitalistiska väst; det kräver att imperialistiskt beroende bryts genom försvar av suveränitet, socialistisk planering och omvandling av sociala relationer.

Tricontinental: Institutet för social forskning, steg 1–3, 2026. Presenterat i dossier nr 104, Walking on Two Legs: The Socialism of Chinese Modernisation, september 2026.

Vijay Prashad.

Kära vänner,

Hälsningar från skrivbordet på Tricontinental: Institutet för samhällsforskning.

År 1960 publicerade den amerikanske ekonomen Walt Whitman Rostow The Stages of Economic Growth: A Non-Communist Manifesto. Undertiteln avslöjade bokens syfte. Rostow beskrev inte bara ekonomisk utveckling; han erbjöd ett ideologiskt vapen för kalla kriget. Alla samhällen, hävdade han, följde samma väg, började i ‘traditionellt samhälle’, passerade genom ‘förutsättningarna för avtag’, ‘uppgång’, ‘drivkraften mot mognad’ och nådde slutligen ‘den höga masskonsumtionens tidsålder’. I slutet av denna väg stod USA självt: dess sociala, kulturella och politiska institutioner framstod som modell för resten av världen. I Rostows berättelse var utvecklingen att efterlikna konsumtionsmönstren och institutionella former i det imperialistiska väst; Att modernisera var att bli kapitalistiskt.

Rostows teori, och särskilt den från den Saint Lucianske ekonomen Arthur Lewis, ställde ‘tradition’ i motsats till ‘modernitet’. Den gamla världen måste rensas bort, så att den nya kunde uppstå. Kolonialismen försvann ur denna berättelse, liksom slaveri, plundring, ojämlikt utbyte och organiserad överföring av rikedom från Asien, Afrika och Latinamerika till Europa och Nordamerika. Länder som utarmats av imperialismen fick höra att deras fattigdom berodde på deras egna efterblivna kulturer. De behövde varken suveränitet eller social revolution; vad de behövde, fick de höra, var utländskt kapital, västerländska experter och tålamod.

I ett tidigare nyhetsbrev om våra radikala traditioner, diskuterade vi rikedom i debatten om kulturella arv inom radikal politik. I Kina var dock det huvudsakliga problemet inte tradition i sig utan förödmjukelse. Från det första opiumkriget (1839–1842) fram till den kinesiska revolutionens seger (1949) genomgick Kina det som man minns som ‘förödmjukelsens århundrade’: opium som tvingades på folket, ojämlika avtal påtvingades dess regeringar, territorium beslagtogs av utländska makter, hamnar underställda imperialistiska monopol och landet slets sönder av krigsherrar, ockupation och inbördeskrig. Kapitalismen kom in i Kina inte med Adam Smiths The Wealth of Nations (1776) i handen, utan med kanonbåtar och narkotika. Kapitalismens krafter enade varken landet eller frigjorde dess produktiva kapacitet. Istället krossade kapitalistisk imperialism det kinesiska samhället och stärkte jordägare, kompradorer och mellanhänder till utländskt kapital.

För det kinesiska folket innebar modernisering inte en total avvisning av deras civilisation eller inträde i västvärldens väntrum. Att modernisera innebar att få ett slut på förödmjukelse, återfå suveränitet, ena landet, besegra hunger och analfabetism samt skapa materiell kapacitet för att förhindra kanonbåtarnas återkomst. Enligt denna logik kunde kinesisk modernisering bara börja med nationell befrielse och kunde endast gå framåt genom socialism.

Vår senaste dossier, Walking on Two Legs: The Socialism of Chinese Modernisation, uppmärksammar de två oskiljaktiga uppgifter som den kinesiska revolutionen tog på sig: omvandlingen av sociala relationer och utvecklingen av produktivkrafterna. Ett fattigt land kunde inte avskaffa deprivation bara genom att fördela den mer jämlikt – det krävde modern industri, vetenskap, teknik och infrastruktur. Men med tanke på fällan med det neokoloniala systemet, hur förväntades Kina genomföra detta projekt? Skulle det kunna göras utan att ta itu med grundläggande frågor om ägande och social frigörelse? I vår dossier delar vi in den moderna kinesiska historien i tre faser: 1949 till 1978, 1978 till 2013 och 2013 till idag.

År 1949 var Kina bland världens fattigaste länder: medellivslängden var omkring trettiofem år, läskunnigheten var under tjugo procent, industrikapaciteten var extremt begränsad och landsbygden dominerades fortfarande av feodala relationer. Revolutionens första steg var därför både sociala och materiella. År 1953 hade jordreformen omfördelat nästan fyrtiosju miljoner hektar till cirka 300 miljoner jordlösa och jordfattiga bönder. Jordägarordningen bröts, men något djupare inträffade också. Bönderna upplevde fanshen (翻身) – bokstavligen ‘att vända sig om’ eller ‘vända kroppen’, men på revolutionens språk, att kasta av sig träldom och stå upprätt som aktiva deltagare i nationell utveckling. Moderniseringen började inte med ett köpcentrum utan med mark, värdighet och slutet på slaveriet.

Masskampanjer för läskunnighet, folkhälsosystem, läsrum på landsbygden och programmet för barfotaläkare förändrade samhället. År 1959 hade läskunnigheten stigit till femtiosju procent; år 1978 hade medellivslängden stigit över sextiotre år. Samtidigt lade socialistisk planering grunden för en integrerad industriekonomi: stålverk, kraftverk, bil- och traktorfabriker, järnvägar och broar. Dessa framgångar gjordes under blockad, sanktioner och det ständiga hotet om krig. Suveräniteten hade fått en materiell grund, men den var fortfarande osäker.

Efter 1978 ändrade reform- och öppningspolitiken taktik utan att överge den historiska riktningen. Deng Xiaopings uttalande att ‘fattigdom inte är socialism’ fångade kärnan i problemet. Kina använde marknader och utländskt kapital under statlig ledning för att utveckla sina produktiva krafter, men övergav inte ekonomins dominerande nivåer. Offentlig kontroll över bankväsendet, energi, telekommunikation och transport gjorde det möjligt för staten att styra investeringar och förhindra att den privata sektorn dikterade samhället. Marknaden användes som ett instrument, inte som ett mål i sig.Denna andra period producerade enormt socialt välstånd och lyfte mer än 765 miljoner människor ur fattigdom mellan 1978 och 2019. Men den ledde också till allvarliga motsättningar: ojämlikhet, korruption, regionala obalanser, tryck på arbetare och ekologisk förstörelse. Att erkänna dessa motsättningar är inte att avfärda reformperioden, precis som att erkänna dess framgångar inte kräver att man döljer dess kostnader. Socialistisk konstruktion är inte en rak linje som lagts i förväg utan en kampprocess där nya kapaciteter skapar nya motsättningar som sedan måste lösas. 

Sedan 2013 har Kina gått in i en tredje fas, organiserad kring tre begrepp: gemensamt välstånd, ekologisk civilisation och högkvalitativ utveckling. Kampanjen Targeted Poverty Alleviation mobiliserademer än tre miljoner medlemmar i Kinas kommunistiska parti (KKP) för att nå de återstående områdena av extrem fattigdom, och garanterade minimiinkomst, tillräckligt med mat och kläder, utbildning, sjukvård, säkra bostäder, dricksvatten, elektricitet och transporter. Istället för att vänta på att rikedom skulle komma av sig själv, gick partiet till hushåll efter hushåll för att identifiera och övervinna deprivation. Samtidigt agerade partiet mot koncentrationer av privat makt, skärpte regleringen av teknikföretag, begränsade privatundervisningsbranschen och agerade mot fastighetsspekulation enligt principen att ‘hus är till för att bo i, inte för spekulation’. Kina har riktat krediterna bort från spekulativ verksamhet och mot strategisk industri, offentlig infrastruktur och teknologisk utveckling. Detta är inga små administrativa justeringar; de rör den grundläggande socialistiska frågan: om kapitalet styr samhället, eller samhället styr kapitalet.

Kinas president Xi Jinping har beskrivit kinesisk modernisering som ‘socialistisk modernisering som drivs under ledning av Kinas kommunistiska parti’. Begreppet socialistisk modernisering är inte fientligt mot tradition, men tillåter Kina att dra nytta av sitt civilisatoriska arv, utan att underkasta sig vare sig feodal hierarki eller västerländsk kulturell dominans. Tradition är varken ett museiföremål eller ett hinder att övervinna; den ärvs kritiskt och förs i dialog med vetenskapligt förnuft och socialistisk etik.

Kinas minne av förödmjukelse behandlas ibland i väst som en psykologisk orättvisa som manipuleras av staten. Men förödmjukelse är inte bara en känsla. Det syftar på ett materiellt tillstånd: förlust av suveränitet, beslagtagande av resurser, förnekande av teknologisk utveckling och underordning av ett folks framtid under utländsk makt. Dagens halvledarrestriktioner, sanktioner, handelshinder och militär inringning, påminner det kinesiska folket om att den gamla imperialistiska önskan att stoppa deras utveckling inte har försvunnit. Teknologisk självförsörjning är därför inte snäv nationalism utan den samtida form som antas av försvaret av suveränitet.

Kinas väg kan inte bara kopieras av andra länder. Den uppstod ur en revolution rotad i arbetare-bonde-alliansen och från ett parti kapabelt att planera över generationer. Men dess historia ställer en brådskande fråga till det globala syd: kan det ske modernisering utan suveränitet? Länder som är tyngda av extern skuld, beroende av råvaruexport och berövade kontrollen över data, finans, teknik, energi och transport är formellt oberoende men hindras från att bestämma sin framtid. Rostows stege ges till dem, men det finns inga steg att klättra upp på.

Den kinesiska revolutionen sökte inte tillstånd att klättra på Rostows stege; den banade sin egen väg mot utveckling. Kinas modernisering bör inte mätas i varuvolymen eller antalet miljardärer; den bör mätas i om bönder kan stå upprätt, om barn kan läsa, om människor lever längre och hälsosammare liv, om teknologin tjänar sociala behov, om naturen skyddas och om en nation kan möta imperiet utan att böja huvudet. Kinas modernisering är inte utopisk; lösningen av varje problem har skapat nya problem som måste hanteras. Det verkliga testet för kinesisk modernisering har kanske varit dess förmåga att anpassa sig till föränderliga tider och möta nya utmaningar. Vi säger inte att det kinesiska samhället inte har några problem, utan att dess socialistiska projekt är organiserat för att känna igen motsättningar, ändra kurs och kämpa för att lösa dem.

Kinas moderniseringsväg visar att underutvecklade länder kan bana en väg skild från det kapitalistiska väst, samtidigt som de försvarar sin suveränitet. Lärdomen är inte att Kina kan kopieras, utan att modernisering kräver politisk organisation som kan omvandla suveränitet till planering, teknologisk kapacitet, social välfärd och kollektiv makt. Det är därför frågan om politiska partier är viktig. Det är inte möjligt att fullt ut förstå Kinas väg utan att analysera dess partisystem, KKP:s struktur och dess relation till andra partier, staten och samhället. För att följa denna resa noggrant, vänligen läs vår halvårsvisa tidskrift, Wenhua Zongheng: A Journal of Contemporary Chinese Thought, utgiven i samarbete med The Global South Academic Forum (GSAF).

GSAF-konferensen 2026 hålls i Pudong, Shanghai, från 17 till 18 oktober under temat ‘Globala syds politiska partier: styrning och modernisering’. Genom att samla politiska partier, sociala rörelser och akademiska institutioner från hela det globala syd skapar forumet en plats för att jämföra erfarenheter av styrning och modernisering och att fråga hur suveränitet kan översättas till institutioner som kan planera, utveckla och frigöra. Det som står på spel är om folken i det globala syd kan definiera modernisering på sina egna villkor, inte som imitation utan som det kollektiva byggandet av en framtid bortom beroende.

Varma hälsningar,

Vijay