oss 150 kroner!
Mange som er dypt engasjert i å støtte den palestinske saken og motsette seg Israels folkemord, har ofte uttrykt irritasjon, til og med sinne, over at den globale støtten til den palestinske saken er så svak. Det som teller, ifølge mange av disse antiimperialistene, er «handling».
Ansar Allah i Jemen, Houthi-bevegelsen gemenligen kallad, är för dessa välvilliga människor ett föredöme. De handlar, de offrar sig för Palestinas sak, de snackar inte bara. Larry Johnson säger till exempel «Bara houthierna har stått upp och kämpat för palestiniernas skull. Alla andra ger bara läpparnas bekännelse. Det är dåligt.» (Larry C Johnson & Paul Craig Roberts: Can peace be imposed on Israel? – Russia and China Step In) Likaså i ett samtal med Nima Alkhorshid – fast en månad senare – går Laith Marouf ännu längre. (Laith Marouf: Hezbollah Reaches a New Level of Power) Med anledning av att Ryssland och Kina lade ner sina röster i säkerhetsrådet, när rådet den 17 november röstade på USA:s ’fredsplan’ för Gaza, vilket bland annat skulle innebära upprättandet av en ’stabiliseringsstyrka’ i och kring Gazaremsan, säger Marouf bland annat:
«Du vet nej-rösten, Kinas och Rysslands avstående, visar oss också begränsningarna i att förlita sig på Kina och Ryssland för antiimperialistiskt arbete och/eller folkbefrielse…. Jag tror att Ryssland och Kina kommer att sitta och se på om Kuba återigen attackeras för att ockuperas. De kommer också att sitta och se på när Venezuela kan bli attackerat om en minut. Och om och när Kuba och Venezuela faller, kommer Kina och Ryssland också att rösta för återkolonisering av dessa länder…. Detta är en varning till alla våra afrikanska bröder och systrar som också söker befrielse, att ni aldrig ska förlita er på Ryssland och Kina för denna befrielse…. Det går inte att förneka längre. Den som förnekar att Ryssland och Kina inte kan litas på är en fiende till befrielsen…. Vi kommer att överleva…. stackars Kina, stackars Ryssland som inte kan respektera sig själva och stå upp mot de spöken som vi palestinier har stått emot i 80 år, och har stått ut med ett folkmord i två år; de arméer som Kina och Ryssland fruktar. Kina och Ryssland fruktar amerikanerna. Kina och Ryssland fruktar sionisterna och deras finansiella makter. Vi fruktar dem inte och vi kommer att besegra dem med eller utan Kinas och Rysslands hjälp…. [Etcetera]»
En som verkligen fattar vad Rysslands och Kinas val av röstning i FN handlar om, är överste Lawrence Wilkerson. Det visar han tydligt i denna intervju, också den med Nima A. Col. Larry Wilkerson: Epstein Files – NATO’s Moves ALL FALLING APART – Iran closer to Russia. Många inser vikten av att diskutera Kinas hållning i omröstningen. Pascal Lottaz är en av dem: China‘s Silence on Gaza is Strategic. Den officiella förklaringen till hur Kina röstade finns här: Explanation of Vote by Ambassador Fu Cong on the UN Security Council Draft Resolution on the Post-War Arrangement of Gaza_Permanent Mission of the People’s Republic of China to the UN Om man slutligen vill få ett mer färskt samtal, i vilket flera olika viktiga frågor behandlas, då kan man lyssna på den pensionerade brittiske diplomaten Alastair Crookesom resonerar med den likaså pensionerade överstelöjtnanten från USA, Daniel Davies: EU Pushing MORE WAR in UKRAINE. Här får man veta att ’Putin’, precis som ’Xi’ vet vad den strategiska kampen mot papperstigern kräver. Alastairs beskrivning av hur premiärminister Liz Truss´ korta tid som statschef, förklarar också varför den borgerliga demokratin samtidigt är en diktatur. De 30 + minuter som samtalet varar, är mycket lärorika. ’Välvilliga’ människor borde lyssna, även om Alastair inte är så lätt att lyssna på.
Samtidigt är det också sant, att många ledare – även i muslimska stater – ’snackar’ mycket, men gör väldigt lite. De feodala kungarikena i Västasien, naturligtvis, men även presidenten i republiken Türkiye,Recep Erdoğan, ’snackar’ mycket. Ja, han kan till och med «spelar under täcket» med Israel, (’samarbeide i det skjulte med Israel’), när han tycker att det är lämpligt.
«Men förr kunde befrielserörelser få mer påtagligt stöd, till exempel i Vietnam», kan de välvilliga påpeka, «och Vietnam är nu ett fritt land.» En del av de välvilliga kanske till och med tänker på ett citat av revolutionären Che Guevara. I sin berömda essä Message to the Tricontinental skrev han 1967 «Skapa ett, två, många Vietnam».
Hur relevant är några av de välvilligas påpekande? Är Ches uppmaning ett råd som kan vara framgångsrikt i den internationella klasskampen idag? Kan kärnvapenmakter som Ryssland och Kina göra som Ansar Allah i Jemen? Tyvärr är det så att många av ’de välvilliga’ är långt mer entusiastiska än de är eftertänksamma, och just det är ett av de stora problemen för att denna kamp skall bli framgångsrik.
Under självständighetskampen i Angola (1961–1975) och under det efterföljande inbördeskriget (1975–2002) stöttade olika stater olika befrielserörelser. Sovjetunionen stödde MPLA (Movimento Popular de Libertação de Angola), som var marxistiskt orienterat. MPLA hade nära band till Kuba, som utöver medicinsk utrustning och sjukvårdspersonal skickade militärer och rådgivare till Angola, särskilt efter självständigheten 1975, för att hjälpa MPLA att försvara huvudstaden Luanda mot UNITA och FNLA. En del analytiker menar till och med att «Kubas insats var avgörande för att MPLA kunde behålla makten och etablera sig som den styrande regeringen i Angola.» MPLA dominerades av den urbana intelligentsian och folkgruppen mbundu. Kina stödde UNITA (União Nacional para a Independência Total de Angola), grundad av Jonas Savimbi. UNITA hade starkare förankring på landsbygden och fick även stöd från USA och apartheidregimen i Sydafrika. FNLA (Frente Nacional de Libertação de Angola) fick stöd från USA och Zaire (nuvarande DR Kongo).
Det stöd till olika befrielserörelser som Kina, Sovjetunionen, Kuba och USA gav, speglade delar av motsättningarna under det kalla kriget. Vi kan nog också anta att Mao Zedong, utifrån KKP:s erfarenheter, hellre stöttade upprorsrörelser som hade sin bas bland fattiga bönder och inte främst inom den urbana intelligentian. Under slutet av 1970-talet (Mao dog 1976) avtog Kinas stöd till UNITA. När Jonas Savimbi dött i strid, undertecknades ett fredsavtal i april 2002 mellan UNITA och MPLA-regeringen, vilket officiellt avslutade kriget. UNITA omvandlades därefter till ett politiskt parti och har sedan dess deltagit i Angolas flerpartisystem. (Den 18:e november firade Kubas stöd till Angola 50 år: Cuba Commemorates 50th Anniversary of Angola’s Independence).
Naturligtvis har man i Kina analyserat sin roll i Angolas kamp för befrielse, men var hittar man den? Vi var många som tyckte att stödet till UNITA åtminstone var ’konstigt’. Vi kommer förmodligen inte heller att få se någon form av minnesmöte rörande stödet till Angola, från kinesisk sida. Videon Chinese-backed Caculo Cabaça hydropower project set to be Angola’s largest source of clean power ger däremot en god bild av, hur Kinas stöd till Angola har förändrats. Afrikagrupperna ger en mer fullständig beskrivning av vad som hände: Afrikagrupperna och befrielsekampen i Angola.
Men vilka är förändringarna mer globalt sett? Här på steigan.no finns ett antal artiklar, som dels går igenom det stöd som Palestina faktiskt får, och som också åtminstone delvis pekar på den principiella skillnaden mellan stödet till Angola på 1960- och 1970-talet, och den typ av stöd som man idag ger till den internationella befrielsekamp som palestiniernas kamp är en del av. (Läs: Hvorfor ignorerer deler av venstresida Kinas solidaritet med Palestina? och Beijing-erklæringen et historisk vendepunkt for Palestina? (Här är själva Pekingdeklarationen: 2024 Beijing Declaration). Som det i tidigare artiklar har påpekats, är Kinas åtgärder mot vidare krigföring – framför allt från USA:s sida – också ett kraftigt stöd för Palestina. Dagens internationella klasskamp ser definitivt inte ut som den gjorde när Angola och Vietnam blev självständiga stater.
Fyodor Lukyanov har på RT skrivit artikeln The liberal order is over, and it’s created this unexpected problem. Han går där igenom att, som artikelnamnet säger, den liberala världsordning som tills för något årtionde sedan var dominerande, den ordningen är slut. Det vill säga att kampen mot framför allt USA-imperialismen, idag skiljer sig mot hur kampen var i t.ex. Vietnam och Angola på 1960- och 1970-talen, men också mot hur den var fram till för bara några år sedan. Han inleder sin artikel med orden:
«Den liberala ordningen är över. Anständighet har övergivits, regler har glömts bort och gränser betyder inte längre vad de en gång gjorde. Våld existerar fortfarande, men fred lever bara i fantasin hos dem som klamrar sig fast vid gamla slagord. Det vi kallar den ’internationella situationen’ är ett skådespel utan manus. Uppgiften är att beskriva det och att förstå det.»
Han borde redan här ha lagt till, att beskrivningen och förståelsen av ’skådespelet’ är viktiga, för att på rätt sätt kunna delta. Delta måste nämligen alla; på eller annat vis. Fyodors hemland, Ryssland, gör det aktivt, och som det verkar mycket medvetet på olika nivåer och i olika sammanhang. I det Globala Syd beskrivs detta deltagande oftast i positiva ordalag, ungefär lika positiva som de hos oss beskrivs i negativa ordalag. Han fortsätter:
«Varje år producerar Valdai International Discussion Club en rapport om världssystemets tillstånd. Årets rapport – med den talande titeln ’Dr. Chaos eller: Hur man slutar oroa sig och älskar oordningen’ – frågar sig om världen har gått in i en revolutionär situation, en situation som skulle kunna leda till en helt ny ordning. Svaret är nej.
Förändringarna är radikala och ofta alarmerande, men de är inte revolutionära. Varför? För att systemet inte är outhärdligt orättvist mot någon av nyckelaktörerna. Det förfaller, men inte så outhärdligt att det kräver att det störtas. Institutionerna försvagas, många överlever bara till namnet, men ingen försöker förstöra dem helt och hållet.»
Ett tydligt tecken på att «Den liberala ordningen är över», och som alla även i vasallstaterna kan se, är den hysteri som bryter ut när Imperiet möte oväntat motstånd, till exempel Kinas restriktioner mot export av sällsynta jordartsmetaller. Hysterin har inte med själva motståndet att göra, utan beror på insedd oförmåga att bryta ner det, med de metoder som tidigare använts. Fyodor L. fortsätter:
«’Toppen’, som en gång förkroppsligats av de härskande stormakterna, kan inte längre utöva sann hegemoni. USA är det tydligaste exemplet: de saknar pengar, inrikespolitiska drivkrafter och till och med viljan att övervaka världen som tidigare. Men ’botten’, den så kallade globala majoriteten, kräver inte heller revolution. Stigande stater ser för stor risk i en total kollaps. De skulle hellre klättra upp på stegen inom den gamla ramen än att riva ner den helt. Här åberopar Valdai-rapporten Lenins definition av en revolutionär situation: ’den härskande klassen förmår inte att härska som tidigare, medan de undertryckta måste kräva förändring’. I dag finns det första villkoret, men det andra inte. De flesta länder föredrar en gradvis höjning av sin status utan att riskera en systemomfattande brytning.»
I det unga Sovjetunionen diskuterades hur detta förhöll sig, och vilket stöd den unga sovjetstaten eventuellt skulle kunna få utifrån. Mao Zedong tog också upp frågan i en del av sina artiklar från före 1949. Han verkar i en del av dem tro på ett större stöd än vad folkrepubliken faktiskt fick efter 1949.
Fyodors uppräkning av vad Hegemonen saknar för att idag kunna utöva sin hegemoni har en mycket stor brist. Den övervärderar rena ekonomiska medel, pengar, och har inte med det i slutänden viktigaste: tillräcklig förmåga (evne) att producera de varor som behövs. Sedelpressarna har använts flitigt under en längre tid, men USA har hårt finansialiserat sin ekonomi. Hysterin över Kinas monopol på sällsynta jordartsmetaller har med det att göra. När USA:s nuvarande finansminister säger att USA på några år skall kunna göra det, som tagit Kina några årtionden att göra, så är det en lögn. K. J. Noh går på ett utomordentlig vis igenom detta KJ Noh: China Surprised the U.S. — Round One Goes to Beijing Som videorubriken säger, har vi bara sett rond ett i den pågående ekonomiska kampen mellan USA och Kina. K. J. Noh undrar, precis som många av oss, vilka medel Hegemonen kommer att ta till i nästa rond, när han inser att de vanliga metoderna inte räcker.
Fyodors ord att USA skulle sakna «till och med viljan att övervaka världen som tidigare» kanske är en felöversättning från originalspråket ryska. Men sammanblandningen mellan ’förmåga’ och ’vilja’ är inte ovanlig. I alla uttryck som «Du kan hvis du vil», «Alt er mulig hvis du vil det nok», «Viljen styr veien», och «Der det er vilje, er det vei» glöms det ofta bort att «uten evne, svikter viljen».
«Skiftet från hegemoni till multipolaritet är djupgående, men multipolaritet är ännu inte en ordning. Det är en miljö – flytande, förvirrande och icke-linjär. Instabiliteten ökar eftersom världen är mer sammankopplad än någonsin, men också mer konfliktfylld. För stater har intern stabilitet blivit viktigare än externa ambitioner. Regeringar överallt, inklusive Rysslands, sätter nu inhemsk utveckling och motståndskraft framför drömmar om global dominans. Det som gör denna övergång ovanlig är att den inte drivs av ideologiska revolutionärer. Kina, den stigande jätten, försöker inte göra om världen till sin avbild. [Kina] anpassar sig till omständigheterna och försöker minimera kostnaderna för att vara i centrum. Omvandlingen är objektiv – en konsekvens av ekonomiska, sociala, kulturella och tekniska förändringar som sker samtidigt men inte synkroniserat. Endast en artificiell intelligens, säger Valdai-rapporten, skulle en dag kunna beräkna vektorsumman av alla dessa krafter.»
Om man jämför med hur till exempel «den stigande jätten» handlade under Koreakriget (1950–1953), Vietnamkriget (1955–1975) och kriget i Angola (1961–1975), så är skillnaden mycket påtaglig. För Kinas del är förmodligen övergången från Mao-eran till Deng-eran den viktigaste förändringen (om man bortser från den enormt förändrade ekonomiska situationen.) Fyodor fortsätter:
«Under tiden dör inte utrikespolitiken bort. Tvärtom har den internationella aktiviteten aldrig varit större. Men dess syfte har förändrats. Staterna drömmer inte längre om en total seger. De söker stegvisa fördelar – små korrigeringar, gynnsamma villkor för den närmaste framtiden, en evig förhandling uppbackad av påtryckningar. Förenta staterna, till exempel, vet att de inte kan försvara sin dominans på samma sätt som tidigare. Inte heller Ryssland kommer att riskera sin socioekonomiska stabilitet för en avgörande triumf på slagfältet. Kärnvapenavskräckning gör ett fullskaligt krig mot stormakter otänkbart. Israel kan fortfarande agera som om man permanent kan förändra status quo, och Azerbajdzjan har återtagit sin kontroll över Karabach. Men det här är undantag. För de flesta är den internationella politiken på väg tillbaka till 1700-talets positionella konfrontationer: blodiga strider, ja, men sällan total förstörelse. Idén om att förinta fienden, som föddes under 1900-talet, ser inte ut att återkomma.»
Många geopolitiska analytiker, till exempel Scott Ritter håller inte med Fyodor om att «Kärnvapenavskräckning gör ett fullskaligt krig mot stormakter otänkbart.» Lawrence Wilkerson frågar sig till exempel i intervjun ovan «Vad gör vi [USA] när det upptäcks att våra konventionella vapen inte är så [relativt] kraftfulla som vi trott?» Han, liksom Scott Ritter, har också påpekat, att även premiärministrar före Netanyahu i Israel har sagt, att de inte skulle tveka att ta till kärnvapen som sista åtgärd, om staten Israels existens vore hotad. Liknelsen med 1700-talets positionella konfrontationer haltar en del. Även Fyodor måste se, att regeringen i Israel verkligen har en «Idé om att förinta fienden.» Scott Ritter men även Lawrence Wilkerson tar upp det i en del av de intervjuer som gjorts med dem.
«Denna utbredda instabilitet visar hur djupt förändringarna går. Men här ligger paradoxen: den moderna världen är förvånansvärt motståndskraftig. Den böjer sig under stress men går inte sönder. Motståndskraften är inte sprungen ur nostalgi över den västerländska ordningen, inte heller ur en önskan att bevara institutioner som har överlevt sitt syfte. Den har sitt ursprung i själva komplexiteten i dagens värld och staternas interna utveckling.
Motståndskraft är alltså inte en strategi utan en nödvändighet. Regeringarna måste anpassa sig till förändringar som de inte kan kontrollera. De kan inte återupprätta den gamla ordningen, men de har inte heller råd med revolution. Resultatet är ett slags envis uthållighet, ett envist insisterande på att hanka sig fram [’lene seg fremover’] även när det inte finns någon fast grund. Detta förklarar varför utrikespolitiken i dag ofta ser ut som teater: ändlösa rörelser, ständiga kriser, dramatiskt prat om hot och fiender. I själva verket är stater fokuserade inåt. Externa manövrar tjänar inhemska mål. Till och med militära operationer, hur destruktiva de än är, är ofta inte avsedda att erövra direkt, utan att stärka den inre stabiliteten eller distrahera från inre svaghet.
Västvärlden har under tiden förlorat sitt monopol på att forma globala regler. Man talar fortfarande om att försvara den ’liberala ordningen’, men den ordningen har redan upphört. Ingen ny order har ännu ersatt den. Multipolaritet är inte ett system – det är frånvaron av ett. För vissa är det skrämmande. För andra är det befriande. Valdai-rapporten drar slutsatsen, att det vi bevittnar inte är kollaps utan övergång – en revolution utan revolutionärer. Makterna i toppen kan inte längre befalla. Majoriteten i botten vill inte göra uppror. Världen är fångad mittemellan, oordnad men ändå hållbar, instabil men ändå märkligt motståndskraftig.
Detta är den verklighet vi måste acceptera: den liberala världsordningen är borta, och vad som kommer härnäst är okänt. Vad vi med säkerhet kan säga är att internationell politik kommer att handla mindre om universella regler och mer om nationell överlevnad. Den gamla drömmen om fred genom dominans har upphört. Det som återstår är en ständig, malande konkurrens – en konkurrens som Ryssland och resten av världen måste lära sig att uthärda.»I en senare artikel, 20:e november, går Fyodor ytterligare igenom hur relevant han anser att Lenincitatet är This is why the G20 is a relic of a bygone era.
Vad innebär det då för oss i det europeiska vasallsystemet att «Makterna i toppen inte längre kan befalla» samtidigt som«Majoriteten i botten inte vill göra uppror.»? Innan en sådan diskussion kan ske, måste det påpekas att Fyodor något ändrat i Lenincitatet. Lenin skrev inte om de undertrycktas vilja, snarare om deras förmåga. Det är den förmågan vi måste reda ut. Första delen, att «Makterna i toppen kan inte längre befalla» är nämligen redan enormt väl belyst, till exempel i denna diskussion: Trump’s Israel First Wars BACKFIRE: MTG, Epstein & the Fall of America.
Överallt i Europa talar «Majoriteten i botten» om välfärdsstaternas bortdöende, det är få som inte förmår att se vad som händer. Men var är bottens, arbetarklassens, förmåga att göra något? Hur kommer det arbetande folket att handla när det verkligen har fått nog? Beskrivningarna om hur övergången ut ur de alltmer dysfunktionella borgerliga demokratierna skall kunna ske, ja de är i stort sett frånvarande idag. Men det finns de som fundera på framtiden. Det gör till exempel Edvard Mogstad i artikeln Bank og finanstjenester i et progressivt samfunn. Jag har kommit med en kommentar till hans artikel, och Edvard har svarat på den. Det vore bra om fler deltar i sådana samtal – även om vi alla har en mycket oklar bild över förutsättningarna.
