Författaren till nedanstående artikel från Wenhua Zongheng no 1 2025 presenteras på följande vis:

Li Tuo är författare och litteraturkritiker. Han har skrivit filmmanus och skrivit ett flertal essäer om kinesisk litteratur, film och konst. Hans verk har vunnit stora priser, bland annat det första ’National Short Story Award’ (1978) för «I Hope You Hear This Song» och kulturministeriets pris för bästa film för Li Siguang (1979) och Sha Ou (1981), som han var med och skrev. Li har också varit redaktör för flera stora antologier om kinesisk litteratur, bland annat Beijing Literature på 1980-talet och Shijie (Horizons) på 1990-2000-talen. Han är för närvarande redaktör för Jintian (Idag).

Förutom i ledarartikeln till Wenhua Zongheng, Vijay Prashads artikel Hvem sier at en kyllingfjær ikke kan fly opp til himmelen? så skriver också Shiran Illanperuma i Tricontinental Asia, om Li Tuos artikel. Det gör han i Kinas vei fra ødemark til modernisering. «Kina er fortsatt involvert i dype debatter for å avklare moderniseringsprosessen. Den kinesiske litteraturkritikeren Li Tuo argumenterer i et essay med tittelen ‘Om sosialismens eksperimentelle natur og kompleksiteten i Kinas reform og åpning’…………, for at før president Xi Jinping varslet en ‘ny æra’ under KKPs 19:e nasjonalkongress i 2017, fokuserte de viktigste suksesshistoriene fra reform- og åpningsperioden på suksessene til private entreprenører snarere enn på de ambisiøse statsledde infrastrukturprosjektene som ikke bare kunne forklares med profittmotivet.»

Som översättare har jag naturligtvis läst artikeln noggrant; om jag läst den tillräckligt noggrant vet jag inte. Jag har också diskuterat innehållet med en god vän som är utbildad ekonom, och som har stora erfarenheter av revisionsarbete. Vi var överrens om att «Kinas reform og åpning» verkligen är komplex, och att Li Tuos artikel därom är mycket intressant. Men den är också är lång, och jag gör bara någon kommentar. Den gäller Louis Althussers metafor under punkt XIV «Om vi betraktar staten och samhället som en byggnad, är ideologin det kitt som håller dem samman. Inget hörn, lager eller utrymme i denna byggnad kan existera utan cement. På samma sätt genomsyrar ideologin varje del av statsbygget, inklusive de praktiska aktiviteterna för folket i den. Den tränger till och med in i förhållandet mellan ekonomisk praktik och politisk praktik.»

Li Tuo ger själv exempel på hur kvalitéten i kittet eller cementen är av mycket stor betydelse. Varför lyckas man till exempel idag i USA inte med att underhålla infrastruktur som järnvägar, än mindre skapa linjer för moderna höghastighetståg? Li tar också upp hur flyget fungerar i USA. Min vän ekonomen hade en intressant uppgift som gällde Boeing, ett av de två monopolföretag som hittills dominerat flygplansmarknaden. Han påpekade att Boeing tidigare var känt för sin internrevision, som också omfattar arbetsmiljön i fabrikerna och säkerhetskontrollerna av flygplanen. Nu kan vi i stället läsa om en massa olyckor som drabbat flygplansjätten. August Eliassons artikel Amerikansk tidning avslöjar: Boeings profitjakt bidrog till dödliga flygkrascher och artikeln Boeing 737 Max catches fire prior to takeoff (VIDEO)från RT är två exempel. Min vän ekonomen visste exakt vad ’profitjakten’ var för något. Ett antal riskkapitalister kom in i bolaget. Kravet på högre och snabbare profit fick kvalitéten på internrevisionen att sjunka. Den cement som höll samman företaget blev sämre.

Den cement som idag kittar samman till exempel de skandinaviska staterna, är den nu rådande borgerliga ideologin eller som den oftare kallas nyliberal ideologi. Denna ideologi genomsyrar också socialdemokratiska partier, som de facto likt vasaller sluter upp bakom det ruttnande USA-imperiet. Kvalitéten på den cement som fram till för några årtionden sedan var kittet i det svenska samhällsbygget håller på att bytas ut. Men den cement som Sveriges politikerkast nu använder, den nyliberala ideologin, har inte alls den kvalitét som krävs. Därför ökar sprickorna i välfärdsstaten. Därför kan ingen idag ens våga drömma om det «folkhem» som Per Albin Hansson en gång talade om. Därför klarar Sverige inte längre av ens projekt som Northvolt. Därför blir jag mest full i skratt när jag i SvD läser att Kina har ledningen – nu krävs en europeisk kraftsamling «Kina har tagit ledningen i den gröna omställningen. Men det är inte för sent att komma ikapp. ”I vissa fall har Kina kommit så långt att det inte är lönt för oss att försöka. Då måste vi fundera på vad som kommer därefter”, säger chefen för Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA.» Vad lärde sig egentligen Sylvia Schwaag Serger, chefen för IVA, («vars uppgift är att koppla samman det svenska näringslivet, politiken och forskningen»), när hon var svensk teknikattaché i Peking mellan åren 2005 och 2007? Funderade hon inte på skillnaderna mellan den kinesiska och europeiska ’cementen’?

Ett färskt exempel på hur man i Kina ständigt arbetar med att kvalitetssäkra kittet i statsbygget, den ’cement’ som används, skriver SCMP om den 26 juli China’s PLA Daily outlines image redemption checklist for political officers.

«Serien av kommentarer i PLA Daily följer Pekings nya disciplinära riktlinjer som släpptes på måndagen för att «eliminera giftiga influenser» i de politiska officerarnas arbete, efter en rad högprofilerade militära tillslag. Bland de senaste händelserna kan nämnas, att toppgeneralen Miao Hua förra månaden avlägsnades från Centrala militärkommissionen (CMC), Kinas högsta militära kommando…..

I den första kommentaren betonades vikten av att upprätthålla politisk lojalitet mot kommunistpartiets ledning………»När lojaliteten väl har urvattnats eller förfalskats. kommer det personliga intresset att överväldiga det kollektiva bästa när de ställs inför komplexa kamper och intresseprövningar, och [de] kan till och med glida ner i avgrunden, och förråda både den ursprungliga avsikten att gå med i armén och med att följa partieden», stod det i tisdagens upplaga. För att illustrera hur politiska kadrer måste vara «mycket klartänkta och bestämda i sin hållning» citerade artikeln en historisk maktkamp mellan Zhang Guotao, en före detta högt uppsatt ledare för den kommunistiska armén, och Mao Zedong under den långa marschen.»

Den som läser artikeln har anledning att se fram emot många intressanta och klargörande funderingar, som rör konstruktionen av världens mest avancera stat.

Bertil Carlman

Om sosialismens eksperimentelle natur og kompleksiteten i Kinas reform og åpning

By Li Tuo

I.

För att förstå socialismens komplexitet är det bäst att ta ett brett historiskt perspektiv på de socialistiska rörelsernas faktiska utveckling.¹

Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt en ofta förbisedd aspekt av denna utveckling – de kontinuerliga experiment som har åtföljt den socialistiska rörelsens historia. En del av dessa experiment har lyckats, medan andra har misslyckats. I efterhand är det tydligt att dessa pågående experiment var en integrerad del av den socialistiska praktiken.

Redan från de allra tidigaste stadierna av den socialistiska rörelsen, den utopiska socialismens period, existerade sådana experiment. År 1824 reste Robert Owen till USA och köpte 1 214 hektar mark längs Wabashfloden i södra Indiana. Där lanserade han experimentet ’New Harmony commune’, som väckte stor uppmärksamhet över hela världen. Även om drömmen om en idyllisk utopi bara varade i fyra år innan den misslyckades, var utopin det första försöket att bygga ett idealsamhälle mitt i det kapitalistiska världssystemet. Som sådant bör detta experiment betraktas som en anmärkningsvärd öppning på en ny historisk epok.

Ett halvt sekel senare genomförde Pariskommunen ett ännu större experiment. Pariskommunens seger den 18 mars 1871 varade bara i 72 dagar. Under denna korta period upprättade det proletariatet i Paris inte bara den första arbetarregeringen utan införde också en rad politiska, ekonomiska och kulturella reformer.²

Dessa inkluderade avskaffandet av den stående armén och den statliga byråkratin, avskaffandet av höga löner för tjänstemän, avskaffandet av parlamentariskt styre och införandet av demokratisk allmän rösträtt för val av offentliga tjänstemän på alla nivåer. Sådana åtgärder saknar motstycke i den historiska utveckling som har sina rötter i privat ägande. Ur den mänskliga sociala praktikens perspektiv var alla Pariskommunens revolutionära initiativ till sin natur experimentella.

Även om detta experiment var kortlivat och dränktes i blod på grund av brutal repression, hävdade Marx att det var «… gryningen för den stora sociala revolutionen som för alltid kommer att befria mänskligheten från klassherraväldet».³

Upplysta av denna gryning fortsatte efterföljande socialistiska rörelser, som syftade till att störta det kapitalistiska systemet, de revolutionära experiment som initierats av Pariskommunen. Dessa experiment har aldrig upphört, och denna kontinuitet är ett av de värdefullaste arv som Pariskommunen lämnat efter sig till den socialistiska revolutionen.

II.

Det berömda förslaget till stadsutveckling från Rotes Wien(Röda Wien) är ett annat exempel på ett revolutionerande experiment. Mellan 1918 och 1934 styrde Österrikes socialdemokratiska arbetarparti (SDAP) den österrikiska huvudstaden Wien under en period som kallas Rotes Wien.⁴

Under denna tid tog SDAP tillfället i akt för att genomföra ett demokratiskt socialistiskt experiment genom att genomföra en rad reformer. Bland dessa reformer var det mest anmärkningsvärda bygget av allmännyttiga bostäder. Det gjordes för att ta itu med de dåliga levnadsförhållandena för Wiens arbetarklass. År 1934 hade nästan 65 000 allmännyttiga bostäder byggts i Wien, vilket bildade 348 nya bostadskomplex som genomsyrades av starka socialistiska ideal. Ett av de mest kända av dessa komplex är Karl-Marx-Hof, som stod klart 1924. Denna enorma allmännyttiga bostadsenhet tillhandahöll inte bara 1 400 lägenheter med plats för över 5 000 invånare utan inkluderade också många offentliga faciliteter som stora tvättstugor, offentliga bad, en tandvårdsklinik, ett förlossningssjukhus, ett offentligt bibliotek och ett apotek. Lägenheterna är utformade med noggrann hänsyn till balansen mellan offentliga och privata utrymmen, och de arbetare som bor i dessa lägenheter har haft både utmärkta levnadsförhållanden och omfattande offentliga tjänster.

Men i likhet med Pariskommunen före den upphörde även detta experiment. I det här fallet berodde det på att SDAP var ett parti som var engagerat i parlamentarisk politik och reformism. Det socialistiska experimentet, som i stort sett var begränsat till stadsutveckling, fick ett abrupt stopp 1934 när nazistpartiet kom till makten och förbjöd SDAP.

III.

Om man ser tillbaka på Rotes Wiens reformistiska sociala experiment fungerar det som en referenspunkt som gör det möjligt för oss att ompröva Vladimir Lenins «strategiska reträtt» våren 1921, när han övergav krigskommunismen till förmån för den nya ekonomiska politiken (NEP). Detta skifte förändrade inte bara i grunden den traditionella marxistiska förståelsen av socialismen, utan gav också den socialistiska rörelsen en ny riktning.

Det skedde stora förändringar i Lenins tänkande under den senare delen av hans liv, när han förklarade: «Vi måste erkänna, att det har skett en radikal förändring av hela vår syn på socialismen».⁵

Av många skäl tycks Lenin ha övergett den omedelbara övergången till socialismen till förmån för en mer omständlig väg – att dra sig tillbaka till en position av statskapitalism och övergå från en taktik av angrepp till belägring. Vad som är värt att notera idag är, att även om dessa historiska erfarenheter erbjuder en rikedom av insikter och tolkningar, förbiser de ofta en nyckelfråga: för en sovjetisk regering som hade existerat i knappt tre år och fortfarande kämpade för att hitta fotfäste, var genomförandet av ett sådant dramatiskt skifte i revolutionär strategi i praktiken mycket experimentellt. Lenins serie av reträtter som syftade till att uppnå en omständlig övergång till socialismen kan i betydande utsträckning ses som en serie experiment.

I ett vidare perspektiv var Oktoberrevolutionen 1917 i sig ett revolutionärt experiment. Att genomföra en proletär revolution i ett efterblivet agrarland som ännu inte var industrialiserat, och som fortfarande var rotat i livegenskap, ansågs omöjligt ur den klassiska marxistiska teorins perspektiv. Detta experiment avvek helt från det europeiska proletariatets revolutionära erfarenheter sedan 1800-talet. Denna teoretiska divergens förklarar varför Den andre internasjonalens teoretiker avfärdade Lenins teori om att revolutionen skulle börja vid den svagaste länken i det globala kapitalistiska systemet. Dessa teoretiker har alltid haft en negativ inställning till Lenin och till bolsjevikerna. Till och med bland marxister, som i stort sett stödde Lenins strategi, intog många en kritisk hållning på grund av osäkerhet om hans specifika metoder. De ideologiska och teoretiska debatter som dessa frågor har gett upphov till har pågått i över ett sekel. I Kina har liknande debatter blomstrat, särskilt sedan början av reform- och öppningseran, då diskussioner om oktoberrevolutionens historia blev ett livligt studieområde. Men även i diskussionerna i Kina har den experimentella karaktären i Lenins ledarskap av den ryska revolutionen fått begränsad uppmärksamhet. Detta förbiseende har begränsat vår förståelse av Lenins taktiska skifte 1921. Som ett resultat av detta är svårigheterna och farorna med denna taktiska reträtt och de djupgående teoretiska och praktiska utmaningar som den innebar ofta underskattade eller förbisedda.

IV.

Lenin gav tydliga anvisningar om dessa utmaningar i nyckelverk skrivna under hans senare år (1921–1923). I dessa skrifter gick Lenin igenom NEP:s genomförande med allvarlig självrannsakan och självkritik, och drog lärdom av tidigare misslyckanden. Han varnade också upprepade gånger för att den sovjetiska regeringen skulle möta ännu större svårigheter och utmaningar i uppbyggandet av socialismen.

I ’Skatt in natura’, ett särskilt kritiskt dokument angående NEP, förklarade Lenin uttryckligen att «ingen … någonsin väntat sig att genomföra den ‘fullständiga’ socialismen smidigt, milt, lätt och enkelt».⁶

Dessutom riktade han skarp kritik mot argumentet, att Rysslands ekonomiska och politiska förhållanden saknade de historiska förutsättningarna för en socialistisk revolution, och att bolsjevikerna därför inte borde ha gripit makten. På detta svarade Lenin att «… Det finns alltid i naturens utveckling såväl som i samhällets utveckling, [det förhållandet] att endast genom en rad försök – som vart och ett för sig kommer att vara ensidigt och lida av vissa inkonsekvenser – kommer den fullständiga socialismen att skapas genom revolutionärt samarbete mellan proletärerna i alla länder.»

Lenins insikter, i kombination med hans andra skrifter på det övergripande temat att uppnå en omständlig övergång till socialismen, bildar en rik och komplex enhet av tänkande. På det praktiska planet är det en nyckelpunkt som sticker ut: uppbygget av socialismen måste överge drömmen om att omedelbart förverkliga en «fullständig socialism». Denna idé, om att undvika dogmatiska försök till ett direkt förverkligande av en «fullständig socialism», representerade ett betydande språng i Lenins inställning till den socialistiska revolutionen och dess uppbygge.

En systematisk genomgång av Lenins serie av reträtter på 1920-talet, avslöjar en taktisk variation – som sträckte sig från införandet av en naturaskatt för bönder, återinförande av småindustrier och småbrukarföretag, återinförande av varuutbyte och monetär cirkulation, och uppmuntran av marknadsekonomi och frihandel. Dessa taktiska reträtter kan dock förstås som en del av en bredare strategisk kompromiss. De innehöll de spontana krafterna i småbrukarekonomierna och element av den kommersiella kapitalismen, både privat- och statskapitalismen. Sammantaget var dessa reträtter konkreta steg i genomförandet av den övergripande strategin, att undvika det idealistiska och förhastade förverkligandet av den «fullständiga socialismen».

Dessa reträtter fick allvarliga politiska konsekvenser, och de framkallade kritik och motstånd från alla håll, inklusive Andra internationalen och dess medlemsförbund, mensjevikerna och socialistrevolutionärerna. SDAP:s ledare Otto Bauer anklagade bolsjevikerna för att «retirera till kapitalismen» och att Oktoberrevolutionen «var en borgerlig revolution».⁷

Tidskriften ’Smena Vekh’ anklagade bolsjevikerna för att «sjunka ner i den vanliga borgerliga dyn».⁸

Till och med inom bolsjevikpartiet fanns det en brist på enighet, eftersom många medlemmar motsatte sig dessa reträtter. En del veteraner protesterade direkt till Lenin: «Varför tala om statlig handel? Ingen har någonsin lärt oss affärskonst i fängelset!» I centralkommittén fördes häftiga debatter om teori och strategi mellan Lenin, Trotskij, Bucharin och Zinovjev. Dessa interna konflikter skapade betydande utmaningar för genomförandet av NEP.

Till dessa inre utmaningar kom Rysslands förfärliga tillstånd, som efter inbördeskriget var «som en person som blir halvt ihjälslagen». Inhemska kriser fanns i överflöd, inklusive industriell stagnation, nedgång i jordbruksproduktionen, svår hungersnöd och växande bondeoroligheter som utlöstes av motståndet mot Prodrazverstka som i vissa regioner till och med eskalerade till uppror.⁹

Under tiden hade de proletära revolutionerna i Europa, som Lenin och många marxister hade satt sitt hopp till, misslyckats. Den ryska revolutionen hade lämnats isolerad. Mitt under dessa svåra omständigheter fattade Lenin och bolsjevikerna det djärva beslutet, att genomföra en rad stora ekonomiska reformer som saknade motstycke i traditionell marxistisk teori och socialistiska rörelser. Detta innebar betydande teoretiska utmaningar och praktiska risker.

Den experimentella karaktären hos detta omständliga tillvägagångssätt för att skapa en ny väg till socialismen, som kännetecknas av dess utomordentliga risker och svårigheter, bör inte förbises. Lenin var fullt medveten om de enorma risker som var förknippade med detta och förutsåg till och med möjligheten av ett misslyckande, men han kunde ena partiet för att ta itu med dessa utmaningar och navigera i kriserna för att praktiskt genomföra politiken.

V.

Den 21 april 1921 skrev Lenin i ’Skatt in natura’ att «Det var inte utan anledning som socialismens lärare talade om en hel övergångsperiod från kapitalism till socialism och betonade det nya samhällets ‘utdragna födslovåndor’. Och detta nya samhälle är återigen en abstraktion som endast kan uppstå genom att genomgå en rad olika, ofullkomliga och konkreta försök att skapa den ena eller andra socialistiska staten.»

Den 14 oktober 1921 skrev han i sitt tal om ’Fjärde årsdagen av oktoberrevolutionen’. I det skisserade Lenin sambandet mellan den borgerligt demokratiska och den proletärt socialistiska revolutionen och förklarade: «Den första utvecklar sig till den andra. Den andra löser i förbigående problemen i den första. Den andra konsoliderar arbetet i den första. Kampen, och endast kampen, avgör i vilken utsträckning den andra lyckas växa ifrån den första.»¹⁰

Två veckor senare, den 3 och 4 november 1921, betonade Lenin ytterligare i sin ’Rapport om den nya ekonomiska politiken vid det ryska kommunistpartiets sjunde guvernörskonferens i Moskva’ den icke-linjära vägen till seger i krig:

«Detta gäller för vanliga krig, men hur är det med krig som avgör en hel klass’ öde, som avgör frågan om socialism eller kapitalism? Finns det rimliga skäl att anta att en nation som försöker lösa detta problem för första gången omedelbart kan finna den enda riktiga och ofelbara metoden? Vad finns det för skäl att anta detta? Inga alls! Erfarenheten lär oss raka motsatsen. Av de problem vi tog itu med löstes inte ett enda vid första försöket. Var och en av dem måste tas upp en andra gång. Efter att ha lidit nederlag försökte vi igen, vi gjorde allt igen.»¹¹

Ett år senare, den 27 mars 1922, på det ryska kommunistpartiets (bolsjevikens) elfte kongress, upprepade Lenin:

«När det gäller frågan om statskapitalismen tror jag att vår press och vårt parti i allmänhet begår misstaget att hemfalla åt intellektualism, åt liberalism; Vi filosoferar om hur statskapitalism ska tolkas och tittar i gamla böcker. Men i de gamla böckerna hittar du inte det vi diskuterar; De handlar om den statskapitalism som existerar under kapitalismen. Inte en enda bok har skrivits om statskapitalismen under kommunismen. Det föll inte ens Marx in att skriva ett ord om detta ämne; Och han dog utan att ha efterlämnat ett enda exakt uttalande eller någon bestämd instruktion om det. Det är därför vi måste övervinna svårigheten helt själva.»

I januari 1923, när Lenins hälsa försämrades, dikterade han ’Om samarbete’, en betydelsefull text som diskuterade behovet av institutionell innovation. Här betonade han: «Våra motståndare sade oss upprepade gånger att vi var förhastade när vi försökte införa socialismen i ett otillräckligt kultiverat land. Men de vilseleddes av att vi hade startat från den motsatta änden mot den som teorin föreskriver (den teori som pedanter av alla slag har), eftersom den politiska och sociala revolutionen i vårt land föregick kulturrevolutionen, just den kulturrevolution som vi nu står inför.»

När vi återkommer till Lenins argumentation idag kan vi inte låta bli att koppla den till den socialistiska rörelsens historia efter hans död. Vi måste på nytt undersöka den historiska periodens specifika praktiker och överväga hur många av vändningarna och misslyckandena i denna historia, som är knutna till Lenins upprepade påstående att en direkt övergång till «fullständig socialism» är omöjlig. Om uppbygget av socialismen omfattar omvägar och reträtter, undviker att jaga den «enda rätta och ofelbara metoden» och avstår från att «titta i gamla böcker» för att bestämma vägen och riktningen, utan i stället företar sig «en rad olika, ofullkomliga och konkreta försök», så är i praktiken många av dessa «konkreta försök»oundvikligen experimentella till sin natur. Detta innebär att oavbrutet socialt experimenterande är en oskiljaktig del av det socialistiska uppbygget.

VI.

I Nya Kinas socialistiska historia efter 1949 har sambanden och relationerna mellan Mao Zedongs och Lenins teorier och praktiker varit ett viktigt område för marxistisk forskning. Även om det redan finns betydande litteratur om detta ämne, finns det utrymme för mer detaljerade utforskningar av frågor som de om övergången till socialismen. Specifikt behövs en djupare undersökning för att studera hur Mao kreativt utvidgade och utvecklade Lenins idé om att «fullständig socialism» inte kan förverkligas enkelt och direkt.

Anta till exempel att det direkta förverkligandet av en «fullständig socialism» inte eftersträvas; så väcker detta oundvikligen en kärnfråga om ägande under socialismen – hur ska Lenins begrepp «statskapitalism under kommunismen» förstås? Hur ska det implementeras i praktiken? Hur bör dess institutionella form se ut? Även om Lenin diskuterade dessa frågor i verk som The Tax in Natura, hade han inte möjlighet att genomföra, testa eller lösa dem i praktiken före sin död 1924. Som en följd av detta avvek stalinismen helt och hållet från Lenins idéer och tillvägagångssätt. Stalin skapade ett helt annat manus och regisserade i slutändan tragedin med Sovjetunionens fullständiga misslyckande, samtidigt som han lämnade efter sig monumentala utmaningar för den socialistiska rörelsen.

För att förstå den kinesiska revolutionen, är det nödvändigt att analysera hur Mao, som Lenins mest ståndaktige efterträdare, tog itu med och löste det socialistiska uppbyggets utmaning. En närläsning av Maos skrifter – särskilt ’Om de tio stora relationerna’ (april 1956), ’Om den rätta hanteringen av motsättningar bland folket’ (februari 1957) och ’Samtal om att läsa den sovjetiska läroboken i politisk ekonomi’ (december 1959 – februari 1960) – tillsammans med dokument skrivna under hans ledning, såsom ’Om den historiska erfarenheten av proletariatets diktatur’ (1956) och ’Mer om den historiska erfarenheten av proletariatets diktatur’ (1956) och andra historiska redogörelser som Bo Yibos ’Reflections on Several Major Decisions and Events’ (1991) ger viktiga insikter.

Men även om Maos teorier och praktiker helt klart ärvde Lenins egen strategi från NEP, var de två revolutionerna väldigt olika. Det socialistiska uppbygget i Nya Kina stod inför större svårigheter och utmaningar, ägnade sig åt mer komplexa praktiska aktiviteter och samlade på sig både de flesta framgångarna och misslyckandena. Den kinesiska revolutionen var inte bara mer kreativ i den socialistiska rörelsens historia, utan betonade också den dynamik och flexibilitet som kännetecknar en sådan rörelse. Ännu viktigare var att den bevarade större möjligheter för socialismens framtid. Detta perspektiv är viktigt när man undersöker kontinuiteten mellan de två revolutionerna. Att förstå hur man ska lösa de utmaningar som Lenin lämnade efter sig, blir därför naturligtvis en viktig aspekt för att förstå både den kinesiska revolutionen och Kinas reformer och öppnande.

VII.

I mars 1949, vid det andra plenarsammanträdet för Kinas kommunistiska partis sjunde centralkommitté, föreslog Mao en ägarstruktur bestående av fem komponenter: statsägd ekonomi, kooperativ ekonomi, individuell ekonomi, privatkapitalistisk ekonomi och statskapitalistisk ekonomi.¹²

Han sade: «Den statsägda ekonomin är socialistisk till sin karaktär och den kooperativa ekonomin är halvsocialistisk; Dessa plus privatkapitalismen, plus den individuella ekonomin, plus den statskapitalistiska hushållningen, där staten och privatkapitalisterna arbetar gemensamt, kommer att vara huvudsektorerna i folkrepublikens ekonomi och kommer att utgöra den nydemokratiska ekonomiska strukturen.»

Detta var första gången, som Mao på ett omfattande sätt formulerade idén att flera former av ägande skulle kunna samexistera och fungera i ett socialistiskt system – ett begrepp som ofta har kallats under de senaste åren, i samband med reformer och öppnande, som ’blandat ägande’ av ekonomer. Denna term saknar emellertid den teoretiska stringens och precision som kännetecknar Lenins terminologi ’statskapitalism under kommunismen’. Maos tydliga artikulering av ett socialt ägandesystem med fem samexisterande ekonomiska komponenter vid själva grundandet av Nya Kina, var en betydelsefull händelse. Till och med inom den socialistiska rörelsens bredare historia var detta en betydelsefull utveckling med långtgående konsekvenser. Denna idé uppstod dock inte ur tomma intet – dess frön kan spåras tillbaka till experimentella metoder av Kinas kommunistiska parti (KKP) under perioden för den kinesiska sovjetrepubliken (1931–1937). En särskilt anmärkningsvärd källa är Zhang Wentian mångåriga forskning i denna fråga.¹³

År 1922, när Zhang studerade i USA genom ett arbets- och studieprogram, stötte han på en artikel med titeln Utvecklingen av den sovjetryska politiken i en engelsk publikation. Artikeln, som personligen godkändes av Lenin, förklarade noggrant bakgrunden och teorin bakom genomförandet av NEP. Zhang insåg dess betydelse, och översatte omedelbart artikeln till kinesiska och skickade tillbaka den till Kina, där den publicerades i Republikanska Daily News i Shanghai. Detta var möjligen det tidigaste införandet av Lenins NEP i Kina, även när själva politiken just hade börjat ta form i Sovjetunionen. Zhang fortsatte att studera Lenins NEP under hela Kinas utdragna jordreformrörelse och befrielsekriget (1945–1949) och även efter att ha avgått som KKP:s generalsekreterare. Han genomförde ett stort antal undersökningar och skrev essäer som Om utvecklingen den nya sortens kapitalism (1942). Han föreslog upprepade gånger för KKP:s centralkommitté idén att kraftfullt utveckla landsbygdskapitalismen under en revolutionär regim. I Bo Yibos bok Reflektioner kring flera viktiga beslut och händelser, avsnittet med titeln Planen för det nya Kinas uppbyggnad som utarbetades vid den andra plenarsessionen i KKP:s sjunde centralkommitté framhålls att Zhang, som då var medlem av politbyrån i KKP:s centralkommitté och ständig medlem av KKP:s centralkommittés nordöstra byrå, överlämnade ett dokument till KKP:s centralkommitté före plenarsammanträdet. Med titeln Översikt över nordöstra Kinas ekonomiska sammansättning och grundläggande ekonomiska politik reviderades den senare av Liu Shaoqi och förfinades ytterligare av Mao, som tydligt förklarade: «När det gäller den övergripande ekonomiska politiken, bör det privata kapitalet begränsas, men det bör också ledas in på vägen att tjäna den ‘nationella ekonomin och folkets försörjning’».¹⁴

År 1956 presenterade Chen Yun en rapport vid KKP:s åttonde nationella kongress med titelnNya problem som har uppstått efter det grundläggande fullbordandet av den socialistiska omvandlingen, där han introducerade begreppet «tre huvudkomponenter, tre kosttillskott».¹⁵

Han argumenterade för att inom ramen för offentligt ägande och en planerad ekonomi skulle utvecklingen av egenföretagande och fria marknader kunna komplettera det socialistiska ekonomiska systemet. Efter att den andra femårsplanen hade färdigställts föreslog Zhou Enlai också att man skulle etablera fria marknader inom den bredare ramen för statligt ledarskap i vissa regioner. Dessa diskussioner underströk det faktum att begreppet ’blandat ägande’ inom ett socialistiskt system genomgick en utdragen inkubation, överläggning och debatt inom KKP. Detta bekräftades formellt vid KKP:s sjunde centralkommittés andra plenarsammanträde och återkom senare till vid KKP:s åttonde nationella kongress. Förverkligandet av denna idé i praktiken stötte dock på många vändningar.

Om man ser tillbaka på dagens jordbruk, så följde skapandet av kooperativ inom jordbruket i början av 1950-talet, ansträngningarna att förena sig med den nationella bourgeoisien under de tre anti-kampanjerna (1951) och de fem anti-kampanjerna (1952), den fredliga omvandlingen av industri och handel genom offentlig-privata partnerskap runt 1956 och den efterföljande omvandlingen av det nationella hantverket, ja alla följde principen om blandat ägande. Denna politik nådde betydande framgångar, och den tog itu med betydande utmaningar i det socialistiska bygget. I kontrast till detta löstes sådana utmaningar dåligt i sovjetisk socialistisk praxis, vilket sådde fröet till Sovjetunionens tragiska kollaps. Men i slutet av 1950-talet stod den kinesiska socialismen inför allvarliga motgångar. Efter KKP:s åttonde kongress´ andra session i maj 1958, antog partiet den allmänna linjen att «ge allt, sikta högt och sträva efter större, snabbare, bättre och mer ekonomiska resultat i byggandet av socialismen».¹⁶

Detta lade grunden för den landsomfattande kampanjen för Det Stora Språnget och upprättandet av folkkommuner. Dessa svepande kampanjer, åtföljda av massrörelser, övertygade för ett ögonblick KKP och folket om att kommunismen var nära förestående. Men efter lite mer än ett år misslyckades dessa ansträngningar en efter en. Under kulturrevolutionen försökte Mao sig på ett annat experiment genom att etablera revolutionskommittéer med Pariskommunen som förebild, såsom Shanghaikommunen och Pekingkommunen. Men även detta sista försök slutade i misslyckande.

VIII.

Att förstå de sammanflätade framgångarna och misslyckandena under denna historiska period, att utforska deras orsaker och analysera deras långsiktiga inverkan på den socialistiska rörelsen, det har blivit viktiga debattpunkter i den kinesiska revolutionens och den globala socialistiska rörelsens historia. Forskningen i detta ämne spänner över ett stort antal teoretiska och akademiska fält med både vänster- och högerperspektiv. Bland dessa debatter har misslyckandena med Det store spranget och folkkommunsrörelsen väckt mest diskussion och skarp kritik. Dessa ingrepp förbiser dock ofta det faktum, att den tidigaste kritiken och reflektionerna över dessa misslyckanden kom inifrån KKP självt. Vid den berömda konferensen i Zhengzhou 1959 – knappt ett år efter lanseringen av Det stora språnget – fördömde Mao den ’kommunistiska vind’ som hösten 1958 hade uppstått efter upprättandet av kommuner.¹⁷

Efter det, från början av 1959 till början av 1962, genomförde Mao ett tiotal omgångar av självreflektion och självkritik på olika nivåer och i olika sammanhang inom KKP. Särskilt anmärkningsvärt är att Mao under denna period noggrant studerade Stalins Socialismens ekonomiska problem i Sovjetunionen och den sovjetiska publikationen Politisk ekonomi: En lärobok. Han gjorde det för att ompröva tidigare praxis i det socialistiska uppbygget. Sedan föreslog han ett originellt teoretiskt ramverk: «Det är möjligt att dela upp övergången från kapitalism till kommunism i två stadier: ett från kapitalism till socialism, som skulle kunna kallas underutvecklad socialism; och en från socialism till kommunism, d.v.s. från jämförelsevis underutvecklad socialism till jämförelsevis utvecklad socialism, nämligen kommunismen.»¹⁸

Denna formulering gick längre än att bara reflektera över det stora språnget framåt, och den innebar en djupare teoretisk omprövning av den bana som den socialistiska utvecklingen hade följt.

I likhet med Lenins omedelbara strategiska reträtt och snabba genomförande av NEP efter krigskommunismens bakslag 1921, började reträtten efter misslyckandet med Det stora språnget så tidigt som 1960. År 1962 hade Förslag till förordningar om folkkommuner på landsbygden uttryckligen stipulerat att «produktionsteamet är den grundläggande redovisningsenheten i folkkommunen… Detta system skulle förbli oförändrat i minst trettio år.»¹⁹

När man reflekterar över de tankar och praktiker som Mao hade och gjorde under mitten av 1950-talet, särskilt de hårt kritiserade vänstervillfarelserna, krävs ett mer historiserande perspektiv. Under den perioden anslöt sig Mao själv inte helt till synsättet, att utveckla ekonomin genom samexistens av de fem ägandeformer som föreslogs vid KKP:s sjunde centralkommittés andra plenarsession. I stället försökte han undvika dessa omvägar genom att experimentera med folkkommunsystemet som en alternativ väg till socialismen. Kan detta enbart förklaras som ett vänsterfel, eller måste det särskiljas mer noggrannt från andra vänsterfel i den kinesiska revolutionens historia? Ända sedan tiden för Bonderörelsens utbildningsinstitut i Guangzhou 1924 hade Mao varit djupt engagerad i att utforska den kinesiska revolutionens unika karaktärsdrag.²⁰

Dessa långvariga reflektioner och utforskningar sträckte sig oundvikligen in i perioden efter 1949, och de påverkade hans förståelse av socialismen och i synnerhet den väg som socialismen skulle ta i Kina. En närmare granskning av det stora språngets och folkkommunsrörelsens obetänksamma frammarsch, liksom de teoretiska överväganden och komplexa överväganden som återspeglas i deras genomförande, kräver att de kopplas till Maos intensifierade betoning av ideologisk klasskamp från 1960-talet och framåt. Hans upprepade reflektioner om hur man ska förhindra kapitalismen från att underminera och undergräva socialismen inifrån, är djupt knutna till hans betoning av det kinesiska samhällets halvkoloniala och halvfeodala natur, det vill säga till hans påstående att «bondefrågan är den kinesiska revolutionens grundläggande fråga» och att «den kinesiska revolutionens väsen är en bonderevolution».²¹

Dessutom var dessa idéer otvivelaktigt relaterade till den ideologiska skillnaden mellan de kommunistiska partierna i Kina och Sovjetunionen, som började på 1950-talet och kulminerade i öppna kinesisk-sovjetiska debatter på 1960-talet. Alla dessa historiska faktorer sammanstrålade för att skapa den historiska miljö i vilken «tre röda banderollerna» och det stora språnget framåt framträdde.

När vi kopplar samman historia och verklighet på detta sätt, kan vi inte bara fokusera på specifika vänstervillfarelser, utan måste också ta hänsyn till deras inneboende relation till Maos unika socialistiska tänkande och teori. Dessutom bör vi placera dessa frågor i ett större sammanhang av den socialistiska världsrörelsens historia, och undersöka hur de relaterar till den pågående utvecklingen av socialistisk teori och praktik. När vi till exempel ser på folkkommunens praktik i dag, är den klart förbunden med Lenins idé att «detta nya samhälle återigen är en abstraktion som endast kan uppstå genom att genomgå en rad olika, ofullkomliga och konkreta försök att skapa den ena eller andra socialistiska staten». Kan folkkommunerna ses som ett «ofullkomligt och konkret försök», eller var det ett försök att direkt övergå till «fullständig socialism»? Omvänt, bevisade folkkommunens misslyckande att en direkt övergång till «fullständig socialism» inte var genomförbar?

Detta är frågor som är värda att reflektera över, eftersom det inte bara är framgångarna i den socialistiska rörelsens historia som vi måste värna om. Misslyckandena är också värdefulla erfarenheter och milstolpar för framtida praxis, med avsevärd betydelse som kan redas ut genom grundlig granskning och självkritik.

När Lenin sa att «Inte en enda bok har skrivits om statskapitalismen under kommunismen», påpekade han inte bara att socialismen inte hade någon förutbestämd plan. Han varnade också dem som kom efter oktoberrevolutionen, att socialister måste börja om från början, utan några färdiga svar. Praxis har visat, att varken Ryssland eller Kina direkt kunde övergå till «fullständig socialism» i en underutvecklad industriell miljö, utan var tvungna att gå igenom «… en rad olika, ofullkomliga och konkreta försök att skapa den ena eller andra socialistiska staten». Därför är socialismen till sin natur en experimentell rörelse, och man skulle kunna hävda att Kinas reformer och öppnande på 1980-talet är ett uttryck för denna anda av experimenterande.

IX.

År 1985 sa Deng Xiaoping till besökande delegationer från Algeriet och Japan, att hela Kinas öppna dörrar-politik var ett stort experiment som inte kunde hittas i böcker – om den väg som valts var rätt kunde bara avgöras över tid.²²

Henry Kissinger sa en gång till Deng Xiaoping: «Ingen har någonsin försökt sig på en reform i samma skala som Kinas. Inget annat land har försökt kombinera plan- och marknadsekonomi… Om ni lyckas kommer ni att ge upphov till filosofiska frågor för både plan- och marknadsekonomi.»²³

I efterhand står det nu klart, att den reformprocess som inleddes på 1980-talet – ett experiment utan motstycke i mänsklighetens historia – inte var en plötslig explosion av kinesisk visdom eller ett enkelt påtvingat sökande efter en väg ut ur krisen. Snarare var det en logisk utveckling av den socialistiska rörelsen. Detta är särskilt tydligt i det faktum att Kina, efter en rad utforskningar och experiment, etablerade ett grundläggande ekonomiskt system med offentligt ägande som grundpelare och samexistens av flera former av ägande. Detta system har upprepade gånger visat sig vara framgångsrikt under det decennier långa ekonomiska miraklet, och markerar därmed början på en ny fas i den socialistiska rörelsens historia.

Under hela 1900-talet genomförde många socialistiska länder reformer. Från mitten av 1950-talet och framåt genomfördes sådana i Polen, Ungern, Tyska Demokratiska Republiken, Bulgarien, Tjeckoslovakien, Rumänien, Albanien, Jugoslavien och andra. Även om det omedelbara målet för dessa reformer var att bryta sig loss från den sovjetiska modellen och gå in i den industrialiseringsprocess som redan påbörjats av de kapitalistiska länderna i väst, var de alla oundvikligen tvungna att experimentera med nya politiska och ekonomiska ägarsystem. De flesta av dessa grundläggande reformer misslyckades till slut, vilket ledde till socialismens kollaps i dessa länder och ett lågvattenmärke utan motstycke för den socialistiska världsrörelsen.

Frågan som då uppstår är varför bara Kinas reformarbete var framgångsrikt. Ännu viktigare, hur gick Kina in i globala kapitalistiska produktionsförhållanden på 1990-talet utan att i grunden förändra de viktigaste egenskaperna hos sitt ideologiska, politiska och ekonomiska system? Istället fortsatte Kina som en ny form av socialism och experimenterade med metoder som aldrig tidigare setts i den socialistiska rörelsens historia, mitt i en bredare historisk era av splittring, kaos och omstrukturering.

X.

Att koppla den reformprocess som inleddes på 1980-talet till den socialistiska rörelsens experimentella natur, fylld av framgångar och misslyckanden, ger ett mer komplext perspektiv för analys. När det till exempel gäller förhållandet mellan de reformer som inleddes [i Kina] på 1980-talet och Lenins NEP, är Kina helt klart arvtagaren till Lenins tänkande. Men vid en närmare jämförelse skiljer sig Kinas reformer avsevärt från Lenins tillvägagångssätt. I praktiken ledde det naturligtvis till skillnader hur reträtten genomfördes, hur man tog omvägar och hur reformer och experiment genomfördes för att rätta till tidigare misstag. Dessa skillnader har djupgående historiska orsaker. De revolutioner som leddes av Lenin och Mao skilde sig avsevärt åt i fråga om vägar, politik, metoder och strategier. Dessa skillnader har historiskt sett bidragit till den kinesiska revolutionens komplexitet, och är också en integrerad del av komplexiteten i Kinas samtida reformer. Att förstå denna komplexitet måste därför kopplas till den historiska utvecklingen av Maos tankar och teorier.

Det behövs en detaljerad studie av skillnaderna mellan Maos och Lenins tankar och strategier angående den socialistiska övergången, liksom hur var och en integrerade marxismen med sin nationella revolution för att skapa sina unika bidrag. Till exempel har många studerat Maos Om de tio viktiga förhållandena, men de kreativa idéer som uttrycks i detta verk analyseras sällan i kontexten av skillnaderna mellan Oktoberrevolutionens väg och den revolutionära väg som gradvis utvecklades i Kina. Denna skillnad hade redan börjat framträda efter etableringen av den första revolutionära landsbygdsbasen i Jinggangshan1927. Denna skillnad var inte bara en fråga om revolutionära strategier och metoder. Den innebar redan olika sätt att förstå vad socialism är. Man skulle kunna hävda att dagens reformer antingen är subtilt eller direkt kopplade till idéerna i Om de tio viktiga förhållandena. Denna klarhet är dock inte bara en relation av arv utan innefattar både acceptans och avvisande, med en dialektisk komplexitet av bekräftelse och negation.

XI.

När man undersöker socialismen idag, tenderar många intellektuella att förbise komplexiteten i den kinesiska revolutionen och den efterföljande reform- och öppningsprocessen. Att tillhandahålla en direkt och omfattande studie om denna komplexitet ligger utanför ramen för detta inlägg. Mot bakgrund av Kinas nuvarande verklighet, särskilt det faktum att reformen (inklusive dess olika experiment) inte har avstannat och fortfarande utvecklas, är det dock värt att diskutera vissa frågor som är mer benägna att leda till fel eller missförstånd.

Ett problem är att många människor inte inser en nyckelfaktor i Kinas reform, som ärvdes från Lenins reform: idén om att inte sträva efter att uppnå «fullständig socialism» genom en direkt övergång. Inte nog med att detta koncept ofta förbises, men på grund av sedan länge etablerade fördomar ser många fortfarande den socialistiska ritningen som en «fullständig socialism» – en idealisk socialism som kan förverkligas genom reformer, som uppfyller standarder i alla aspekter. Som ett resultat av detta ses reformerna som en beskärning av ett ostyrigt, ofullkomligt träd – svårt, men genomförbart om de rätta metoderna följs och så småningom återställer det socialistiska trädets vitalitet. Trots att Mao vid KKP:s sjunde centralkommittés sjunde plenarsammanträde uttryckligen föreslog att flera ekonomiska sektorer skulle existera sida vid sida, är det fortfarande många som inte lyckas koppla dessa idéer till den nuvarande reformprocessen. De inser inte att dagens reform i grund och botten är en återgång till samexistens och utveckling av fem ekonomiska sektorer inom ett socialistiskt system. De misslyckas också med att inse, att denna indirekta övergång till socialismen innebär omvägar, sannolikt stora sådana, som oundvikligen kommer att kräva många experiment. Man kan säga att många inte har förberett sig för denna reformväg eller inte har förberett sig alls.

Som ett resultat av detta uppstår tvivel när man står inför olika problem i dagens samhälle, som inte är i linje med socialismens anda och principer – såsom den ökande klassklyftningen, inkomstskillnaderna (Kinas Gini-koefficient överträffade en gång USA:s), den ojämna fördelningen av möjligheter och resurser, den allvarliga samhälleliga involutionen [återgången] och den ständiga förväntan om att förverkliga «fullständig socialism».²⁴

Folk börjar ifrågasätta om reformriktningen är den rätta, eller ens om Kina fortfarande är ett socialistiskt land.

Men vi kan inte bara skylla dessa tvivel på ett missförstånd. I Det kommunistiska manifestet skrev Karl Marx och Friedrich Engels: «Bourgeoisin har under sitt knappt hundraåriga herravälde skapat mer massiva och kolossala produktivkrafter än alla tidigare generationer tillsammans.»²⁵

Detta är ett erkännande av den kreativa energi som frigörs av en sådan omvandling. När de som fortfarande strävar efter att omedelbart uppnå «fullständig socialism» ser hur kreativ energi frigörs i Kina, men också lägger märke till de allvarliga motsättningarna mellan dessa nya utvecklingar och de ideal och värden som socialismen strävar efter, kan deras förvirring inte bara betraktas som ett misstag. De bevittnar objektiva fakta och de faktiska förändringar som sker i det kinesiska samhället. Å andra sidan blir situationen ännu mer komplicerad för vissa intellektuella som är bekanta med Friedrich von Hayeksverk eller liknande kritik av socialismen, och som identifierar sig med deras nyliberala teorier och idéer om spontan ordning och individuell frihet. De ideologiska böjelserna hos dessa intellektuella bestämmer vad de ser eller inte ser. För dem är fakta irrelevanta.

XII.

Utan att gräva för djupt i ekonomisk teori, är det värt att ställa några mer förnuftiga och praktiska frågor om Kinas reformprocess. Nämligen, vad har den kinesiska socialismen efter ’reformen’ åstadkommit som kapitalismen idag inte kan eller vill ha? Ett vanligt talesätt i Kina är: «För att bli rik, bygg vägar först». I reformarbetet har innebörden av detta uttryck kontinuerligt utvecklats till att omfatta att olika storskaliga infrastrukturprojekt genomförs. Därför är implementeringen och underhållet av storskalig infrastruktur ett bra riktmärke för att jämföra skillnaderna mellan kinesisk socialism och fri marknadskapitalism.

USA har för närvarande ett järnvägsnät på 293 564,2 kilometer, nästan dubbelt så långt som Kinas järnvägsnät.²⁶

Kina har dock byggt cirka 36 100 kilometer för höghastighetståg, medan USA har noll kilometer för höghastighetståg.²⁷

På ytan verkar det som om det finns styrkor och svagheter på båda sidor, men det finns en viktig skillnad: järnvägarna i USA är till övervägande del privatägda, och ett uppenbart resultat av detta är frekventa olyckor. Enligt uppgifter från US Bureau of Transportation Statistics skedde det i genomsnitt 1 704 tågurspårningar årligen mellan 1990 och 2021, vilket innebär att det i genomsnitt sker 4,7 urspårningar varje dag.²⁸

Det faktum att USA:s järnvägar är så underutvecklade beror på specifika nationella förhållanden – stora landområden och en gles befolkning, vilket har gjort flygresor till det föredragna transportsättet. Detta förklarar delvis varför USA hade 19 627 flygplatser, inklusive 5 099 offentliga, år 2018.²⁹

Som jämförelse hade Kina bara 814 flygplatser 2018. Vid en närmare analys utgör privata flygplatser majoriteten av flygplatserna i USA, och endast från några hundra flygplatser finns det möjligheter att köpa biljetter online. Dessutom är de flesta av dessa flygplatser föråldrade och i stort behov av renovering. Detsamma gäller den utrustning och infrastruktur som stöder flygbolagen, som också till stor del är gammal och i behov av förnyelse. Mer besvärande är att flygindustrin i USA sedan covid-19-pandemin har befunnit sig i kris, med frekventa olyckor som har skapat nyhetsrubriker. Dessa har blivit så vanliga, att de nu ses som normen. Men precis som när det gäller järnvägssituationen, som nämndes tidigare, borde dessa brådskande frågor ha lösts för länge sedan, men de kan inte lösas snabbt, och det finns ingen tydlig väg för att lösa dem. Situationen är så dålig eftersom de flesta enheter som är involverade i flygindustrin är privata företag. Ställda inför press på vinster, kostnadsminskningar, konkurrens och andra marknadskrafter har de ingen heltäckande lösning på dessa problem, och de saknar ofta makt för att ta itu med dem. Som ett land byggt kring bilar kan det amerikanska vägsystemet inte undgå kritik. Redan statistik är avslöjande: det finns 617 000 broar i USA, varav 42 procent byggdes för mer än 50 år sedan – och de flesta infrastrukturer har en livslängd på cirka 50 år. Förutom broar behöver hela USA:s infrastruktursystem repareras eller byggas om, eftersom mycket av utrustningen är föråldrad. Enligt American Society of Civil Engineers (ASCE) kommer finansieringsgapet för infrastruktur i USA att överstiga 2 biljoner dollar år 2025.³⁰

En förståelse för USA:s senaste finanspolitiska situation bör väcka oro över var dessa 2 biljoner dollar skall kunna komma ifrån.

Denna redogörelse för de senaste problemen i USA:s transportsystem ger en jämförande och kontextuell bakgrund när man diskuterar Kinas strategi «att bli rik, bygga vägarna först». I denna jämförelse blir en nyckelfråga tydlig: oförmågan hos så kallade ’avancerade länder’ och rika supermakter som USA att bygga och underhålla storskalig infrastruktur. Genom att jämföra Kinas ambitiösa infrastrukturprojekt blir det lättare att förstå varför USA inte kan nå dessa mål.

Det första exemplet som är värt att diskutera är hur Kinas höghastighetsjärnvägsnät byggs. Detta bygge kräver inte bara en enorm investering – bara kostnaden för att bygga järnvägen var mellan 120 och 150 miljoner yuan per kilometer – utan driftskostnaderna är också höga. Dessutom går många av rutterna genom ekonomiskt underutvecklade regioner, vilket gör det omöjligt att förvänta sig snabba och betydande avkastningar. Ur ett rent marknadsekonomiskt perspektiv framstår järnvägsnätet för höghastighetståg som irrationellt och strider mot marknadsprinciperna. Kina har dock stått emot sådan kritik och fortsatt att investera i att utöka nätverket trots begränsade utsikter till vinst.

Det andra exemplet, och ett som möjligen kan betraktas som ännu mer irrationellt, är byggandet av broar i Guizhou. Under de senaste åren har Guizhou byggt 28 023 vägbroar som förbinder 210 000 kilometer motorvägar. Hälften av de 100 högsta broarna i världen, och fyra av de tio bästa, finns i Guizhou. Denna region har länge varit känd som ett av de fattigaste och mest underutvecklade områdena i Kina, med talesättet «ingen platt mark på tre li, ingen klar himmel på tre dagar» på grund av de svåra förhållandena där.³¹

Kanske kan det finnas ett geopolitiskt rättfärdigande för dessa broar, med tanke på Guizhous strategiska närhet till Sydostasien. Detta är dock inte tillräckligt övertygande, med tanke på storleken och omfattningen av de investeringar som krävs, och risken för att de inte ger någon utdelning.

Det tredje exemplet är byggandet av ett kraftöverföringsprogram från väst till öst. Initiativet omfattar tre kraftkorridorer, som är tusentals kilometer långa, som använder ultrahögspänningsteknik för att korsa berg, öknar och floder, från norr till söder och från väster till öster. Detta projekt krävde en investering på 4,4 biljoner yuan under en period på mer än 30 år. Ett anmärkningsvärt resultat av detta projekt är, att det har gjort det möjligt för Kinas vidsträckta landsbygdsområden, där hundratals miljoner bönder bor, att få tillgång till el, vatten och internet. Detta är inte bara en stor bedrift i modern historia utan också ett vittnesbörd om att utopin inte helt och hållet är ett ideal, och att «gemensamt välstånd» kan uppnås.

Ovanstående exempel utgör en djup motsägelse: även om utvecklingen av marknadsekonomin är den grundläggande politiken för Kinas reformer och en nationell ekonomisk strategi, har mycket av det praktiska utvecklingsarbetet inte varit i linje med principerna för en rent vinstdriven marknadsekonomi. På olika nivåer och i olika sammanhang har dessa experiment involverat nya kombinationer av ekonomiska, produktions- och resursfaktorer. De objektiva effekterna av dessa experiment har redan spridit sig långt utanför gränserna för dessa projekt och nått storstadsområden, industriella ekosystem och till och med bostadsområden. Med tanke på att Kina spelar en viktig roll i den globala ekonomiska utvecklingen, särskilt genom Belt and Road Initiative, får dessa experiment en ny mening. De ger en storslagen vision för omstruktureringen och omorganiseringen av världsekonomin i större skala, i enlighet med socialistiska principer. « »

XIII.

I analysen av Kinas reform- och öppningsprocess, särskilt före den ’nya eran’ som markerades av KKP:s 19:e nationella kongress 2017, fick statligt ledd uppbyggnad av storskalig infrastruktur ofta inte samma nivå av uppmärksamhet, som prestationer inom den privata sektorn som Jack Ma´s Taobao och Ant Financial (nu Ant Group). eller Pony Ma’s Tencent Goldings.³²

Detta ledde till allvarliga konsekvenser: för många kineser var det inte klart vad reformen betydde. Det kan vara förknippat med en fullständig utveckling av marknadsekonomin, eller att låta vissa människor bli välbärgade först, eller helt enkelt en metod för att modernisera Kina. Detta är rent ekonomistiska reformsyner, som har blivit ganska populära i Kina under de senaste åren. Ju mer framgångsrik reformprocessen är, desto populärare blir denna nationalistiska uppfattning. Kinas reform markerar början på en ny historisk fas för den socialistiska rörelsen. Att integrera marknadsekonomin i den socialistiska ekonomin, och sedan omstrukturera den till ett nytt ekonomiskt system, är inte en rent ekonomisk handling. I praktiken är reformprocessen full av ideologiska motsättningar. Konkurrerande ideologiska tendenser har svårt att förverkliga sig själva genom reformprocessen.

För att kritisera den ekonomistiska synen på reformer och erkänna den ideologiska kamp, som är inbäddad i reformprocessen, kan Louis Althussers arbete tjäna som en värdefull teoretisk resurs. Trots det arbete som utförts av forskare som Chen Yue och Wu Zifeng för att översätta och forska i Althussers verk, har hans teorier fortfarande fått otillräcklig uppmärksamhet i den kinesiska akademin, och även inom vänsterorienterade intellektuella kretsar. Ur den samtida marxismens utvecklingsperspektiv är Althussers tänkande särpräglat: samtidigt som han skarpt kritiserar den högsinnade traditionella filosofin som lösgör sig från massorna och den politiska praktiken, har han också konsekvent betonat behovet av att koppla samman teori med praktik. Detta skiljer hans teorier från den västerländska marxistiska forskningen som växte fram på 1950-talet, och särskilt från de vänsterteorier som utvecklades ur postmodernisme. Detta gör Althussers tankar relevanta för att få ett kritiskt perspektiv på den socialistiska rörelsens historia, samtidigt som han fokuserar på den samtida socialismens konkreta praktik.

På den samtida marxismens karta finns Althussers Om kapitalismens reproduktion, och den innehar en mycket viktig position.³³

Detta arbete rekonstruerar den marxistiska teorin om staten, och presenterar till fullo teorin om de ideologiska statsapparaterna och deras oskiljaktiga samband med reproduktionen av produktionsförhållandena. Jämfört med Marx och Lenins skrifter om staten, så introducerar Althusser ideologins nyckelbegrepp. Efter att ha analyserat, kritiserat och omtolkat olika traditionella ideologiska begrepp, inklusive klassiska marxistiska begreppet, presenterar han en helt ny förståelse – ideologi är inte enbart en andlig aktivitet eller en existens av idéer, utan en materiell existens. Ideologin existerar alltid inom institutionerna, särskilt inom staten eller statsapparaten, och blir en oundgänglig strukturell komponent som gör det möjligt för statsapparaten att fungera.

XIV.

I Althussers teoretiska ramverk är förhållandet mellan ideologi och ekonomisk produktion inte en dualistisk uppdelning. Tvärtom hävdas att ekonomisk produktion och ideologi inte är helt frikopplade från varandra. Detta skiljer sig från olika historiska tolkningar av ideologi. Althusser förnekar inte bara ideologins andlighet utan utmanar också uppfattningen att ideologin är en del av överbyggnaden. Ideologier är inbäddade i all statlig verksamhet. Han tillhandahåller en berömd metafor för detta: Om vi betraktar staten och samhället som en byggnad är ideologin det kitt som håller dem samman. Inget hörn, lager eller utrymme i denna byggnad kan existera utan cement. På samma sätt genomsyrar ideologin varje del av statsbygget, inklusive de praktiska aktiviteterna för folket i den. Den tränger till och med in i förhållandet mellan ekonomisk praktik och politisk praktik.

Althusser kan hjälpa oss att se reformen ur ett fräschare perspektiv än den klassiska marxistiska dikotomin överbyggnad och ekonomisk bas. För att återgå till frågan om storskalig infrastruktur kvarstår frågan om varför staten, och inte det privata kapitalet, genomförde dessa investeringar. Det omedelbara svaret är att det privata kapitalet bara är intresserat av investeringar i utbyte mot vinst. Bakom detta praktiska svar döljer sig dock föreställningen om homo economicus (människan som en ekonomisk och rationell varelse). Detta vilar i sin tur på ett helt kunskapssystem, inklusive klassisk ekonomi, sociologi och modern filosofi – ett system som är entydigt ideologiskt.

När Mao föreslog den nya demokratins ekonomiska ramverk, förespråkade han samexistens och utveckling av fem typer av ägandesystem. Dessa egendomssystem representerar skilda produktionsförhållanden. Med andra ord sker Kinas reform inom ett nätverk som bildas av fem olika produktionsrelationer. Denna komplexitet har inte studerats tillräckligt, eftersom det i det socialistiska uppbyggets historia är sällsynt, att olika produktionsförhållanden är så sammanflätade under så lång tid [som i Kina]. Men om vi anammar Althussers perspektiv, och tillämpar hans teori om reproduktionen av produktionsförhållanden kan vi hitta ett sätt att förklara och tänka igenom denna komplexitet.

Enligt Althussers statsteori använder det socialistiska Kina, efter att ha upprättat en revolutionär regering med kontroll över de statliga ideologiska apparaterna, naturligtvis dessa för att säkerställa reproduktionen av socialistiska produktionsförhållanden. Men eftersom Kinas ekonomiska politik tillåter samexistens av olika former av ägande, är det bara naturligt, att dessa former också kommer att ägna sig åt reproduktion av vissa produktionsrelationer. Samtidigt kommer dessa respektive reproduktioner av produktionsförhållandena oundvikligen att konkurrera med varandra. Denna konkurrens har två funktioner: för det första stimulerar den ekonomin och skapar nya möjligheter för utveckling, dynamik och strukturomvandling; För det andra använder den sig också av olika statliga mekanismer, som utesluter den politiska apparaten (som är fast kontrollerad av den socialistiska staten), för att uppnå sin reproduktion. Vi kan ställa oss följande fråga: Är denna mångskiktade, multispatiala [spatial evne SNL]och flerriktade reproduktion en väsentlig orsak till komplexiteten i den ekonomiska utvecklingen i reformprocessen? Och är det också en viktig orsak till att det finns olika motsatta och motstridiga ideologiska och kunskapsmässiga system inom den pågående reformprocessen?

Svårigheten att förstå den samtida kinesiska socialismen beror ofta på en otillräcklig förståelse för komplexiteten i de nuvarande reformerna och den socialistiska rörelsens experimentella natur. Kinas reform visar dock att det är nödvändigt att konfrontera dessa komplexiteter och erkänna dem inom den historiska utvecklingen av marxistisk teori för att navigera i den komplexa verkligheten av de «stora förändringar som inte setts på ett århundrade» och därigenom öppna nya möjligheter för att uppnå socialismen.³⁴

Kinas reform är förvisso inte en rent ekonomisk reform, utan en serie experiment utan motstycke i den socialistiska rörelsens historia.

---

Originalen finner du her:

On the Experimental Nature of Socialism and the Complexity of China’s Reform and Opening Up | Tricontinental: Institute for Social Research