oss 150 kroner!
Kina er i dag under ledelse av en statsmakt som gjennom sine rike erfaringer med å kjempe mot imperialisme og hegemoni, både globalt og i landet selv, har lykkes i å gjøre Kina til et av de mest suksessrike og respekterte landene på jorden, et «sosialistisk land med kinesiske særpreg», skriver Bertil Carlman i dette innlegget.
För ett knappt halvt århundrade sedan, närmare bestämt i början av 1980 höll Deng Xiaoping ett tal till kadrer i KKP:s centralkommitté1. Efter en kort presentation sade han: «Låt mig börja med att definiera våra uppgifter. De tre viktigaste är följande: För det första måste vi i internationella angelägenheter fortsätta att motsätta oss hegemonism och sträva efter att bevara freden i världen. Det råder enighet i hela världen om att 1980-talet kommer att bli ett farligt decennium. Så uppgiften att motarbeta hegemonism kommer att stå på vår dagliga agenda. 1980-talet har fått en dålig start. Se till exempel på Afghanistanaffären och den iranska affären, för att inte tala om de vietnamesiska och Mellanösternfrågor som kom upp tidigare. Det kan finnas många liknande problem i framtiden. Med andra ord, kampen mot hegemonism är en allvarlig uppgift som vårt land ständigt står inför.»
Vilken position hade Deng i ledningen för Kina, när han höll detta tal? Hos oss i Väst kallades han «Kinas starke man». I mer officiella kinesiska kretsar uttryckte man sig så här «Landet befann sig i en allvarlig fara vid den tiden [1975], för de fyras härjade våldsamt och Zhou Enlai var allvarligt sjuk. Deng Xiaoping anförtroddes då ansvaret för partiets och statens dagliga arbete. Utan att tänka på faran att bli överkörd igen, engagerade han gänget frontalt.»
I Xi Jinping’s bok «The governance of China II» skriver han om The Rule of Law and the Rule of Virtue. Dengs period som ‘stark man’ präglades helt enkelt väldigt lite av ‘The rule of law’, rättsstatsprincipen, eftersom man i Kina låg efter med att stifta lagar efter vilka folkrepubliken skulle styras. Deng var inte den ’laglige’ ledaren, utan en som ledde med dygd (no. dyd). Ännu idag kan vi se hur man i Kina kämpar med att stifta lagar, nu bland annat för att så framgångsrikt som möjligt kunna utbyta handel med en minst sagt allt oroligare och oförutsägbar omvärld. (Här är ett exempel: China remains an ‘ideal, secure and promising’ destination for foreign investors.)
Kina har också alltsedan landet mer koncentrerade sig på ekonomisk tillväxt lyckats med det mycket bra. Då riskerar lagstiftningen med nödvändighet att släpa efter ännu mer. Det som nu händer är, att samtidigt som Kina fortsätter att stabilisera landet med ’rule of law’ som Ryssland också styrs efter, så ser vi hur Europa, när den så kallade covidpandemin nådde oss i januari 2020, plötsligt och ryckigt kom att styras alltmer av ’rule of chaos’. När sedan Ryssland började sitt SMO i Ukraina februari 2022, förstärktes det ännu mer när den europeiska styrande kasten i sitt hat mot Ryssland och sin desperation över att USA-imperialismen, hegemonen, plötsligt övergav sina vasaller.
Deng var alltså den av de kvarvarande ur KPK:s kader, som visat sig ha bäst förmåga att ta Kina ur det kaos som rådde under kulturrevolutionen (1966 till 1976). Men varför använder han ordet ’hegemonism’ och inte ’imperialism’, som marxister vanligtvis använder? Deng, liksom hela det kinesiska folket, kände/känner mycket väl till vad imperialism innebär. Opiumkrigen på 1800-talet mot den brittiska imperialismen, kriget mot den japanska imperialismen 1937 – 45, Koreakriget 1950 – 1953 mot USA-imperialismen, för att nu bara ta de krig som Kina var mer direkt inblandade i. Kanske övertolkar jag Dengs användning av ordet hegemonism, men det handlar inte bara om användning av fysiskt våld eller hot om våld. Det gör däremot alltid imperialism. Hegemonism handlar mer om kulturell överhöghet, att till exempel vara den som bestämmer över berättelsen, historietolkningen, eller som det idag ofta kallas, narrativet. Pepe Escobar skrev 2020 en bra artikel i Asia Times som handlar just om de kulturella aspekterna (på svenska: Lockropet* efter en hegemon, på engelska: The siren call of a ‘system leader’).
Förutom lärdomarna av de olika imperialistiska krigen så har Kina fått erfarenheter även inom landet, av vad kampen om narrativet kan få för negativa konsekvenser. Det var Kulturrevolutionen. ’Maos lille røde’ var en viktig symbol för attackerna på ’kapitalistfararna’ vilket i stort sett drabbade inte bara den gamla erfarna partikadern utan också intellektuella av olika slag. Boken kom först ut 1960 och var avsedd för Kinas försvarstrupper, PLA, som då leddes av försvarsminister Lin Biao. Under kulturrevolutionen kom boken att användas som ett slagträ mot den styrande regeringen under paroller som «Det är rätt att göra uppror» och «Låt hundra blommor blomma». Arbetet med att utveckla det fattiga landet kom att bli kraftigt eftersatt under de tio åren 1966 – 1976. (Mao dog 1976)
I flera av de tal som Deng höll då han de facto var Kinas ledare kommer han i på vad Lin Biao och «The Gang of Four» var ute efter. De ville, bland annat med hjälp av ’den lilla röda’, få det kinesiska folket att tro att det var de som var de rätta uttolkarna av ’maostetungtänkandet’, och att bland annat Chou Enlai, Liu Shaoqi och Deng Xiaoping var fiender till den av naturliga skäl oerhört populäre revolutionären Mao Zedong. I ett tal i december 19781 gör Deng följande observation:
«Människor både hemma och utomlands har nyligen varit mycket oroliga över hur vi skulle utvärdera kamrat Mao Zedong och kulturrevolutionen. Kamrat Maos stora bidrag under långa revolutionära strider kommer aldrig att blekna. Om vi ser tillbaka på åren efter revolutionens misslyckande 1927, verkar det mycket troligt att utan hans enastående ledarskap skulle den kinesiska revolutionen fortfarande inte ha segrat idag. I så fall skulle folket av alla våra nationaliteter fortfarande lida under imperialismens, feodalismens och byråkratkapitalismens reaktionära styre, och vårt parti skulle fortfarande vara engagerat i bitter kamp i mörkret. Därför är det ingen överdrift att säga att om det inte vore för ordförande Mao, skulle det inte finnas något Nytt Kina.» «Naturligtvis var kamrat Mao inte ofelbar eller fri från brister. Att kräva det av vilken revolutionär ledare som helst, skulle vara oförenligt med marxismen.» «Kulturrevolutionen bör också ses vetenskapligt och i historiskt perspektiv.» «Den har blivit ett skede i Kinas socialistiska utveckling, därför måste vi utvärdera den. Det finns dock ingen anledning att göra det förhastat. Seriös forskning måste göras innan vi kan göra en vetenskaplig bedömning av detta historiska skede.»
När de gamla problemen, med kulturrevolutionen till exempel, väl var tillräckligt lösta, dök nya upp. När den kinesiska statsledningen till slut kunde koncentrera sig på ”de fyra moderniseringarn”, som initierats av Chou Enlai 1964, kunde Deng konstatera att problem inte bara fanns kvar; det fanns nya. I ett tal vid ett möte 1979 med «Seniorkadrer av rang av viceministrar och högre från partiets centrala ledning, regerings- och arméorganisationer» 1 säger Deng:
«Vi veteraner har rik erfarenhet, men vi borde känna till våra egna begränsningar i energi. Ta mig. Jag har mycket mindre energi än jag brukade. Jag klarar av två aktiviteter om dagen – en på morgonen och en på eftermiddagen – men ordna ytterligare en på kvällen och det blir för mycket. Detta är en naturlag och det kan inte hjälpas. Sedan de fyras gäng krossades har vi rehabiliterat våra veterankamrater, den ena efter den andra, och återinstallerat nästan alla på sina ursprungliga poster eller motsvarande. Således har antalet av våra kadrer ökat. Att återinsätta våra veterankamrater är nödvändigt och korrekt. Men problemet vi står inför är bristen på yngre, professionellt kompetenta kadrer. Utan dem kommer det att vara omöjligt att genomföra moderniseringsprogrammet. Vi veterankamrater bör vara nyktert medvetna om, att urvalet av efterträdare inte kan försenas längre. Annars kommer drivkraften för de fyra moderniseringarna att bli en dröm. Jag tror att ni kamrater har hört och sett massor av saker som bevisar detta.» «Det är nu 13 år sedan 1966, och de flesta av er är runt 60. Så problemet har blivit akut och måste lösas snart. Kommer ett pensionssystem att innebära att vissa kamrater blir förringade? Det är inte en fråga om att förringa någon, utan om att ta itu med ett stort problem som påverkar vårt partis och vår stats välstånd och vitalitet.»
När Deng säger detta är han 75 år, lika gammal som Rysslands utrikesminister Sergei Lavrov är idag. Lavrov önskade gå i pension för fem år sedan, men han övertalades att stanna kvar då hans kunskaper i den diplomatiska delen av kampen mot hegemoni bedömdes vara för viktig.
I de europeiska vasallstaterna har vi inte dessa problem. Våra problem är snarare medelålders, okunniga, osjälvständiga politiker, som inte analyserat de europeiska folkens verkliga behov, och som inte på riktigt förstår, att det välstånd som till för ett par år sedan ännu rådde, med nödvändighet kommer att avvecklas om de framförda upprustningsplanerna skall genomföras. Vi har det som Jan Öberg beskriver som en Kakistokrati. I Kina löstes även problemet med kadern, det är nu väldokumenterat.
Redan 1982 kommer Deng i «Invigningstal vid KKP:s tolfte nationella kongress»1 med en lägesbeskrivning för det kinesiska kommunistpartiet, och därmed också för den kinesiska staten, som vi idag sett fortsätta i samma riktning. Riktningen har varit tydlig, även om både ekonomiska, politiska, utbildningsmässiga, ekologiska, militära med flera problem har uppstått fram till idag.
Kamrater, jag förklarar nu Kinas kommunistiska partis tolfte nationella kongress öppen.» Det är alltså inte partiordföranden Hu Yaobang, också han veteran, som inleder utan den nu mest betrodde veteranen som gör det. Deng fortsätter:
«Det finns tre huvuduppgifter på vår dagordning: (1) att överväga rapporten från den elfte centralkommittén och besluta om partiets program för att öppna upp nya utsikter inom alla områden av socialistisk modernisering; (2) att överväga och anta den nya konstitutionen för Kinas kommunistiska parti; och (3) att välja en ny centralkommitté, en central rådgivande kommitté och en central kommitté för disciplininspektion, var och en enligt bestämmelserna i den nya partikonstitutionen.
När dessa uppgifter har genomförts kommer vårt parti att ha tydligare ideologiska riktlinjer för socialistisk modernisering, vårt partibygge kommer att anpassas närmare till den nya historiska periodens behov, gamla och nya kadrer kommer att kunna samarbeta, och nya kadrer kommer att kunna efterträda de gamla i partiets högsta ledande organ, vilket gör de senare mer kraftfulla och mer militanta. En genomgång av partiets historia kommer att visa att denna kongress är en av de viktigaste sedan vår sjunde rikskongress.
Den sjunde kongressen, som hölls 1945 under kamrat Mao Zedongs ordförandeskap, var den viktigaste efter grundandet av vårt parti under den demokratiska revolutionens period. Delegaterna sammanfattade den historiska erfarenhet som vunnits i revolutionens slingrande utveckling under det föregående kvartsseklet, formulerade ett korrekt program och korrekt taktik och övervann de felaktiga idéerna inom partiet. De uppnådde därmed enhet av förståelse baserad på marxismens leninism och Mao Zedong-tanken. Som ett resultat blev partiet självt mer enat än någonsin tidigare. Det var den sjunde kongressen som lade grunden för den nya demokratiska revolutionens landsomfattande seger».
När Deng här år 1982 talade om nya kadrer, var dagens högste ledare i Kina, Xi Jinping, 29 år gammal. Samma år fick Xi sitt första förtroendeuppdrag som vice partisekreterare i häradet Zhengding i Hebeiprovinsen. Även Xi och hans familj hade utsatts för personliga umbäranden under kulturrevolutionen. Hans far Xi Zhongxun, som bland annat varit vice premiärminister, förlorade alla sina politiska positioner och satt i inre exil och blev inte rehabiliterad förrän 1980. Själv hade Xi Jinping förvisats till manuellt arbete i byn Liangjiahe under åren 1969–75. Dessa år av förvisning gav honom naturligtvis rika erfarenheter, bland annat av de svåra förhållanden som fortfarande kunde råda på landsbygden. Han har själv sagt att denna erfarenhet var en vändpunkt i hans liv. Säkerligen handlade hans tankar under dessa år också väldigt mycket om hans äldre syster, Xi Heping, som 1966 dömts till döden. Hon begick senare självmord.
(Jenny Clegg har skrivit intressanta artiklar om China under Xi Jinping: putting politics in command.)
Vi kan alltså konstatera att Kina idag står under ledning av en statsmakt som genom sina rika erfarenheter av kamp mot imperialism och hegemonism, både globalt och i landet självt, har lyckats göra Kina till ett av jordens framgångsrikaste och mest respekterade länder, ett «socialistiskt land med kinesiska förtecken.»
I sina tal som ’Kinas starke man’ talar Deng om vikten av att Kina är stabilt, inte bara för landets egen utveckling, utan också för att kampen mot hegemonism och imperialism skall bli framgångsrik. Sedan några decennier sedan har läget för denna kamp förändrats, vilket i sin tur beror på att den relativa ekonomiska, politiska och militära styrkan globalt har förändrats. Den viktigaste förändringen är antagligen, att Hegemonen tillsammans med sina vasaller fått statsledningarna i Ryssland och Kina att på ett grundligt sätt förstå, att det är deras gemensamma stabiliseringsarbete, som är det viktigaste verktyget. Det finns sedan framförallt Rysslands SMO i Ukraina, gott om uttalanden som styrker detta. Jag väljer som exempel ett meddelade från det kinesiska utrikesdepartementet för en tid sedan: «På eftermiddagen den 24 februari hade president Xi Jinping ett telefonsamtal med Rysslands president Vladimir Putin» Enligt utskriften sägs det bland annat «President Xi påminde om att vi under det virtuella mötet med president Putin före vårfesten gav vägledning för tillväxten av förbindelserna mellan Kina och Ryssland 2025 och samordnade ståndpunkter i många stora internationella och regionala frågor. Våra två länders behöriga myndigheter har agerat enligt våra gemensamma överenskommelser för att stadigt främja samarbetet på olika områden, inklusive firandet av 80-årsdagen av segern i det kinesiska folkets motståndskrig mot japansk aggression och världens antifascistiska krig. Både historien och verkligheten säger oss att Kina och Ryssland är avsedda att vara goda grannar, och våra två länder är sanna vänner som delar rikedom och elände, stödjer varandra och strävar efter gemensam utveckling. Vår bilaterala relation har en stark intern drivkraft och unikt strategiskt värde. Den är varken riktad mot någon tredje part eller påverkas av någon tredje part. Båda länderna har långsiktiga utvecklingsstrategier och utrikespolitik. Oavsett hur det internationella landskapet förändras ska vårt förhållande gå framåt i sin egen takt, bidra till våra länders respektive utveckling och vitalisering, och tillföra stabilitet och positivitet i internationella relationer.
President Putin sa att Ryssland fäster stor vikt vid sina relationer med Kina. Under det kommande året ser den ryska sidan fram emot att upprätthålla utbyten på hög nivå med Kina, fördjupa det praktiska samarbetet, gemensamt fira 80-årsdagen av segern i världens antifascistiska krig och i det kinesiska folkets motståndskrig mot japansk aggression. Att utveckla förbindelserna med Kina är ett strategiskt val som Ryssland har gjort med sikte på lång sikt; det är inte en lämplig handling, inte påverkad av några tillfälliga incidenter och inte föremål för inblandning av yttre faktorer. Under den nuvarande situationen är nära kommunikation mellan Ryssland och Kina i linje med de två ländernas omfattande strategiska partnerskap för samordning för den nya eran, och kommer att sända ett positivt budskap om att Ryssland och Kina spelar en stabiliserande roll i internationella angelägenheter.» (Mina markeringar.)
Naturligtvis utgår den som idag har rollen av hegemon, Donald Trump, ifrån att han skall kunna bryta upp detta «strategiska partnerskap för samordning för den nya eran», men hur är det? Timofey Bordachev, programdirektör för Valdai Discussion Club, uttryckte sig så här den 1:a april i artikeln «The West is breaking up, here is what Russia and China must do» när Trump, till framförallt EU:s förskräckelse, inlett kontakter med Ryssland och aviserat kraftiga tullar, inte minst på varor från EU.
«Denna fragmentering förtjänar noggrann uppmärksamhet från ryska och kinesiska beslutsfattare och experter. En samordnad strategi för att övervaka förbindelserna mellan USA och EU och engagera sig i gemensamma analyser kommer att vara avgörande för att navigera i framtiden.»
«Det ekonomiska förhållandet mellan Ryssland och Kina har visat sig motståndskraftigt, även inför de obevekliga amerikanska och europeiska försöken att isolera båda länderna. Ändå har de senaste åren avslöjat sårbarheter. Hot om sanktioner och sekundärt tryck har stört handelsflöden och försenat projekt. En kritisk uppgift för båda regeringarna är att identifiera svaga punkter och utveckla skyddsåtgärder. Genom att isolera sitt samarbete från yttre inblandning kan Ryssland och Kina stärka det ömsesidiga förtroendet och bygga en ännu starkare grund för politisk anpassning. Detta kommer att vara särskilt viktigt när det västerländska trycket fortsätter.»
Hans sammanfattning lyder: «För att skydda och främja sina gemensamma intressen måste Ryssland och Kina agera strategiskt: studera västerländsk utveckling, stärka sitt eget samarbete, motverka en taktik av splittra och härska, samt fördjupa de band som finns mellan alla nivåer i samhället. Tillsammans kan de hjälpa till att forma en världsordning som är mer rättvis, stabil och representativ för den sanna mångfalden av global makt.»
Rysslands president V. Putin uttryckte sig så här, vid ett möte med Kinas utrikesminister Wang Yi, också den 1:a April:«Vi vill uttrycka tillfredsställelse med hur våra relationer utvecklas, inklusive med direkt stöd från våra respektive utrikesministerier.» «Vi kommer att få tillfälle att diskutera det aktuella läget för de bilaterala relationerna och vår interaktion på internationella mötesplatser, i första hand FN – FN:s säkerhetsråd – samt Shanghai Cooperation Organisation, BRICS, och ett antal andra plattformar där vi arbetar tillsammans med stor framgång.» Är det inte uppenbart att Rysslands SMO i Ukraina inte bara är ett skickligt genomfört utnötningskrig utan också ett krig som på högsta nivå i Kina och Ryssland diskuteras med tanke på vad som även globalt och strategiskt kan gynna stabilitet när nu Hegemonen med D. Trump i ledningen talar om fred men samtidigt hotar på ett sätt som USA-imperialismen alltid gjort?
Den starkare parten i det «strategiska partnerskapet för samordning för den nya eran» är Kina. Den snabba ekonomiska, tekniska och vetenskapliga utvecklingen, tillsammans med uppvisad diplomatisk spetskompetens, är för länderna i det Globala Syd viktiga skäl till att se det så. För länder som Kuba, Nicaragua, och Vietnam bland andra, är förmodligen allt detta, eller åtminstone avgörande delar av det, i sin tur beroende på att Kina är en folkrepublik, som 1949 hade sin främsta klassbas i en bonde-arbetarallians. Ännu 1980 levde ungefär 80% av Kinas befolkning på landsbygden, den utgjordes alltså i huvudsak av bönder. 2024 är motsvarande siffra ungefär 33%. Den snabba utvecklingen av produktionsförhållanden och produktivkrafter har gjort arbetare av bönder. Idag till och med mycket välutbildade och ofta kunniga arbetare.
På grund av sin historia, tillsamman med resten av världshistorien, kan vi idag konstatera, att Kina är en mycket stabil folkrepublik. Vi kan också se att i ledningen för denna republik står Kinas kommunistiska parti, ett parti som härdats och utvecklats från att ha varit ett arbetar-bondeparti, till att idag vara ett hela det kinesiska folkets parti. Denna stabila folkrepublik är idag redo att fortsätta sin globala handel enligt win-win- principen, oavsett hur mycket Trumps regering gör för att kapa kaos I världshandeln. Ledaren I GT China’s high-level opening-up opens to the world, som uttrycker den kinesiska regeringens hållning, skriver: «Oavsett hur situationen förändras, har Kina alltid varit en stark försvarare av en öppen världsekonomi. Detta tillvägagångssätt är baserat på erfarenhet. Under de senaste decennierna har Kina djupt integrerats i den globala ekonomin genom reformer och öppning, inte bara genom att själva uppnå utveckling genom språng, utan också genom att förse världen med en stor marknad och högkvalitativa produkter. Kearney’s 2024 FDI Confidence Index, som publicerats av det amerikanska globala managementkonsultföretaget Kearney, visade att Kina hoppade från 7:e plats till 3:e. I rankingen för tillväxtmarknader kommer Kina först. I år har entreprenörer från Europa, Asien, Sydamerika och USA aktivt kommit till Kina för att diskutera samarbete. Detta är den förhärskande rösten i det internationella samfundet som söker utveckling genom samarbete.» Denna tydliga avsiktsförklaring, som dessutom «baseras på erfarenhet» visar klart för hela världen att idag finns det en stark motkraft till det döende imperiets allt mer oberäkneliga utfall för att inte tyna bort.
Naturligtvis finns det problem för Kinas win-win politik. Till och med länder som tydligt har dragit nytta av samarbetet, som Niger, kan vilja bryta BRI-samarbetet. Chinese biggest foreign investment loss in history! är ett kunnigt blogginlägg som ’Awakening Richards’ står för «Nigers nya regering har just beslagtagit kinesiska oljetillgångar värda 4 miljarder dollar, vilket markerar ett stort slag mot Kinas energiambitioner i Afrika. Detta drag kan omforma Kinas ekonomiska inflytande på kontinenten och signalera en vändpunkt i den globala geopolitiken.»
’Awakening Richards’ råd till Niger verkar mycket insiktsfullt och stämmer nog bra med hur man i Kina ser på händelsen, och står i stark kontrast till hur vi i Väst brukar bete oss i motsvarande situation «Om du (Niger) konfiskerar dessa kinesiska tillgångar för att förbättra din ekonomiska position, så skulle jag vilja säga följande till dig. Om du verkligen vill nationalisera dessa infrastrukturer, så borde du erbjuda din affärspartner en rimlig kompensation. Du bör anlita ett team för att värdera tillgångarna, och om vi antar att de är värda fem miljarder, så kan du erbjuda Kina betalning under de närmaste tio åren med en rimlig ränta. På så vis köper du tillgångarna från Kina. Ty Kina är den största investeraren i Afrika och du är redan sanktionerad av Väst. Om du bara tar tillgångarna och inte erbjuder någon kompensation, och Kina pausar investeringar i ditt land, så kan dina afrikanska grannar känna sig utelämnade. Är det värt det i det långa loppet?»
Naturligtvis finns det också misstänksamma synpunkter på vad som kommer att kunna hända, om USA:s imperium bryter ihop. I ett samtal mellan John Mearsheimer och Kishore Mahbubani ställs frågan Can China Rise Peacefully?John M. svarar «Nej! Kina kommer att fortsätta att öka ekonomiskt. Landet kommer att översätta den ekonomiska makten till militär makt, och kommer att dominera Asien på samma sätt som USA dominerar det västra halvklotet. Kina kommer att bli en regional hegemon på samma sätt som USA är en hegemon på det västra halvklotet» Kishore påpekar att «Vi går in i en ny världshistorisk era. 200 år av dominans från Väst har kommit till sitt slut. Och kom ihåg att när Kina var dominerande en gång under nästan 1800 år så erövrade Kina inte världen. Kina for inte ut som britterna, fransmännen, holländarna och spanjorerna vilka erövrade kolonier över hela jorden.»
De två männen hade en debatt redan för tre år sedan Living with China, A Rising Power. I den debatten säger John Mearsheimer att «Japan lever i dödlig skräck för kineserna!» Men den 30:e mars i år kunde man i Ekonomikanalen läsa:Sydkorea, Kina och Japan förenas om frihandel. «Den sydkoreanske industriministern Ahn Duk-Geun säger att de tre länderna måste hitta gemensamma svar på de globala utmaningar som länderna står inför. Förutsättningarna vad gäller ekonomi och handel präglas i dag av ökad fragmentisering av den globala ekonomin, säger han.»
Folkrepubliken Kina är nu 76 år. Kinas kommunistiska parti fyllde 100 år 2021. Den kinesiska civilisationen beräknas vara ungefär 5000 år gammal. Med alla de erfarenheter som det kinesiska folket fått, och som nu tydligt ligger till grund för hur den kinesiska staten arbetar, verkar det mest troligt att man åtminstone i det Globala Syd tänker i ungefär samma banor som Kishore Mahbubani, eftersom de också ser att «Vi går in i en ny världshistorisk era.»
Hur är det då med den andra ’strategiska partnern’? Hur är det med Ryssland, EU-ledningens idag främsta hatobjekt? Eftersom Rysslands utveckling är betydligt mer känd för oss i Väst än vad Kinas är, följer här bara en kort, och kanske inte systematisk, sammanfattning:
– Ryssland uppstod som en del av det sammanfallande Sovjetunionen 31 december 1991.
– Ryssland blev snabbt ett fattigt land med kraftigt sjunkande genomsnittsålder efter sammanbrottet. Detta berodde främst på en plundring av inhemska och utländska oligarker.
– Flera partier bildades. Det ryska kommunistiska partiet (KPRF) är det näst största partiet, störst är ’Enade Ryssland’. Rysslands president, Vladimir Putin, är inte medlem av ’Enade Ryssland’. Partiet grundades 2001 som en politisk plattform för att stödja Putin, men han har hållit sig formellt oberoende från partimedlemskap.
– Under främst Putins ledning har Ryssland lyckats resa sig ur det förfall som inträffade efter sammanbrottet.
– Det sätt som Ryssland, tidigare Sovjetunionen, idag bemöts av bland annat afrikanska stater, är en klar indikation på att Ryssland inte betraktas som en imperialistisk eller hegemonsik stat i det Globala Syd.
– Bland vänsterintellektuella, även bland sådana som menar sig vara marxister, förekommer uppfattningen att Ryssland idag, enligt leninismens principer, är en imperialistisk stat. Dessa intellektuella gör sig skyldiga till samma fel som Lin Biao och ’de fyras gäng’ gjorde i Kina, när de under kulturrevolutionen försökte få ’Mao Zedongs tänkande’ till en trosfråga.
– Ryssland är en viktig, uppskattad och mycket skickligt arbetande partner i BRICS-samarbetet. Det visade bland annat BRICS-Russia summit 2024 i Kazan.
– När det gäller utrikespolitiken, är enigheten i den ryska duman mycket stor.
– I juni 2023 försökte Jevgenij Prigozjin med hjälp av Wagnergruppen inleda en statskupp i Ryssland. CIA visste om Prigozhins kuppforsøk.
– Trots väl kända uppfattningar om att Ryssland ’bör’ styckes upp, från Zbignew Brzezinzki med klassikern The Great Chessboard från 1997, till när EU:s nuvarande utrikestalesman, Kaja Kallas, som premiärminister i Estland i juni 2024, föreslog att Ryssland skulle brytas sönder till «small states»; trots detta, trots alla sanktioner och trots kriget i Ukraina, kan vi se hur bland annat Rysslands ekonomi idag utvecklas påtagligt bättre än vad som sker i resten av staterna i Europa.
– «Vladimir Putin har en hög popularitet i Ryssland, med en godkännandefrekvens på nästan 90% i februari 2025. Hans popularitet har ökat efter invasionen av Ukraina, trots ekonomiska sanktioner och andra utmaningar.» Putin approval rating Russia 2025.
Ryssland är idag också i en stark global position. Tillsammans i det ’strategiska partnerskapet’, men även som medlemmar i BRICS, SCO, FN:s säkerhetsråd och andra sammanslutningar, utgör Kina och Ryssland den viktigaste kraften för att en ny världsordning, en fredlig världsordning, skall kunna växa fram på jorden.
Not 1 University press of the Pacific. Selected Works of Deng Xiaoping (1975 – 1982).
Bertil Carlman
Signerte leserinnlegg står for forfatterens regning og gjenspeiler ikke nødvendigvis redaksjonens oppfatninger.
