oss 100 kroner!
När jag förra året skrev artikeln En gledens morgen, så berodde glädjen på flera saker. Dels var det en glädje över att afrikanska militärer gjort uppror mot kolonialmakten. Sedan var det en glädje att den afrikanska korrespondenten Noluvuyo Kunge framförde nyheten i RT. Det var också en glädje att lyssna på den afrikanska politiska analytikern Ovigwe Eguegu. När jag nu översätter en artikel av den afrikanska forskaren Maxwell Boamah Amofa är glädjen lika stor.
Denna glädje står i skarp kontrast till vad jag kände, när en god vän kommenterade länkar om BRI som jag skickat honom. Han tyckte att jag som «Ett lite vidare perspektiv på BRI» skulle läsa den brittiske historikern Peter Frankopans bok ’The New Silk Roads’. En brittisk historieprofessor! En historiker som valts in i Royal Asiatic Society! Vilken kolonialmakt var det som låg bakom opiumkrigen mot Kina?
(Glede kan være en mangelvare i disse dager i vasallstater som Sverige. Som regel kan du gå til publikasjonene som vår vestlige politikergruppe gjør sitt beste for å forby, eller i det minste utpresse. En som er skikkelig flink til å spre glede ved å sette oppblåste reportere på stedet er Mohammad Marandi. Det siste (7. september) eksempelet når han takler den oppblåste Piers Morgan. IRANIAN PROF. ENDS PIERS MORGAN’S CAREER! – HEATED ISRAEL-PALESTINE DEBATE.) Ö.a.
The real barbarians: How the French and British ‘civilized’ Africa
Av Maxwell Boamah Amofa, forskningssekreterare vid West Africa Transitional Justice Center (WATJ) och koordinator för International Partnerships for African Development (IPAD).
Båda kolonisatörerna strävade, trots sina olikheter, efter att pressa ut vinster till sina kejserliga centra.
Konstmedia ©/Samlare av trycksaker
De koloniala fotspåren i Afrika målar upp en bitter bild av socioekonomisk exploatering och politiskt förtryck, och i centrum står Storbritannien och Frankrike. Dessa länder hade olika komplexa men ändå likartade system för kolonialt styre. För detta ändamål är det nödvändigt att demaskera deras koloniala spel för att bättre förstå hur denna komplexa kedja av mekanismer påverkar kontinenten idag.
Storbritanniens nät
Under 1400- och 1500-talen kom kolonialmakter till Afrika. I början av 1500-talet hade britterna under drottning Elizabeth I satt in sina «sjöhundar» (en grupp ökända pirater) under ledning av Sir John Hawkins, vars uppgift till en början var att attackera och plundra spanska skepp som skickades till Afrika.
År 1564 hade ligan ändrat sitt fokus till att fånga in och sälja afrikaner som slavar till Västindien för att arbeta på plantager, vars slutprodukter skickades till Storbritannien i en triangulär form av handel – ett handelssystem som blev känt som den transatlantiska slavhandeln.
Efter att ha upplevt lönsamheten i sjöhundarnas expeditioner, bestämde sig drottningen för att sponsra resten av deras uppdrag. Den koloniala kronan institutionaliserade denna handling ytterligare genom att etablera det kungliga afrikanska kompaniet (Royal African Company) 1672 under tillstånd av kung Karl II, att uteslutande bedriva handel med resurser som plundrats från Afrika till exempel guld, slavar och elfenben.
Fram till 1884, då begreppet ’effektiv ockupation’ antogs som en del av Berlinakten under Berlin-konferansen 1884-85, var de brittiska ambitionerna inte i första hand territoriella till sin natur, utan snarare att etablera ett nät av handelsstationer som handlade med plundrade föremål på en barbarisk svart marknad. Detta hemliga system av plundring omvandlades under senare år till ett system av «indirekt styre».
Frankrikes «uppdrag»
Fransmännen gillade dock både territoriell expansionism och handel med plundrade föremål. Detta bevisas av etableringen av Saint-Louis handelsstation i Senegal 1659 som en del av en vision om att skapa en nordvästafrikansk dröm med Senegal som centrum.
Drömmen innebar att etablera effektiv kontroll över territorier från Västafrika inklusive dagens Elfenbenskusten, Niger, Guinea, Burkina Faso och Mauretanien till territorier i norr, som Algeriet, Tunisien och Marocko. För fransmännen erbjöd denna expansionistiska politik en konkurrensfördel när det gällde handel med plundrade föremål och spridning av det franska språket och den franska kulturen som en del av «mission civilisatrice» (civiliserande mission), en idé som genomsyrade det franska samhället under ’opplysningstiden’ på 1700-talet.
Indirekt styre av britterna kontra assimilering av fransmännen
Olikheterna i deras visioner drev kolonialisterna till att använda olika system för kolonialt styre. Britterna intog en självrättfärdig ståndpunkt när de avskaffade slavhandeln eftersom den började skapa motsättningar bland folket [i GB].
Men under sken av att krossa ledare som ägnade sig åt slavhandel, upphörde de i hemlighet med möjligheten att avsätta politiska ledare som Nana och Jaja i Nigeria, som motsatte sig det brittiska styret och hade avskaffat slavhandeln för att övergå till handel med gummi och palmolja på 1800-talet. Detta lade grunden för det brittiska systemet med indirekt styre, eftersom det utan tvekan ingöt (no: innpodet) rädsla bland motståndsledare och samlade stöd för brittiska marionetter. Genom indirekt styre styrde de folket genom eliter och hövdingar som var lojala mot den brittiska kolonialkronan.
Fransmännen hade generalguvernören, som utsågs av en särskild kommitté i Frankrike, ett rådgivande råd som till övervägande del bestod av fransmän och som utsåg lokala guvernörer som var afrikaner.
För att försäkra sig om att folket litade på den koloniala regeringen beviljade fransmännen medborgarskap till afrikaner som nådde en viss nivå i språkkunskaper och kulturell assimilering. Dessa människor kallades ofta för «évolués», vilket betyder «de som har utviklet seg». De sågs som andra klassens franska medborgare, hade begränsade medborgerliga och politiska rättigheter och utsattes ofta för rasism. Afrikanerna tilläts att med jämna mellanrum välja sina egna guvernörer bland kandidater som valts ut av den franska kolonialregeringen, och «évolués» tilläts i vissa fall, som i fallet med Senegal, att välja sin egen representant till den franska nationalförsamlingen. Ett anmärkningsvärt exempel är Blaise Diagne, som tjänstgjorde i den franska nationalförsamlingen 1914-34.
Trots inre skillnader i deras kolonialpolitik, var de brittiska och franska myndigheterna flexibla, och lånade ofta av varandra. Britterna hade ett liknande formellt system. Där fanns generalguvernören, bofasta kommissarier, kristna missionärer, kolonialofficerare, hövdingar och kolonialagenter.
Hövdingarna och kolonialagenterna var till övervägande del afrikaner, medan resten var britter. Afrikanerna var ansvariga för att samla in skatter, avgifter för att skriva in sig i slavhandeln för att fånga sina afrikanska landsmän och sälja dem till britterna. De hjälpte också till med att lyssna på klagomål över den koloniala rättvisan, och över de kristna missionärernas arbete. Detta var viktigt, eftersom de kristna missionärerna tillhandahöll skolor för att utbilda lokalbefolkningen, i linje med den brittiska kolonialpolitiken. På Guldkusten (nuvarande Ghana) grundade den Wesleyanska metodistmissionären Mfantsipim Boys School och Wesley Girls’ High School för detta ändamål, och agenter som pastor Thomas Thompson, en pedagog som skrev en pamflett med titeln «Den afrikanske negerslavehandelen viste seg å være forenlig med menneskehetens prinsipper og lovene for åpenbart religion i 1778».
http://m.booksee.org/book/1069685
Genom att använda denna strategi försökte britterna upprätthålla mellanhänder, för att hjälpa dem att ingjuta förtroende för den koloniala administrationen, undvika motstånd och minska de administrativa kostnaderna.
I situationer där den franska assimilationspolitiken stötte på utmaningar, tillämpade fransmännen ett liknande indirekt system som i fallet med Franska Sudan (nuvarande Mali). Den starkt islamiskt centrerade norra delen av Franska Sudan förkastade fransk kultur, eftersom man där ansåg att den stred mot deras värderingar. För att ta itu med detta samarbetade fransmännen med hövdingarna och eliten för att indirekt styra dem enligt de franska koloniala reglerna, och tvingade dem följaktligen indirekt att anta franska metoder.
Den franska assimilationspolitiken var i ett nötskal inriktad på att skapa andra klassens franska medborgare, som skulle hålla fast vid franska värderingar, kultur och instruktioner, medan den brittiska politiken för indirekt styre försökte skapa «marionetter på ett snöre» genom att tillåta traditionella härskare att behålla sin kultur medan de styrde kolonierna genom dem.
Socioekonomisk påverkan
Den infrastrukturella utvecklingen togs strategiskt som en del av en kolonialpolitik. Järnvägslinjen mellan Kongo och Atlanten, till exempel, byggdes på 1920-talet för att transportera timmer och mineraler från Kongo-Brazzaville till hamnen i Point-Noire, för att exporteras vidare till Paris.
På Guldkusten började britterna 1898 bygga en godsjärnvägslinje som förband hamnen i Sekondi med Tarkwa (ett guldgruvesamhälle i Ghana) för att exploatera mineraler som skulle exporteras till Storbritannien.
Utvecklingen av infrastrukturen genomfördes dock genom att den påtvingats afrikaner, som var tvungna att arbeta gratis några dagar om året. I synnerhet fransmännen införde «prestations-policyn», som för afrikaner innebar 12 dagars obligatoriskt gratis arbete. Arbetet beskrevs som offentliga arbeten. Tvångsarbete, även för minderåriga, blev så utbrett, att år 1930 undertecknades en internationell arbetskonvention som förbjöd det. Men kolonialmakterna ignorerade förbudet på ett flagrant sätt. Fransmännen utvidgade denna praxis ytterligare genom att obligatoriskt värva afrikaner till Armee d´Afrique (afrikanska armén) och använda dem för dessa typer av projekt.
Den brittiska västafrikanska gränsstyrkan och den västafrikanska styrkan, å andra sidan, användes i stor utsträckning för att undertrycka nationalistiska rörelser, som motsatte sig brittiskt styre och införandet av skatter, såsom hut-skatten. Detta var en skatt som påfördes invånarna i de brittiska kolonierna för att finansiera den koloniala administrationen baserat på storleken på deras hus – det vill säga hyddor. I Sierra Leone ledde försök att undertrycka oliktänkande mot denna skatt till Hut Tax War of 1898.
Skilde sig brittiska och franska åt när det gäller ekonomisk exploatering?
Trots skillnaderna fanns det stora likheter mellan de ekonomiska politiska modellerna, eftersom båda de ekonomiska mekanismerna vidmakthöll en känsla av beroende.
Olika valutor – det brittiska västafrikanska pundet och den östafrikanska shillingen, liksom CFA-francen (Colonies Françaises d’Afrique) – infördes i kolonierna. I början av 1900-talet var båda länderna verksamma genom företag, såsom det franskkontrollerade Compagnie Française d’Afrique Occidentale (CFAO) och det brittiskkontrollerade United Africa Company (UAC), som var ett dotterbolag till det anglo-holländska företaget Unilever.
‘Afrikanere ble tvunget til å danne kooperativer for å dyrke spesifikke avlinger for salg, avlinger som kolonistatene trengte.’ De koloniala företagen fastställde senare priset till ett minimum på dessa grödor (avlinger), som senare exporterades till de koloniala staterna. Sekundära varor importerades senare från de koloniala staterna till kolonierna av de koloniala företagen till högre priser. Detta säkerställde två saker. För det första att kolonierna förblir «offshore-plantager» för kolonialmakten, och för det andra att kolonierna förblir ekonomiskt fattiga, samtidigt som de kräver sekundära varor från kolonialmakten.
Efter att de franska kolonierna hade blivit självständiga, ville Frankrike behålla denna politik genom en rad avtal under ett arrangemang som kallades ‘Françafrique’. Detta skapade dock antagonism mot Charles De Gaulle av flera skäl, särskilt hans misslyckande med att rättfärdiga åtgärder som vann gehör hos afrikanerna. Han skapade en känsla av [fransk] rätt till kolonierna, som var fast beslutna att få självständighet, som i fallet med Guinea under Sekou Touré.
Försöken att bli självständigt 1958 och att införa en egen valuta, retade upp den franska regeringen och ledde till ”Opération Persil”. Detta var ett flagrant sabotage av Frankrike för att destabilisera Guinea genom att rösta för fullständig självständighet från Frankrikes inflytande på tre fronter. Ekonomiskt – genom att översvämma Guinea med falska sedlar för att skapa hyperinflation, politiskt – genom massleveranser av vapen till Guinea och genom att omvandla oppositionen till paramilitärer för att skapa kaos och slutligen störta presidenten, Sekou Touré. Och slutligen, socialt – genom att förstöra kritisk civil infrastruktur i Guinea, inklusive telekommunikations- och avloppssystem.
Å andra sidan, efter en rad uppror i kolonierna, såsom i Guldkusten, beslöt Storbritannien och andra västländer att ge makten till kolonierna för att i stor utsträckning styra sina egna angelägenheter efter att ha blivit självständiga. På så sätt kunde de afrikanska staterna anta sina egna valutor och utveckla en oberoende ekonomisk politik och säkerhetspolitik. Men Storbritannien upprätthöll sina förbindelser med sina tidigare kolonier genom samveldet. Genom detta upprätthåller tidigare kolonier brittiska strukturer, såsom språk och gemensamma rättssystem. Till skillnad från Frankrike positionerade Storbritannien också sina företag strategiskt, som De La Rue, som ett bättre alternativ till att trycka valutor i sina tidigare kolonier genom handelsavtal snarare än politisk skrämseltaktik.
Trots olikheterna har både den franska assimilationspolitiken och det brittiska indirekta styret otvivelaktigt vidmakthållit en känsla av beroende som syftade till att utarma de afrikanska kolonierna. De uppenbara effekterna av detta barbari är fortfarande djupt kännbara i Afrika i dag.
The real barbarians: How the French and British ‘civilized’ Africa
Oversatt til svensk for steigan.no av Bertil Carlman.
