oss 100 kroner!
Da jeg hørte på en samtale mellom Ben Norton og Michael Hudson her om dagen, på grunn av det kraftige børsfallet mandag 5. august, følte jeg igjen behov for å se nærmere på en bibeltekst. Michael H. refererte nemlig igjen til teksten til Fadervår-bønnen, som igjen har sitt opphav i Matt. 6:9-13.
Fader Vår på hebraisk i Fadervårkirken i Jerusalem
Samtalet mellan Ben och Michael hade rubriken As stock market crashes, is US facing new financial crisis? Som så många gånger förr i det han skrivit, hänvisar Michel H. åter just till orden «Og forlat oss vår skyld, som vi òg forlater våre skyldnere». Han har genom sin forskning nämligen blivit övertygad om att ordet skuld/skyld, åtminstone ursprungligen, inte syftar någon sorts moralisk skuld utan en verklig skuld, den skuld som bönder redan för flera tusen år sedan «drog på sig», genom olika lån de var tvungna att ta för att kunna överleva. (Precis som idag!)
Eftersom nog flertalet svenskar i min generation är väl bekanta med den något äldre versionen av Fader Vår, tänkte jag att jag skulle se efter hur den senaste versionen löd. Microsofts Copilot (AI-verktyg) gav mig bland annat följande:
- Gustav Vasas bibel (1541) – Den första fullständiga bibelöversättningen till svenska, som hade stor betydelse för det svenska språket.
- Karl XII:s bibel (1703) – En reviderad version av Gustav Vasas bibel, som var den officiella kyrkobibeln fram till 1917.
- 1917 års kyrkobibel – Den första moderna översättningen av Bibeln till svenska.
- Bibel 2000 – Den senaste officiella översättningen, som slutfördes år 2000.
När jag gick i skolan och lärde mig Fader Vår, var det 1917 års bibel som gällde. I den lyder texten:
«Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden; vårt dagliga bröd giv oss i dag; och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro; och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo».
I den bibel som gäller i dag i ’Svenska Kyrkan’, bibel 2000, lyder texten:
«Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.»
Orden om skuld är desamma, men ordet frestelse har bytts ut mot prövning! Man behöver inte vara kristen för att förstå att detta är ett fundamentalt ordbyte. När jag gick i skolan fick vi lära oss att vi ständigt kommer att utsättas för prövningar, att det är de som formar oss till vuxna. Gäller det inte längre för kristna? Eller är det bara svenska kristna som inte ens vill utsättas för prövningar/prøvelser?
När jag frågar copiloten: «vad är skillnaden mellan frestelse och prövning?» får jag följande svar, som nog ger intryck av att utgå från den kristna grundsyn som lärdes ut på 1950-talet; även i Sverige:
- Frestelse: Syftet med frestelse är ont. Det handlar om att locka någon att synda eller göra något fel. Frestelsen kan komma från tre källor: djävulen, världen eller vårt eget onda begär. Att falla för en frestelse kan kännas tillfredsställande i stunden, men det leder ofta till negativa konsekvenser.
- Prövning: Syftet med prövning är gott, även om det kan kännas svårt eller smärtsamt. Prövningar syftar till att testa och stärka tron hos en person. Prövningar kommer från Gud och är avsedda att hjälpa oss växa och bli starkare i vår tro.
I tider då vasallstater som Sverige alltmer ruttnar, sprider sig en allmän okunskap; exemplen på det är många. Med okunskapen sprider sig intolerans och wokeism. (Jämför gärna vad Kjetil Tveit skriver: Woke er en kald og ekkel ekskluderingskultur, med vad Microsofts Copilot svarar om du ställer frågan!) Som ett exempel på wokeism i Svenska Kyrkan kan nämnas, att det förra året framförts förslag på att de präster som vägrade att viga samkönade par skulle fråntas sin rätt att viga människor. Till min glädje kunde jag konstatera, att flera homosexuella präster, vid sidan av ett antal biskopar och andra, inte höll med. De menade att förslaget stred mot den kristna uppfattningen av «trosfrihet». Även i den ruttnande vasallstaten Sverige finns det naturligtvis människor med ryggrad, kristna såväl som ateister.
