Et policydokument fra USA i 2009 planla de nåværende spenningene mellom Israel og Iran

21. april 2024

(Brian B. som ingått i USA:s marinförsvar, och som numer bor i Thailand, har en egen blogg The New Atlas. På den går han regelbundet igenom officiella dokument från USA. Det är dokument som främst har att göra med USA:s geopolitiska mål. Han är också duktig på att analysera mer militärtekniska frågor, som till exempel varför olika leveranser av krigsutrustning till kriget i Ukraina inte fungerat på utlovat sätt. I följande artikel visar han hur de nuvarande händelserna inom triangeln USA-Iran-Israel inte är fullt så spontana eller slumpartade som många av oss åskådare kanske tror. Brian deltar också regelbundet i diskussioner med andra analytiker. Här är en sådan Holding on to the empire. Ö. a.)

Sedan den 7 oktober 2023 verkar det som om en spontan kedja av händelser leder Mellanöstern djupare och djupare in i konflikten. Från Israels pågående militära operationer i Gaza till dess attacker mot Hizbollah i södra Libanon och dess upprepade attacker över hela Syrien (inklusive den senaste attacken mot Irans ambassad i Damaskus), till den pågående USA-ledda konfrontationen med Jemen i Röda havet, verkar det som om dålig diplomati misslyckas med att förhindra den upptrappning som istället leder till ökande spänningar och en växande potential för ett bredare krig.

I verkligheten, nästan ordagrant, följer den us-israeliska diplomatin (eller bristen på sådan) och militära operationer en noggrant utarbetad policy som beskrivs på ’Brooking Institutions’ artikelsidor från 2009, «Which Path to Persia? Options for a New American Strategy Toward Iran».

Washington’s Middle East Playbook

’The Brookings Institution’ är en i Washington baserad tankesmedja som finansieras av både USA:s regering och militär, samt av de största företagsfinansiärerna i det kollektiva Väst. Dess styrelse och experter är bland de mest framträdande personerna i USA:s utrikespolitik och i USA:s politiska kretsar. Det som produceras i institutionens utgåvor är långt ifrån spekulationer eller kommentarer, utan speglar istället en konsensus över inriktningen på USA:s utrikespolitik.

Institutets rapport från 2009 är inget undantag. De som läste de 170 sidorna 2009 skulle ha fått veta om pågående eller framtida planer på att störta eller hålla tillbaka den iranska regeringen.

Det finns hela kapitel om «diplomatiska alternativ» som lägger fram planer på att ge sken av att samarbeta med Iran i ett avtal om dess kärnenergiprogram, och om att ensidigt överge planen, för att sedan använda dess misslyckande som en förevändning för att sätta ytterligare press på den iranska regeringen och ekonomin (Kapitel 2: Tempting Tehran: The Engagement Option).

Det finns kapitel som beskriver metoder för att skapa oro i Iran, både genom att använda USA:s regeringsfinansierade oppositionsgrupper (kapitel 6: : The Velvet Revolution: Supporting a Popular Uprising) och till och med genom att stödja utländska terroristorganisationer som är listade av USA:s utrikesdepartement till exempel Mojahedin-e-Khalq (MEK) (Kapitel 7: Inspiring an Insurgency: Supporting Iranian Minority and Opposition Groups).

Andra kapitel beskriver en direkt amerikansk invasion (kapitel 3: Going All the Way: Invasion) och en flygkampanj i mindre skala (kapitel 4: The Osiraq Option: Airstrikes).

Slutligen ägnas ett helt kapitel åt att använda Israel för att utlösa ett krig som USA sedan kan verka ovilligt att ge sig in i efteråt (Kapitel 5: Leave it to Bibi: Allowing or Encouraging an Israeli Military Strike).

Sedan 2009 har vart och ett av dessa alternativ antingen prövats (i vissa fall flera gånger) eller håller på att genomföras. Det så kallade kärnteknikavtalet med Iran, som undertecknades under USA:s president Barack Obamas administration, och som ensidigt övergavs under USA:s president Donald Trumps administration, och de ansträngningar som gjordes att återuppliva det, och som blockerades under USA:s president Joe Bidens administration, är en illustration, inte bara av hur troget USA:s utrikespolitik utvecklades när det gäller dokumentets innehåll, men också kontinuiteten i denna politik oavsett vem som satt i Vita huset eller kontrollerade USA:s kongress.

Idag verkar ett av de farligaste alternativen som utforskats vara i full gång, med USA och Israel som över hela Mellanöstern medvetet skapar en tillåtande miljö för krig, och som upprepade gånger provocerar Iran att utlösa det.

«Lämna det till Bibi»

’Brookings Institution’ klargör flera saker. För det första är Iran inte intresserat av krig med vare sig USA eller Israel. För det andra måste USA anstränga sig för att övertyga världen om att det var Iran, inte Washington, som provocerade fram det krig som USA önskade. Och för det tredje, även om landet provoceras upprepade gånger, finns det en stor sannolikhet för att Iran inte skulle hämnas och därför frånta USA och/eller Israel en förevändning för ett bredare krig.

I rapporten konstateras:

… Det skulle vara mycket bättre om USA kunde åberopa en iransk provokation som motivering för flyganfallen innan de inleddes. Det är uppenbart att ju mer upprörande, ju dödligare och ju mer oprovocerad den iranska aktionen är, desto bättre skulle det vara för USA. Naturligtvis skulle det vara mycket svårt för USA att sporra Iran till en sådan provokation utan att resten av världen inser detta ränkspel, vilket sedan skulle underminera det.

Den fortsätter:

(En metod som skulle ha en viss möjlighet att lyckas skulle vara att trappa upp hemliga försök till regimskifte i hopp om att Teheran skulle hämnas öppet, eller till och med till hälften öppet, vilket då skulle kunna framställas som en oprovocerad iransk aggressionshandling.)

Tidningen medger att USA söker krig med Iran, men vill övertyga världen om att det är Iran självt som provocerar fram det.

Dokumentet lägger fram ramarna för en oärlig diplomatisk traktat, som Washington skulle kunna ingå med Teheran för att förstärka illusionen av att Iran kommer att vara skyldigt till ett krig mellan dem och USA (eller Israel):

På liknande sätt kommer en militär operation mot Iran sannolikt att vara mycket impopulär runt om i världen och kräva rätt internationellt sammanhang – både för att säkerställa det logistiska stöd som operationen skulle kräva, och för att minimera bakslaget från den. Det bästa sättet att minimera internationell vanära och maximera stödet (hur motvilligt eller hemligt det än må vara) är att slå till först när det finns en utbredd övertygelse om att iranierna fick men sedan avvisade ett fantastiskt erbjudande – ett som är så bra, att bara en regim som är fast besluten att skaffa kärnvapen och skaffa dem av fel skäl skulle tacka nej. Under dessa omständigheter skulle USA (eller Israel) kunna framställa sina operationer som tagna med sorg, inte ilska, och då skulle åtminstone vissa i det internationella samfundet dra slutsatsen att iranierna «orsakade det själva» genom att vägra [acceptera] ett mycket bra avtal.

Israel spelar en nyckelroll i denna strategi. Medan Washington försöker ge sken av att distansera sig från israelisk brutalitet mitt i sina operationer i Gaza, såväl som sin senaste attack mot Irans ambassad i Damaskus, så är sådana provokationer centrala för Washingtons egen önskan att dra in Iran i ett krig som man medger att Teheran inte vill utkämpa.

Dokumentet från 2009 förutser att israeliska angrepp på Iran skulle kunna «utlösa en bredare konflikt mellan Israel och Iran som skulle kunna dra in USA och andra länder».

I själva verket möjliggörs Israels brutalitet, i samband med dess operationer i Gaza och dess senaste attack mot Irans ambassad, helt och hållet av USA:s politiska, diplomatiska och militära stöd. USA ger inte bara Israel de militära medlen för att utföra detta våld, utan använder också sin ställning inom FN för att ge straffrihet åt Israel när man gör det, vilket illustreras i Washington Posts artikel den 4 april 2024, «USA godkände fler bomber till Israel på dagen för träffen på World Central Kitchen».

Många analytiker verkar förvånade över Washingtons paradoxala beteende, villiga att tro att den nuvarande Biden-administrationen helt enkelt är inkompetent och oförmögen att tygla sina israeliska allierade. Men med tanke på den centrala roll som sådana flagranta provokationer spelar för att främja USA:s uttalade utrikespolitiska mål mot Iran, borde detta inte komma som någon överraskning alls.

Allt som krävs nu är en iransk vedergällning, eller en incident som USA och Israel kan övertyga världen om var en iransk vedergällning.

US Makes Failed Bid for Iran To Allow ‘Symbolic Strike’ by Israel

Washingtons största rädsla är att Iran inte kommer att hämnas

Iran har lidit av USA:s och Israels provokationer i årtionden. Den kanske mest flagranta provokationen under de senaste åren, före den israeliska attacken mot Irans ambassad i Damaskus, var USA:s mord på den högt uppsatte iranska militärofficeren Qasem Soleimani i Irak 2020. Även om Iran hämnades, gjorde man det på ett väl avvägt sätt.

Attacken mot Irans ambassad den 1 april 2024 utformades specifikt för att överträffa omfattningen av mordet 2020, i hopp om att sätta oemotståndlig press på Teheran att slutligen överreagera, särskilt på grund av det strategiska tålamod som Iran har uppvisat tidigare. Det kan också vara för att övertyga världen om att oemotståndliga påtryckningar har utövats på Iran för att få en iscensatt attack som skylls på Iran att verka mer trovärdig.

Brookings artikel från 2009, «Which Path to Persia?», förklarade tydligt problemet (min markering):

Det skulle inte vara oundvikligt att Iran skulle slå till våldsamt som svar på en amerikansk flygkampanj, men ingen amerikansk president bör glatt anta, att Iran inte skulle göra det. Iran har inte alltid hämnats efter amerikanska attacker mot landet. Efter förstörelsen av Pan Am Flight 103 i december 1988 [Lockerbie-saken] trodde många till en början, att detta var en iransk vedergällning för nedskjutningen av Iran Air Flight 455 av den amerikanska kryssaren USS Vincennes i juli samma år. Men idag pekar alla bevis på att Libyen är den skyldige till den terrorattacken, vilket om det är sant skulle tyda på att Iran aldrig hämnades för sin förlust. Inte heller hämnades Iran för USA:s Operation Praying Mantis, som 1988 resulterade i att de flesta av Irans större krigsfartyg sänktes. Följaktligen är det möjligt att Iran helt enkelt skulle välja att spela offer om de attackerades av USA, förutsatt (förmodligen med rätta) att detta skulle ge prästerskapet stor sympati både nationellt och internationellt.

Washington har försökt övertyga världen om att man fruktar en upptrappning mellan Israel och Iran. Newsweek skulle i sin artikel den 4 april 2024, «Vita huset ‘mycket bekymrat’ över utsikterna för krig mellan Israel och Iran», till och med citera Vita husets nationella säkerhetsråds talesman John Kirby som säger att «ingen vill se denna konflikt eskalera».

https://www.newsweek.com/white-house-very-concerned-about-prospect-israel-iran-war-1887151

Trots Washingtons ord, visar dess agerande en ivrig önskan om upptrappning. Brookings-rapporten från 2009 medger att till och med en «halvöppen» vedergällning från Iran skulle kunna användas som en förevändning, vilket borde leda till rädsla för att USA och Israel kan komma att åberopa vilken attack som helst, oavsett vem som är ansvarig, och lägga skulden på Iran för att rättfärdiga ytterligare upptrappning.

På många sätt har både USA och Israel redan försökt göra detta när det gäller Hamasattackerna den 7 oktober 2023, trots att de medger att det inte finns några bevis för Irans inblandning.

Washington & dess ombud är desperata och farliga

Strategiskt tålamod har lönat sig väl för Iran. Genom att undvika regelrätt krig med vare sig USA eller Israel, har Iran och dess allierade sakta men säkert kunnat omforma regionen. Iran har gjort detta genom att kringgå USA:s sanktioner. Det täpper också till de konstgjorda klyftor som USA har odlat sedan slutet av andra världskriget för att söndra och härska över Mellanöstern. Detta inkluderar att reparera sina egna relationer med Saudiarabien och reparera banden mellan sin allierade Syrien och med Washingtons allierade i Persiska viken.

I takt med att regionen omformas, ser USA att dess överlägsenhet över den avtar. Washingtons lista över villiga ombud blir allt kortare. De av Washingtons ombud som är kvar finner sig alltmer isolerade. Och för varje år som går, blir Washingtons militära makt i regionen allt svagare. Iran kommer, om landet fortsätter på den framgångsrika väg det har tagit, oundvikligen att segra över USA:s inblandning längs och inom dess gränser.

Den enda möjligheten för USA att åter hävda sig över regionen, och främja sin regimskiftespolitik gentemot Iran, är genom att provocera fram ett storskaligt krig, där USA (och/eller Israel) kan använda direkt militärt våld för att åstadkomma vad årtionden av sanktioner och omstörtande verksamhet har misslyckats med. Möjligheten att göra även detta kommer så småningom att stängas för både USA och Israel, när Iran och resten av den multipolära världen fortsätter att växa, och USA och dess ombud fortsätter att finna sig alltmer isolerade.

Som USA har avslöjat i Europa angående sitt proxykrig med Ryssland i Ukraina, har detta snabbt krympande fönster av möjligheter utlöst en farlig desperation i Washington.

Bara tiden kommer att utvisa hur långt denna desperation påverkar USA:s utrikespolitik i Mellanöstern och dess ombuds agerande, särskilt Israels. Washingtons andra ombud, Ukraina, har tillgripit desperata åtgärder som sträcker sig från extraterritoriell terrorism till attacker mot kärnkraftverket Zaporizjzja, i ett farligt försök att ändra sin sviktande [krigs]lycka. Israel har faktiskt kärnvapen, vilket gör Washingtons desperation i Mellanöstern ännu farligare.

Originalen ble publisert her: