oss 100 kroner!
Vi har skrivit mycket om NSA:s och FRA:s massövervakning av medborgare, statschefer, offentliga institutioner och industrier på denna blogg. Om det nära samarbete mellan FRA och NSA, om FRA:s aktiva hackning i strid mot lagen, om politikers slingranden och hemlighetsmakeriet. Vi har förmedlat information om att värre typer av övervakning och datamanipulationer är på väg eller har nyligen införts. Flera gånger har vi argumenterat för att Nobels fredspris borde ges till Snowden, Assange och Manning – yttrandefrihetens och demokratins hjältar.
Detta ämne behandlas också i kapitlen om ideologi och militären i den nya boken ”USA som världspolis” av Ulf Karlström och mig. (Beställ via bloggsidan genom att maila Ulf Karlström!)
Har haft nöjet att presentera flera gästblogginlägg av journalisten och författaren Åke W Bergh, senast 8 juni om USA:s ”Federal Reserve – en bedragare”, baserad på en artikel av Dr. Paul Craig Roberts. Här kommer en anmälan av Gleen Greenwalds nya bok ”STOREBROR SER DIG – Edward Snowden och den globala övervakningsstaten” som utges på Leopard Förlag 2014, har 312 sidor och kostar 177 kr på Adlibris.
Ännu en angelägen boknyhet, nu redan i svensk översättning. Temat är förra årets främsta internationella nyhetsscoop. Journalisten/juristen Glenn Greenwald berättar här själv om sitt möte med Edward Snowden i Hongkong och granskar hela problemkomplexet med denna heltäckande avlyssningsapparat som tack vare Snowdens avslöjanden fått världen att häpna – och förhoppningsvis reagera.
Själva ramberättelsen runt dessa sensationella avslöjanden känner vi redan, åtminstone det vi fått oss till livs via nyhetsmedierna – en inte helt oproblematisk källa i sammanhanget. Amerikanen Glenn Greenwald, brittiska Guardians utsände som träffade ”whistleblowern” Edward Snowden i Hongkong förra våren, avslöjaren av världens största avlyssningsskandal och därefter kanske världens mest jagade mänskliga villebråd. Men oändligt viktigare – implikationerna av avslöjandena där det bl a framkom att t o m västliga ledare såsom Angela Merkel rutinmässigt var föremål för avlyssning av amerikanerna.
Boken leder oss direkt ”in i handlingen i en första klassens spionroman”, som fler än en recensent träffande beskriver det hela. Men kontakten Snowden/Greenwald tog sin trevande början redan ett halvår tidigare, innan Greenwald, en kvinnlig filmare från Berlin (som egentligen var den som först kontaktades av Snowden) och en veteranjournalist från Guardian i London satt sig på planet för en 16 timmars non-stopflight New York-Hongkong. På planet läser Greenwald lika nonstop de NSA-filer man redan fått sig översända av Snowden. Alla eventuella tvivel om dess äkthet skingras innan de väl tar mark i Hongkong. Där finner de häpnadsväckande nog Snowden i ett lyxhotell – under eget namn.
Intervjuerna tar dagar i anspråk och dokumenteras noga på video. Greenwald antecknar, skriver frenetiskt och får knappt en blund, men så snart han fått sin första Snowden-rapport publicerad i Guardian brakar helvetet lös. All världens etermedier hakar på med breaking news och hotellet fylls med journalister som likt gläfsande valpar jagar dem mellan presskonferenserna.
Hotellet där Snowden ”håller sig gömd” får de korn på först sedan fågeln redan flytt, i lånta fjädrar (förklädd) via bakdörren. Snowden skulle så småningom dyka upp i Moskva, medan Greenwald – på inrådan av Guardians jurister – tar sig hem till Rio (där han är bosatt) via Bahrain. Detta för att undvika eventuella problem med amerikanska myndigheter i New York. En högst motiverad försiktighetsåtgärd skulle det visa sig (mer om det senare).
Det hjälper oss i alla fall att komma in i handlingen – resten blir något mindre dramatiskt; i det följande ger oss Greenwald exempel – komplett med NSA:s egna Powerpoint-presentationer – ur de 25 000 filer Snowden laddat ned och fört med sig till Hongkong på USB-minnen. Och alltså inte på sina fyra medhavda bärbara datorer. Och definitivt inte för att sälja till kineserna, som elaka tungor gjort gällande. Datorerna snarare riggade för krypterad kommunikation, ett område Snowden behärskar till fullo. Hade syftet varit att sälja alltsammans till främmande makt vore journalister de sista han kontaktat.
Dramatiken är en smakfråga, åtminstone för folk som inte reagerar inför den hårresande beskrivningen om hur denna gigantiska i de flestas tycke olagliga orwellianska bläckfisk är uppbyggd och fungerar. I dess operativa kärna spionorganet NSA – National Security Agency – ett regeringsorgan underställt försvarsdepartementet/Pentagon med till synes full carte blanche att göra i stort sett allt man behagar. Allt legalt baserat på en generös tolkning av ”Patriot Act,” som trumfades igenom strax efter 11 september 2001, ett dokument få lagstiftare ens lär ha läst igenom innan man godkände. Med en budget för sin terroristbekämpning matchande sitt groteska högkvarter i öknen utanför Las Vegas, allt som allt servat av 90 000 medarbetare. Varav två av tre privatiserade, utlagda på underleverantörer med mestadels unga ”hacktevister”, likt Snowden som under sin korta men intensiva karriär hoppat från statlig tjänst till privata arbetsgivare, såsom den han sist jobbade för på Hawaii.
Där, i detta tropiska paradis, och med miljonlön (i motsvarande svensk valuta) fick Snowden, knappt 30 år, till sist nog. Från sitt tangentbord kunde han då åkalla det mesta i cyberspace, inklusive drönare som i realtid kretsade som gamar över tilltänkta offer varhelst i världen. Tillgång till all världens mobiltelefoner och internettrafik; inga undantag tilläts – ens privatsamtal från flygplan i luften. Höjdare likt Obama(!) och Merkel bara bonuskunder.
Det mesta s k metadata (en slags bredspektrumregistrering av detaljer om folks dagliga kommunikationer, kreditkortsaffärer till personliga medicinska journaler) införskaffat medels dekret direkt från mobiltelefon- och internetoperatörer. Bakdörrarna direkt via Microsoft/Apples operativsystem och Google/Face Book m fl säkert redan bekanta för de flesta, men även vanlig hårdvara såsom routrar preparerades innan de nådde handeln.
Så, för att göra en lång historia kort, vad har då USA fått för alla pengarna – säkert en biljon dollar sedan det hela fick fart med ”kriget mot terrorismen”? ”Not much”, konstaterar Greenwald och citerar justitiedepartementets rapport som saknar varje uppgift om avslöjade terrorkomplotter. Nil, zil, nada – inte en enda. Däremot alltmer besvärande rykten om att systemet, förutan att tjuvlyssna på diverse statschefer, brukats till ekonomiskt spioneri mot främmande makt, såsom Brasilien men även Tyskland.
Ett närmast filosofiskt resonemang bäst inhämtat direkt ur boken, men glöm allt om demokrati, personlig integritet och allt sådant som kan tänkas omhuldas av allmänheten. Alltsammans hopkokat i största hemlighet. Med på tåget – med några få undantag – de fem medieoligopol som idag sköter det mesta av all ”information” till den amerikanska allmänheten. Det är just avslöjandet av denna hemlighet som nu får myndigheterna att kräva att blod ska flyta. Inte bara visselblåsaren Snowdens blod, eller tidigare Mannings med sina Wiki Leaks m fl, utan även förmedlare som bokens författare.
Det kanske mest frapperade för Greenwald var just alla dessa journalister, ”kolleger”, som ylande stämde upp i kören om lämplig behandling för dessa lösmynta landsförrädare. Nackskott, hängning och livstids förvaring i ”solitary confinement” kan man tänka sig på den inofficiella förslagslistan (jag, ska erkännas, läste engelska originalet innan jag fann den svenska översättningen). Men värst av alla var politikerna, definitivt inte alla men just de värsta. Emellertid – lite av en Brasklapp – ett förslag att helt ”defund” dvs. att beröva NSA all dess finansiering, kom sensationellt upp i kongressen och röstades lika sensationellt ned med inte alltför imponerande övervikt.
I stort sett det enda uppmuntrande för Greenwald och alla med honom som ser hotet med hela detta monstrum som förnekar oss alla all integritet i våra dagliga kommunikationer – och alltsammans i de mest obskyra syften. Greenwald föreslår bl a att yttersta ändamålet kan vara att förhindra varje politisk oppositionsyttring, från sponta protester i antikrigsdemonstrationer till massfenomen likt Occupy-rörelsen. Att helt enkelt kväva dem i sin linda genom att befinna steget före, att ringa in dess ledare samt eventuellt sprida kaos genom falsk massinformation. Inga muntra framtidsutsikter och själv har Greenwald fått betala priset för sitt medieengagemang. Alla minns brittiska MI 6:s skamlösa kvarhållande av hans vän David Miranda på Heathrows flygplats i vintras.
Och icke att förglömma – detta är ett i allra högsta grad ett internationellt hot. Utanför Cheltenham i England reser sig en futuristisk brittisk klon till NSA:s ökenpalats utför Las Vegas. Snowdens handlingar rörande den brittiska motsvarigheten GCHQ var den egentliga andledningen till att brittiska the Guardian föredömligt och med stor integritet hakade på denna härva redan från början. All heder åt dem, men läs gärna boken. Den säkert mest angelägna i årets svenska bokskörd (glöm kokböckerna).
Post scriptum: I ett desillusionerat inlägg så sent som häromdagen skriver Glenn Greenwald att mycket lite hänt sedan ettårsdagen av avslöjandena. Från Obama och politikerna i Washington mest munväder för att lugna en upprörd allmänhet, med löften om översyn och lika vaga löften om att förändringar – om motiverade – kan vara på gång. Greenwald sätter större hopp till helt andra krafter, alltifrån internetoperatörer villiga att skydda sina kunder, till enskilda användare som ser över sina krypteringsprogram och gör det svårare för NSA & Co att avlyssna lika lätt som hittills.
Således, från amerikanska myndigheter knappast någon vilja till räfst och rättarting (och när hörde vi om annat än blankofullmakt för FRA från våra politiker?) – samtidigt som visselblåsare, inklusive rapporterande journalister, jagas och sätts åt som aldrig förr. Något som förstås även påverkar Snowden, vilken nyligen sågs i en timslång intervju från Moskva i en större amerikansk nyhetskanal. Om att detta senare ska ses som tecken på generella ”lättnader” bör man nog inte dra några större växlar på. Det får vi nog vänta på. Likt den där skylten som regelbundet poppar upp i våra datorer, med uppmaningen att – ”vänta medan de senaste spionprogramsdefinitionerna från Microsoft hämtas/installeras.”
Anders Romelsjö frågar till läsaren: Vill vi ha en sådan värld? Om inte måste vi förena oss och kämpa emot.
