
«Vi fører en proxykrig» mot Russland, for å låne Boris Johnsons uttrykk. Helt fra starten har den vært en enorm suksess på to måter.

Först och främst, en oerhörd succé för NATO:s – dvs. USA:s – strategiska mål. “Att försörja Ukraina har varit en oerhörd investering för USA”; “För Ukraina, har kostnaderna varit oerhörda. För USA, däremot, kunde de strategiska vinsterna inte bli bättre”, som den ledande amerikanska geostrategen, Henry Kissinger Distinguished Chair Professor vid Johns Hopkins, Hal Brands, påpekade. “Vi har åsamkat Moskva tidigare otänkbara skador och kostnader”, som kansler Friedrich Merz jublade i Foreign Affairs.
“Tack vare” kriget “har amerikanska militära ledare haft den sällsynta chansen att absorbera lärdomarna från slagfältet utan att lida dödsfall eller förlora militära tillgångar”, det har varit en “möjlighet … utan att behöva lida samma hemska kostnad” som ukrainare, som vi kan läsa i The Washington Post, som också firat att kriget varit ett amerikanskt “kap” (bargain). Amerikanska ledare har sedan början förklarat att “det fina i detta”, alltså proxykriget, är att “vi kan betala ukrainarna för att döda ryssar”, i senator Ruben Gallegos ord. “Jag gillar den strukturella utvecklingen av detta”, förklarade senatorn och en av hjärnorna bakom proxykriget, Lindsey Graham; vi ger “Ukraina de vapen och det ekonomiska stöd man behöver, och då kommer de slåss till sista man”, vilket är “en fantastisk deal för Amerika”.
Din støtte holder oss gående!
steigan.no er en av de svært få norske nettavisene med daglig publisering som drives 100 % av frivillige leserbidrag, uten pressestøtte, uten annonser og uten betalingsmur. Takk for at du gjør det mulig.
Støtt oss herAlla dessa fakta kvävs av en medieapparat som har fullständigt hängett sig åt att undanhålla befolkningen en minimalt rationell förståelse om vad som sker.
För det andra, har det varit en monumental propagandasuccé, i vilket närmast 100% av intellektuella och pressen i Väst anser att vi “stödjer” Ukraina, eftersom vi inte kan tolerera att man angriper andra länder och kränker deras suveränitet. Utplånad från allmän kännedom är den triviala självklarheten att vi cyniskt och brutalt utnyttjar Ukraina och är, jämte Ryssland, deras värsta fördärvare. Propagandasystemet är alltså så effektivt att det lyckats intala både oss förövare och (delvis) offret – dock inte de miljoner i östra Ukraina som varit offer för ett decennielångt terrorkrig och saknar värde i västvärlden – att vi är deras välgörare. Orwell hade aldrig kunnat ana.
Den noggranne läsaren av elittidskrifter kan dock ibland stöta på guldkorn: Ukraina är blott en “murbräcka” i “ett ‘proxykrig’ i vilket världens mäktigaste allians, NATO, använder Ukraina som murbräcka mot den ryska staten”, “en proxy som är villig att döda och dö – och sedan översvämma dem med vapen och pengar och underrättelser nödvändiga för att leverera förödande slag mot en sårbar rival. Och det är precis vad Washington och dess allierade gör mot Ryssland idag”, för att återigen citera Hal Brands.
Sedan dess har bara taktisk debatt utspelat sig. Allra senast mellan USA – som redan tjänat hundratals miljarder på sin utnyttjade “murbräcka” och garanterat efterkrigsinvesteringar i Ukraina, för vilket ett vapenstillestånd krävs för att sätta igång plundringen – och dess koloni Europa, som gör allt för att förlänga kriget. Anledningen är att Ukraina fungerar som en maskin för oändlig efterfrågan på europeisk militär export som berikar europeiska elitinvesterare. Dessutom har USA dominans över alla lukrativa affärer i Ukraina när ett vapenstillestånd upprättas, värda kanske $800 miljarder. Washingtons europeiska knähundar får knappast en bit av kakan och kan inte konkurrera på den fronten, och har därmed inga ekonomiska incitament till att få stopp på ett krig mot en oerhört mycket svagare fiende som inte utgör något hot, Ryssland.
Det finns alldeles för många aspekter kring detta att behandla, men alla pekar åt samma slutsats om våra avsikter i Ukraina.1 Oerhörda mediekampanjer i hela västvärlden, som är beväpnade med alla resurser och statens fulla propagandamaskineri, har effektivt undanröjt risken att folk ska kunna tänka självständigt.
Vi lever i ett spindelnät av förvrängning och lögn, alltsammans noggrant anpassat till maktens behov och att effektivt maskera från befolkningen det hav av blod vi ansvarar för. Tomma slogans om vårt engagemang för lag och rättvisa distraherar fokus från våra faktiska handlingar och motivering för att sabotera diplomati, och beväpna just Ukraina (men inte, säg, Palestina, Jemen, Kuba, Venezuela eller andra länder som utstår konstant aggression och terror). Det är hela poängen, såklart: att reducera befolkningens tankeförmåga till gegga, omedvetna om vad de utsätts för och utsätter andra för – framförallt “murbräckan” av hemlösa änkor, tonåringar i skyttegravar, mördade soldater och söndersprängda kroppar i detta enda massiva “kap” för beslutsfattande Herrar i västvärldens huvudstäder.
Proxykriget mot Ryssland och ukrainskt NATO-medlemskap
I förhandlingarna med Ryssland och Ukraina i Abu Dhabi har USA tydligen föreslagit att Ukraina ska få NATO-medlemskap.
Det förslaget har varit en viktig beståndsdel i Västs planering av proxykriget, för att kunna “försvaga Ryssland” (Lloyd Austin) och kunna “genomför[a] ett proxykrig” (Boris Johnson).
I nästan fem år har NATO–länderna beväpnat Ukraina eftersom de så innerligt bryr sig om nationernas rätt till suveränitet, Ukrainas rätt att välja sin egen framtid inom NATO utan att Ryssland lägger näsan i blöt. Ändå har Ukraina aldrig fått något konkret löfte att faktiskt få gå med. Det krävs inget sofistikerat geni för att lista ut varför.
Att regelbundet lyfta vaga löften om Ukrainas medlemskap i NATO fungerar utmärkt till att garantera att kriget fortgår, eftersom det är, enligt 30 år av västerländska underrättelsestudier, den principiella orsaken till den ryska attacken.
Löftena har däremot, kritiskt nog, alltid vara tillräckligt vaga för att inte äventyra hela vitsen med proxykriget till att börja med: att “försvaga Ryssland” utan att vi behöver “döda och dö”, vilket teoretiskt sett hade behövts ifall Ukraina blev en reell medlem. Därför kan vi endast använda ett framtida NATO-medlemskap som “lockbete”. Även detta förstås mycket väl av västerländska planerare, militära underrätelsestudier och regenter, som då och då erkänt saken.
Därmed förklarade den amerikanska armén, i en studie från juli 2023, att “Västs kontinuerliga frakt av avancerade och mäktiga vapensystem” till Ukraina “träder på en fin tråd – man försöker öka Ukrainas kapacitet och dödlighet medan man undviker … oproduktiv eskalering” från ryssarna. Med andra ord försöker vi maximera “dödligheten”, både för ukrainarna och ryssarna, samtidigt som vi uppnår våra strategiska mål utan att behöva utgjuta vårt eget blod. Det hade varit “oproduktivt”.
Ungefär samtidigt rapporterade New York Times att “flera amerikanska och europeiska ämbetsmän” från NATO erkänner att “utfästelser” till Ukraina “gör det svårare att genomföra ett vapenstillestånd eller förhandlingar … utfästelser om Ukrainas eventuell medlemskap i NATO – när kriget är över – skapar ett starkt incitament för Moskva att behålla all ukrainskt territorium de kan och hålla konflikten vid liv”. Juli 2024 publicerade Politico en ovanligt ärlig analys: “Västs utfästelser är tomt prat, och Ukrainas medlemskap verkar vara otänkbart för tillfället”, men “alla löften om Ukrainas NATO-medlemskap, hur dubiösa de än må vara, håller vi liv en av huvudorsakerna till kriget och ger Ryssland incitament till att förlänga konflikten för att därigenom förhindra dess medlemskap i alliansen”; man “ger falskt hopp, gör fred osannolikt och kriget farligare”.
Kort sagt, NATO:s handlingar har från börja till nu “varit en förnuftig, kallblodig strategi för USA – att försvaga en fiende till litet pris för Amerika, medan Ukraina betalar slaktarens skuld (butcher’s bill)”, som liberala Harvard-gurun David Ignatius förklarade. Han firade även att “för USA och dess NATO-allierade” har detta “krig varit en strategisk framgång, till en liten kostnad (frånsett för ukrainarna)”.
Citatet sammanfattar fint med sina parenteser hur vi värderar vår “partner” i en “förnuftig, kallblodig strategi för USA”. Det är en “partner” som har värde endast i den mån landet kan “betala slaktarens skuld”.
Propagandasystemet har effektivt mörkat sina spår för medskyldighet till masslakt, och övertygat de västerländska befolkningarna om att de är Ukrainas välgörare idag, men historien lär fälla en annorlunda dom.
1. Se min kommande Organ för Självdisciplin för omfattande analys och dokumentation.
oss 150 kroner!


