oss 150 kroner!
“Kreativa åtgärder” för att skapa “smärta” i Kuba
Andi Olluri, f. 2002, er student ved Sahlgrenska akademiet, og skriver jevnlig utenrikspolitikk og medierelaterte propagandaanalyser i svenske og engelskspråklige aviser. Dette er andre del av en artikkel i to deler. Første del finner du her.
Även i Kuba skall “amerikansk tillsyn” till sist “valla en demokratisk transformering” som förvandlar det till en “vasallstat”.
Varje land som vågat genomföra landreform, kämpa för den fattiga befolkningens rättigheter och levnadsstandard på bekostnad av de lokala västorienterade oligarkerna, måste förr eller senare lida detta öde.
Således har det officiella och uttryckliga målet sedan 1960 varit att “prompt försvaga ekonomin i Kuba … förhindra pengar och förnödenheter från att nå Kuba, och därigenom krympa köpkraften och lönerna, skapa hunger, desperation och störtandet av regeringen” (Mallory memo, april 1960).22
Sedan dess har USA:s blockad kostat troligen över $2 biljoner, en hisnande siffra för ett land av Kubas storlek, eller 20 gånger landets BNP (2020).23 Sanktionerna har intensifierats dramatiskt under de senaste åren, och inkluderar vad amerikanska ämbetsmän kallar “kreativa åtgärder” för att öka “kortsiktig smärta” i Kuba. Förhoppningsvis leder det slutligen till “en öppning” i Kuba “för investeringar från den amerikanska sektorn” (Rubio), Venezuela-style.24
Västerlänningar kan glädjas över att dessa “kreativa åtgärder” helt klart lyckats gott med att öka “smärta” för kubanerna. 90% lever i extrem fattigdom, 70% tvingas hoppa över måltider under dagen på grund av nöd (endast drygt en tiondel av befolkningen har råd att äta tre måltider om dagen). Strömavbrott – orsakade av blockaden – sker ständigt, kubaner tvingas dricka vatten från ransonerade vatten-lastbilar (vattenpumparna går på el). 1.5 miljoner kubaner är beroende av FN:s nödhjälp för att få mat, då produktionen av stapelvaror i landet minskat uppemot 60% det senaste decenniet. “Nästan 100 000 operationer har skrinlagts på grund av bristande elektricitet och personal”, liksom att “barn – numera beräknade till 30 000 – har missat kritisk immunisering” på grund av att vaccinkylar saknar el.25
Med hjälp av sådana “kreativa åtgärder” har Kuba gått från att ha ett av världens bästa sjukvårdssystem, skola och allmän välfärd – anledningen till varför de blivit utsatta för terror – till att vara tillbaka i det tredje-världen-skick de befann sig i under USA-diktaturen ledd av Fulgencio Batista (då det per definition var en “demokrati”, som det åter måste bli under “amerikansk tillsyn”).
Alltså informerade en detaljerad studie från april i år om sanktionernas effekter på Kuba att de “kreativa åtgärderna” varit “den sannolika orsaken till en massiv ökning av spädbarnsdödlighet”, som utgör en “ojämförbar ökning” i modern tid (148% ökad spädbarnsdödlighet mellan 2018-2025). Denna avsiktliga kampanj “mot Kuba har dödat många bebisar” och “dramatiskt ökat antalet dödsfall”, “omfattande undernäring, oerhörd försämring av sanitära förhållanden och en ökning av sjukdomar”. Vittnesmålen från detta “helvete på jorden” är alltför brutala för att diskutera här, och meriterar knappt reaktioner i den mycket civiliserade västerländska kulturen.26
I den allmänna kulturen betraktas denna sadism som helt okej, till och med Kubas fel, om än kanske taktiskt beklaglig eftersom det inte lyckats krossa Kuba ännu. Alltså kunde vi läsa i New York Times att problemen med sanktionerna är att “regimen ännu lever vidare”, och kritiserar en framtida attack och invasion av “sorten mot Iran”, eftersom detta inte lär skapa trygghet för “en växande privat sektor och utländska investerare”.27 Christopher Sabatini, ledande västerländsk Latinamerika-“expert”, påpekade: “Chansen att sanktionerna misslyckas uppnå sina mål är signifikant”, så därför lär USA inte lyckas “forcera demokratisk och människorättslig reform” i Kuba.28
Notera att i stort sett hela världen är emot sanktionerna, men ändå går med på dem, då trotsighet mot Gudfadern är alltför farligt. Det är inte särskilt bra för PR, varför USA sedan förra året “mobiliserat amerikanska diplomater för att lobba mot” den årliga resolutionen vid FN som nästintill enhälligt fördömer USA:s blockad; “‘Nej-röster’ föredras, men även nedlagda röster är användbara”, som ett läckt dokument noterade.29 USA “försökte kväsa en öppen debatt vid FN om det amerikanska embargot mot Kuba”, och varnade närvarande diplomater att USA “kommer lyssna mycket noga på era uttalanden”. I media, som bryr sig endast om sanktionerna “uppnår sina mål”, har detta problem utraderats sedan länge.30
“Skapa förevändningar” för attack mot Kuba
Det finns risk för att de “kreativa åtgärderna” kanske inte helt lyckas med att välta landets styre. Alltså kan närmare “amerikansk tillsyn” behövas – en attack och invasion. Faktum är att detta är precis vad amerikansk planering öppet och stolt sägs vara. En attack mot Kuba, “som kommer falla väldigt snart”, “kommer fungera mycket väl. Det kommer fungera precis som i Venezuela”, i Trumps ord. Han föreslog att “upprätta Marco Rubio där [som vicekung]”.31 “Vi ska ta hand om Iran innan vi sedan tar hand om Kuba”, tydliggjorde han,32 och förklarade: “Jag kommer ha äran att ta Kuba. Det är en stor ära. Vare sig jag befriar det, tar det – jag tror jag kan göra vad jag vill med det, för att tala sanningen”.33
Det är svårt att hitta paralleller till nivån av öppen kolonialism i dessa uttalanden, ens i de nazistiska eller imperiella brittiska arkiven. Men i Väst passerar de utan att någon höjer ett ögonbryn, vilket är helt naturligt i en terroristisk kultur.
Inför en invasion – förberedd av CIA och underrättelsetjänster som opererar inuti och utanför Kuba – måste en förevändning för attack skapas.34 Alltså signerade Trump en exekutiv order i maj som förklarade att den “kubanska kommunistregimen utgör ett hot” mot USA, eftersom den “samarbetar med fientliga” länder. Washington deklarerade även en patetisk arresteringsorder mot Raul Castro – likt hur man gjorde mot Maduro.35
Det kubanska “hotet” mot USA – ungefär som “hotet” Island utgör mot Ryssland – beskrivs ytterligare i en medvetet falsk rapport från Vita huset, “Cuba: The Capital of 21st Century Communism”. Den presenterar lögnerna om att Kina etablerat en “varaktig närvaro för underrättelseinhämtning” mot USA i Kuba, och “aktivt administrerar” tre baser för underrättelseinhämtning (dessutom slängde administrationen in kalla kriget-retorik om att “den kubanska regimen i mer än sextio år varit ledande sponsor för radikal vänsterism och tredje-världen-radikalism” i hopp om att piska upp västerländska fanatiker, vilket möttes mestadels med pinsam tystnad).36
Låt oss helt frånse att anklagelserna, helt och hållet hämtade från en samling artiklar i det vapenindustri-finansierade propagandainstitutet Center for Strategic and International Studies (CSIS), snabbt visade sig vara fabricerade påhitt och överdrifter.37 Låt oss även bortse från att USA “regelbundet samarbetar kring att hämta underrättelser om Kina med allierade som Australien och Nya Zeeland och skickar spionplan [tusentals om året] intill Kinas luftrum” (Max Boot, Washington Post).38
Denna noggrant orkestrerade mobilisering av pressen för att “ta Kuba”, som kommer “fungera precis som i Venezuela”, gick hem som en succé, speciellt bland liberala “kritiker” som i själva verket är – och alltid varit – en hejarklack åt Trumps imperiella policy. Därefter vände de sig till sin viktigaste roll: att ha taktisk debatt om utsikterna för att angripa ett annat land, och vad det kommer kosta oss, aldrig att ifrågasätta rätten till att oprovocerat anfalla.
Alltså kunde man läsa i liberala The Hill att “ännu en kommunistdiktator i Latinamerika” skall möta “Amerikas ledarskap” och kuppas, och att “Trumps korollarium till Monroedoktrinen försvagat Kinas närvaro” i Latinamerika.39 I New York Times påpekade en ledande liberal analytiker att en kupp “inte hade lett till en påtaglig politisk öppning”, alltså bör USA ta till andra metoder för att “demokratisera och demilitarisera ön” – och låtsas därmed inte veta vad USA:s öppet uttalade syfte, att “ta Kuba” och dess resurser, är.40 BBC informerade att en kidnappning av Castro “är möjlig – men att det hade varit riskabelt och komplicerat”, däremot “hade det säkert varit en hit” i Väst.41 I en studie för CSIS, “Utsikter för amerikanska militära operationer mot Kuba”, förklarade ledande strateger, utan vidare kommentar, att “dekapitering av ledarskapet är svår”, och att en ockupation i Kuba “är extremt riskabel”.42
Ingen tvekan om att ryska generalstaben eller Moskvapressen hade samma diskussioner om hur “dekapitering av ledarskapet är svår”, och att en ockupation “är extremt riskabel” innan de invaderade Ukraina. Det är precis vad de som tjänar och jobbar för statens planer och terror har till uppgift att göra i vilket fungerande propagandasystem som helst.
Notera även att en fenomenal, men förväntad, egenskap hos den västerländska intelligentian härmed avslöjas. Den totalt dominanta synen om att USA måste få bossa sina grannar på grund av deras (påhittade) kopplingar till Kina eller Ryssland – precis som man gjorde inför attacken mot Venezuela – avslöjar att alla instinktivt anammar och respekterar Putins sätt att se på världen. Den dagliga retoriken om att Ukraina måste få organisera sina relationer till NATO utan att Ryssland lägger näsan i blöt är alltså totalt meningslös, pur falskhet och inget mer än psykologisk krigföring som ingen egentligen tror på som princip.
Det måste betraktas som en av propagandahistoriens mest imponerande legerdemain – bortom något Orwell kunde ha förutspått – att intellektuella kan åstadkomma detta, utan att någon reagerar, eller ens inser innebörden av orden de yttrar.
Alltså kunde Ricardo Zuniga, Obamas Kuba-rådgivare, förklara att “USA har legitima politiska intressen på ön – att förhindra att den används av dess geopolitiska rivaler”, och bör “kräva att Havana utrotar kinesiska och ryska” stationer (nästan direkta citat från ryska dokument i januari 2022 som krävde att “Kiev utrotar NATO- och amerikansk” infrastruktur invid Rysslands gränser). Zuniga varnade även att en invasion “inte lär leda till en snabb seger”, och att “gerillakrig” kan “göra livet outhärdligt för amerikanska styrkor”, vilket är jobbigt för USA som försöker “fixa Kubas ekonomiska bekymmer” och “öka amerikansk kommers” på ön.43
Landet som krossat Kuba, utarmat det och hotar invadera det, ska nu “fixa Kuba”. Inga kommentarer behövs.
Council on Foreign Relations förklarade på samma sätt: “Amerikanska ämbetsmän säger att målet med dessa åtgärder är att skapa politisk och ekonomisk liberalisering i Kuba” och att “dess kopplingar till fientliga aktörer som Ryssland” utgör “ovanligt och extraordinärt hot”. Våra Kära Ledare säger så (vilket bevisar att det stämmer), och vi endast rapporterar vad de sagt utan att felcitera dem – en typisk uppvisning av “objektiv” journalistik och forskning.44 I Foreign Affairs, dessutom,kunde vi läsa att USA kräver att Kuba “bryter sina band med Kina och Ryssland”, så “bördan ligger nu på Havana för att undvika katastrof”; att lyda är “Kubas enda val”.45
När Väst mobiliserar för aggression och att “ta Kuba” har offret inget “val” annat än underordning. I all diskussion om Kuba finner vi att vårt sadistiska våld och terror mot landet meriterar noll uppmärksamhet, annat än när det debatteras taktiskt för att nå målet att “öka amerikansk kommers”.
Propagandasystemets oändliga segrar
Jag har gett några – långt ifrån uttömmande – exempel på hur media och de utbildade klasserna rentvått vår terror i Latinamerika. De uppfyller därmed effektivt sin roll, med “internationella niceties” som döljer för befolkningen “den verkliga världen” där endast “styrka, våld och makt” regerar.
“I den verkliga världen” greppar Gudfadern tag om Latinamerikas “energiinfrastruktur” och “tillgång till kritiska mineraler”, och de brutala mänskliga konsekvenserna kunde inte vara mindre relevanta i utbildad västerländsk kultur.
Fotnoter:
22. State Department, Memorandum, “The Decline and Fall of Castro,” Secret, 6 apr 1960.
23. CUBA’S REPORT, Pursuant to United Nations General Assembly Resolution 79/7, entitled “Necessity of ending the economic, commercial, and financial blockade imposed by the United States of America against Cuba”, maj 2025. Vicente de la O Levy, Kubas energiminister, påpekade: “I Havanna är strömavbrotten längre än 20 eller 22 timmar” på grund av blockaden. Se Antiwar, Dave DeCamp, 14 maj 2026.
24. Responsible Statecraft, Lee Schlenker, 12 maj 2026.
25. Center for Strategic and International Studies, Christopher Hernandez-Roy et al, 9 apr 2026.
26. Antiwar, Brett Wilkins, 28 apr 2026.
27. NYT, Christopher Sabatini & Katrin Hansing, 14 mar 2026.
28. Chatham House, Christopher Sabatini, «Do Trump’s ‘maximum pressure’ sanctions inevitably lead to military action?», 8 maj 2026.
29. Reuters, Humeyra Pamuk, 5 okt 2025.
30. Politico, Daniella Cheslow et al., 1 jul 2026.
31. CNN, Dana Bash, 6 mar 2026.
32. The Libertarian Institute, Kyle Anzalone, 17 mar 2026.
33. Responsible Statecraft, Kyle Anzalone, 17 mar 2026.
34. NYT, Adam Entous, “C.I.A. Sets Up Secret Cuba Task Force as Trump Pressures Havana”, 6 aug 2026; CNN, Avery Schmitz, «US intelligence-gathering flights are surging off Cuba», 10 maj 2026.
35. Common Dreams, Brett Wilkins, «Citing Bogus ‘Threats’ to US, Trump Expands Already Devastating Sanctions on Cuba», 1 maj 2026; U.S. Justice Department, «United States Unseals Superseding Indictment Charging Raúl Castro and Five Castro Regime Co-Defendants for 1996 Shoot-Down of Brothers to the Rescue Aircraft», 20 maj 2026.
36. U.S Department of State, «Cuba: The Capital of 21st Century Communism», 20 jul 2026.
37. Counterpunch, Reed Lindsay, «China Spy Bases: Rumors, Speculation and Bad Analysis», 12 aug 2024.
38. WP, Max Boot, 14 jun 2023.
39. The Hill, Arturo Mcfields, 18 mar 2026.
40. NYT, Maria de Los Angeles Torres, 19 mar 2026.
41. BBC, Bernd Debusmann Jr., 21 maj 2026.
42. CSIS, Christopher Hernandez-Roy, Mark Cancian & Henry Ziemer, 3 jun 2026.
43. Foreign Affairs, Ricardo Zuniga, 8 jun 2026.
44. CFR, Diana Roy, 31 mar 2026.
45. Foreign Affairs, Michael Bustamante & Ricardo Herrero, 29 maj 2026.
Les første del:
