oss 150 kroner!
De som arbeider for framveksten av en ny, multinodal (multipolar) verdensorden har to grunnleggende oppgaver. For det første må de metodisk og målrettet forene alle de statene som, gjennom egne erfaringer, er ganske godt klar over hva den gamle verdensordenen med kolonialisme, imperialisme og nykolonialisme – og kanskje til og med hyperimperialisme – står for.
I stort sett handlar detta om länderna i det ’Globala Syd’. För det andra måste de kunna tackla papperstigern så, att inte arbetet med första uppgiften, den nya världsordningen, skadas så allvarligt att ett kärnvapenkrig bryter ut. Både papperstigern, USA-imperiet, och dess förlängda arm, det sionistiska Israel kan nämligen tillgripa en sådan ödeläggande handling.
Ju mer trängda papperstigrar – stora som små – känner sig, desto troligare är det att de tar till åtgärder, som de borde förstå även kommer att sluta med deras egen undergång. De som arbetar målmedvetet och utifrån rika historiska erfarenheter av hur döende imperier beter sig, måste också väl känna till denna irrationella egenskap hos döende imperier.
Hur ser då de som idag flitigt och ofta kunnigt informerar om den nya framväxande världsordningen, hur ser de på frågan om papperstigern? Låt oss börja med den tidigare brittiska parlamentsledamoten George Galloway. I en intervju med journalisten Li Jingjing – on UK political chaos & the fall of Western democracies – säger han bland annat:
«USA har sedan andra världskriget varit den dominerande makten, och de har ingen avsikt att frivilligt eller villigt avstå från den positionen. Och resten, om jag får använda ett gammalmodigt ord, är bara en comprador runt dem. Varje hot mot dess dominans, oavsett om det är Iran i Persiska viken, om det är Ryssland i Europa, om det är Kina – faktiskt över hela världen – så är de [USA-imperiet] fast beslutna att kämpa för sin position. USA är inte en papperstiger. Det är en riktig tiger. Det är en gammal tiger. Många av dess tänder har fallit ut. Iranierna visade dem, att det finns andra tigrar ute på fältet nu. Men [USA] är fortfarande en tiger. De är fortfarande farliga. De kan inte bygga någonting. De har ingen mjuk makt längre».
Den utmärkte berättaren George G. verkar alltså inte veta vad en papperstiger är. Han verkar inte ha närmare tänkt igenom frågan. Detsamma måste nog sägas om många som flitigt förespråkar en ny och mer demokratiska världsordning. Men så är det också en mycket komplicerad strategisk fråga. När Mao Zedong först tog upp den med journalisten Anna Louise Strong 1946, hade den inte fått den akuta karaktär som den har idag då alla papperstigrar är så trängda att de inte ens på allvar försöker dölja att de inte längre bryr sig om några regler för hur stater skall uppträda i sina mellanhavanden. Inte ens sina egna regler.
Om vi så vänder oss till vad FN:s förre vapeninspektör, Scott Ritter säger, så blir det genast mycket mer intressant. I ett inlägg på årets ’International Economic Forum i Sankt Petersburg’ (SPIEF 3–6 juni 2026) «Today Europe Is a Rabid Dog», säger han bland annat: «Idag är Europa en rabiessjuk hund, och den måste skjutas och det finns inget utrymme för diplomati i det. Där är mitt svar. [applåder] Som du [föregående talare] sa, så står vi på randen till kapprustning. Vi är redan inne i den. Och är det möjligt att begränsa dessa hot, att stoppa dessa regionala konflikter och att ta ordet och göra världen mer fredlig? Är det möjligt att göra det? Ja. Döda den rabiessjuka hunden [skratt] och samarbeta sedan med USA». Detta är naturligtvis kritik riktad mot Rysslands SMO i Ukraina. Kritik mot hur ’Putin’ hanterar den europeiska papperstigern.
Men nu är Scott Ritter inte bara en mycket erfaren, empatisk och ordsnabb person. Han är också medveten om, att stor empati och snabbhet i omdöme kan leda till förhastade uttalanden, och i värsta fall till beslut som inte är genomtänkta. I ett samtal med Cyrus Jansen och Alex Reporterfy, Engineering the Future, den 12:e juli säger han bland annat:
«Jag har under en tid varit en förespråkare för Ryssland, behovet av att Ryssland ska slå till mot Europa. Jag har gjort en gedigen militär analys. Jag har korrekt identifierat att NATO i Ukraina har förvandlat sig till en säker bas för logistikindustriella operationer för Ukraina, så att tyska fabriker kan producera drönare utan rädsla för konsekvenser. De kan leverera dem till Ukraina, och Ukraina kan sedan attackera ryska mål med hjälp av västerländsk underrättelsetjänst. Så i praktiken är det en NATO-attack mot Ryssland där Ukraina används som proxy. Och det är i enlighet med internationell rätt, att Ryssland har all rätt enligt artikel 51, förebyggande självförsvar, att slå ut dessa fabriker. Och jag, som militär, har hela tiden sagt att det är detta jag öppet skulle förespråka. Och det gjorde jag.
Den 4 juni var jag på St. Petersburgs internationella ekonomiska forum och deltog i en paneldiskussion om diplomatins framtid. Medan alla andra, inklusive Rysslands vice utrikesminister, chefen för det ryska utrikesdepartementet och professorer från denna ansedda institution, talade om diplomatins nödvändighet, tappade jag humöret – vilket jag gör ibland – och jag drog i princip slutsatsen att Europa är motsvarigheten till en rabiessmittad hund, och att Ryssland måste skjuta hunden.
Jag sa det öppet till stor applåd och till de ryska diplomaternas förtret. De uppskattade min inställning, men jag blev tillrättavisad dagen efter. Och detta är viktigt, eftersom folk hela tiden anklagar mig för att ändra uppfattning. Du vet, det fina med att vara en bra analytiker är, att när du tar in ny information, tar du in den, överväger den, och sedan omvärderar du din ståndpunkt baserat på denna nya evidens. Och det spelar ingen roll vad Scott Ritter vill, eller vad någon annan vill. Det enda som spelar roll, är vad den ryska ledningen tror och hur den kommer att agera utifrån denna övertygelse.
Vladimir Putin höll en presentation vid Sankt Petersburgs internationella ekonomiska forum den 6:e juni. Jag hade äran och privilegiet att sitta på andra raden under plenarsessionen, vilket betyder att han bokstavligen är ett kort kast med papperssvala från mig. Så, eftersom jag är en utbildad observatör och har tillbringat mycket tid med förhör (stirrat irakier i ansiktet och bedömt deras fysiska respons på olika stimuli). Jag såg Vladimir Putin hålla detta tal. Jag kunde se svetten på hans panna. Jag följde alla hans rörelser. Det här var en man som hade total kontroll över sig själv. Ingen panik, etc. Presentation han höll vid Sankt Petersburgs internationella ekonomiska forum kom bara två dagar efter att Ukraina skickat 96 drönare in i Sankt Petersburg. Och man skulle kunna tro, att den här mannen skulle ropa efter hämnd. Detta möte ägde rum mindre än två veckor eller lite mer, efter att Ukraina mördat 21 studenter i Starobilsk. Ett fruktansvärt brott mot mänskligheten. Och man skulle kunna tro att Vladimir Putin skulle ha sagt ‘Jag ska hämnas’. Han skulle ha all rätt till det.
Talet han höll nämnde inte Ukraina alls. Det handlade om Rysslands framtid. Och just då gick det upp ett ljus för migoch jag sa [till mig själv]: ‘Det här är en man som har bestämt sig för att denna konflikt i Ukraina inte kommer att definiera Rysslands framtid.’ Nej, jag var inte helt inne på det då, för jag tyckte att det var lite naivt. Jag blev faktiskt lite besviken över att jag lyssnade på hans ord, för det var inte vad jag hade förväntat mig.
Men sedan såg jag honom under ‘fråga och svar’-stunden, och Vladimir Putin kom ut, och det viktiga är att han höll ett tal, och det innebar att hans främsta mål var den ryska statens och det ryska folkets ekonomiska välbefinnande, och att han endast fokuserade på att skapa en stabil miljö för investeringar. Och han lyckades övertyga tillräckligt många i Ryssland, han lyckades övertyga tillräckligt många under forumet, att kontrakt värda 84 miljarder dollar var undertecknade investeringar, direktinvesteringar, i Rysslands framtid. Det är en ganska bra försäljningsskicklighet.
Och detta gjordes vid en tidpunkt då Sankt Petersburg ständigt utsätts för drönarattacker. Den värld som har att göra med Ryssland tittar inte och säger, ‘Herregud, Ryssland är svagt.’ De tittade på Vladimir Putin och säger: ‘Han är stark och Ryssland är starkt. Ryssland är motståndskraftigt.’ Men Putin frågade i ‘fråga och svar’-stunden, när han fick frågan om den särskilda militära operationen, om ett brev som Zelensky hade skrivit, och som hånade Putin och talade om de långsiktiga sanktionerna och behovet av att Putin skulle komma till fredssamtal.
Han gav i princip en Stalin-liknande order till militären, där de beordrades att fortsätta uppdraget och gå vidare mot seger. Sedan avslutade han med en ’touch’ som, om du inte är ryss och inte kan rysk historia, modern rysk historia, inte kommer att förstå. Men han sa, Продолжайте работать, братья, fortsätt arbeta, bröder. Detta är ett uttalande som gjorts av en polis från Dagestan när han tillfångatogs för några år sedan av terrorister, och de filmade hans avrättning. De sa, ‘Har du något du vill säga?’ Han sa: ‘Ja, fortsätt arbeta, bröder.’ Det betyder att säga till sina grabbar, ‘Ge inte upp. Fortsätt oavsett vad.’ Och det har blivit samlingsropet när man går och talar med soldater vid fronten… . Han [Putin] tittade in i kameran och sa det rakt ut till soldaterna och folket… .
Det här kriget kommer inte att ta slut på grund av något Zelensky gör eller på grund av NATO:s handlingar. Det kommer att ta slut när Vladimir Putins Ryssland vinner detta krig, på villkor som dikterats av Vladimir Putin. Detta är den yttersta verkligheten av detta, och därför har jag gått därifrån för att omvärdera [min uppfattning], för då är frågan varför Vladimir Putin är så självsäker? Jag tog personligen illa vid mig eftersom jag varit på Votkinsk-fabriken. Jag förstår hur viktig den där försvarsindustrifabriken är för Rysslands ballistiska missiler och jag sa [för mig själv], ‘Hur kan Ryssland tillåta denna offensiv?’ Och svaret är att Ryssland vinner det här kriget. Och det är detta folk behöver förstå. Allt det andra, alla dessa drönare, är en distraktion. Ukraina besegrar inte Ryssland genom dessa drönarattacker. Ukraina skapar ett irritationsmoment för Ryssland. Det ryska svaret är dock att förstöra Ukraina».
Scott Ritter verkar mer och mer förstå vad kampen mot en papperstiger innebär. (Den som vill lyssna på Scott Ritter som en verkligt intressant berättare, en verkligt empatisk faktaförmedlare, kan lyssna på Nima Alkorshids youtube-kanal: Scott Ritter: Iran STRIKES Major U.S. Military Supply Hub in Kuwait)
Låt oss slutligen se på vad Alex Christoforou och Stanislav Krapivnik har för synpunkter på Vladimir Putin och Rysslands krig mot NATO i Ukraina. Det gör vi via en transkription av Russia Traps Ukraine On Frontline With No Way Out på den välkända kanalen The Duran Transkriptionen börjar vid kapitel 7: «The big question: what is Putin actually doing?» Där säger Stanislav följande:
«Jag menar, efter drygt fyra år såg vi äntligen en rysk motåtgärd som gick hårdare in i Kiev. De har undvikit Kiev under de fyra åren som SMO har varit aktivt. De har undvikit många saker under SMO. Man har fortfarande kommentarer från Peskov, där han går efter européerna och skyller allt på européerna, samtidigt som han undviker att lägga någon skuld på Trump-administrationen. Och så sent som igår pratade han om hur öppen Trump är för att lyssna på Rysslands synvinkel. Han säger att Trump är öppen för att lyssna på Rysslands synvinkel när Trumps Vita hus skickar Himars och drönare in i Ryssland. Så för mig är det den stora frågan som alla försöker lista ut, och jag har hört alla teorier. Jag har läst alla teorier. Vad håller Kreml på med? Vad är det här för konstigt krig som Kreml är inblandad i?
Jag har inte blivit inbjuden till särskilt mycket rysk tv den senaste en och en halv månaden. Jag har tappat bort all kritik ändå, för jag fortsatte att berätta sanningen om Trump. Och du vet, man ska inte kritisera Trump. Jag ska säga exakt vad han är. Du vet, från den 23:e och framåt, när de första himarsraketerna dök upp, sa jag till dem: ’Titta, det där är amerikaner. Bakom ratten sitter amerikaner’… Och alla tittar på mig, till och med på rysk tv, de tittar alla väldigt konstigt på mig, för att uttrycka det milt. Och sedan kommer New York Times den 24 december ut med den här stora artikeln som förklarar: ’Ja, det är amerikaner’. Jag menar, faktum är att missilattacken inte var något som ukrainarna bad om, amerikanska generaler bad om dem, kräver dem, och så vidare och så vidare…».
Samtalet fortsätter under stor enighet om allvarliga brister i Rysslands förda politik.
«Men återigen, det var mycket tydligt, att de bara skulle gå efter centra för militära beslutsfattare, inte de civila. Inte civila regeringscentra, varför vet jag inte. Alla säger att de vet, [men] det gör de inte. Det är väldigt motstridiga signaler som kommer från Kreml. Det är väldigt svårt att läsa av, och de går två steg framåt, ett steg tillbaka. Två steg framåt, ett steg tillbaka. Och det finns olika fraktioner. Man kan se att det finns olika fraktioner. De hårdföra fraktionerna som förresten inkluderar Lavrov, som är trött på allt detta. Och Lavrov har förresten uteslutits från dessa så kallade samtal. Jag ger inte dessa samtal någon trovärdighet… Vilken strategi tror du att Kreml använder – eller finns det någon strategi alls? Spelar Putin någon sorts 10 20 30D-schack med Trump? Håller han på att lirka med Trump? Gör han någon slags judomanöver, där han låter motståndaren använda alla sina resurser innan han slår tillbaka?»
För oss, som inte är direkt inblandade i försvaret mot USA-imperiets alla desperata, våldsamma och oförutsägbara attacker för sin överlevnad, är det inte lätt att tolka de åtgärder som används, och dessas strategiska syfte i denna försvarskamp. Men vi måste nog utgå från, att de tre staterna Ryssland, Iran och Kina, var och en för sig men framförallt i samarbete, vet bättre än de flesta vilken försvarskampens taktik och strategi bör vara. Att vi andra spekulerar är naturligt, men att förolämpa någon av tre staterna, och direkt påstå att vi åskådare vet bättre vad kampen kräver, är dumt och visar att vi inte tillräckligt satt oss in i kärnfrågorna, till exempel om papperstigerns nuvarande natur.
Tyvärr fortsätter Alex Christoforou och Stanislav Krapivnik sitt samtal i samma stil. I samtalets kapitel 8 säger Alex C:
«Spelar Putin schack, eller faller han för väst igen? Eller är Putin bara Putin? Jag menar, han är den ryske ledaren som under de senaste 10-15 åren bara fortsätter att falla offer för västvärldens charm, i brist på ett bättre ord. Ja. [skratt]. Precis. Vi är väldigt diplomatiska i vår användning av ord. Detta är YouTube. Oavsett om det är att falla för Minsk 1, om det är att falla för Minsk 2, om det är att falla för Istanbul 2022… . Borde alla bara acceptera att det här bara är Putin? Han är västorienterad och han fortsätter att vilja ha att göra med västvärlden. Jag menar, vilket är det?» Ock så vidare…
Den person i den ryska statsledningen, som mest stått i fronten för att Ryssland idag återupprättats som kraftfull civilisationsstat efter den ödeläggelse som landets utsattes för efter Sovjetunionens sönderfall, är Vladimir Putin. Han, precis som alla människor, har gjort misstag, det har han också själv framhållit, utan försök till bortförklaringar. Han har med det vuxit till att bli en av världens skickligaste statsledare. Det ser man i den kinesiska statsledningen. Det ser man i Irans statsledning. Ja det ser man överallt i det Globala Syd. Scott Ritter ser det, när han väl fått tänka efter.
Vi som nu regelbundet studerar de stater som arbetar för framväxten av en ny, multinodal (multipolär) världsordning måste någorlunda rätt värdera hur framgångsrika framför att det tre ’frontstaterna’ är i denna kamp. Men då måste vi också utgå ifrån, att de som är aktiva deltagare i kampen, som Iran, Kina och Ryssland, bättre förstår denna kamp, jämfört med oss som bara är åskådare. Vi som är flitiga åskådare, och anser att vi kan berätta för andra – mindre flitiga och kanske felinformerade åskådare – vi måste hålla huvudet kallt och inse att våra kunskaper av olika skäl är begränsade. Gör vi inte det riskerar vi att förvränga den viktiga berättelsen, det viktiga narrativet.
Bertil Carlman
