oss 100 kroner!
Så kommer vi till kärnan av «problemet»: vad är en civilisation? En sak är säker. Ett så stort begrepp, fyllt med konnotasjoner i den västra delen av världen, har naturligtvis minst lika många, men kanske andra, konnotationer i öst, till exempel i Kina. Därför låter jag främst olika mer kunniga personer reda ut det, eller i varje fall ge sin syn, i denna tredje artikel om GCI. (Här är del 1 och här är del 2)
Den 78:e sessionen i FN:s generalförsamling, som ägde rum den 7:e juni, antog enhälligt en resolution som föreslagits av Kina om att upprätta en internationell dag för dialog mellan civilisationer. Den resolutionen, som utsåg den 10 juni till den internationella dagen för dialog mellan civilisationer, kräver «likvärdig dialog och ömsesidig respekt» mellan olika civilisationer, och det återspeglar helt kärnan i ’Global Civilization Initiative’ (GCI) menar Fu Cong, Kinas permanenta representant i FN, när han presenterade utkastet till resolution vid FN:s generalförsamlings plenarsession. Han menade också att Kinas förslag är att «till fullo utnyttja betydelsen av civilisationsdialog för att eliminera diskriminering och fördomar, öka förståelsen och förtroendet, främja anslutningen människor emellan och stärka solidaritet och samarbete.»
Nu får vi ytterligare ett ord med många konnotationer ’civilisationsdialog’! Men sista delen i citatet är enkel att förstå, för «att eliminera diskriminering och fördomar, öka förståelsen och förtroendet, främja anslutningen människor emellan och stärka solidaritet och samarbete» är just det som vi i Väst är ovilliga, ja som det ofta verkar oförmögna, att arbeta med. Det ser och upplever människorna i det Globala Syd i stort sett varje dag. Det ser jag varje dag i Sverige, när jag ser och lyssnar på svensk Public service. Då blir frågan om man kan kalla detta Väst för ett exempel på en civilisation? En ’civilisation’ som fick tydligare och tydligare konturer efter andra världskrigets slut, och som sedan ett par årtionden blivit väldigt tydlig när USA-imperialismen rejält dragit åt strypkopplet även om länder, som åtminstone något lite försökt visa självständighet inom det ’västliga’ blocket.
Pablo Chen som är reporter på CGTN: How does China’s Global Civilization Initiative promote the progress of human civilization? Denna femminuters video han gör presenteras så här: «Under mer än 5 000 år har det kinesiska folket skapat en fantastisk civilisation och gjort betydande bidrag till den mänskliga civilisationens framsteg. Nu arbetar Kina fortfarande med det för att främja mänsklighetens moderniseringsprocess och göra världscivilisationens trädgård mer blomstrande. Som en annan viktig offentlig produkt som tillhandahålls till världen av Kina efter Global Development Initiative och Global Security Initiative, hur kommer Global Civilization Initiative att hjälpa till att främja utvecklingen av den mänskliga civilisationen?» Dels menar han alltså att vi har en lokal civilisation, kinesisk, och dessutom en övergripande en världscivilisation.
Mer konkreta exempel finns i artikeln ’Genom att främja civilisationsdialogen bidrar Kina till fred på jorden’. «GCI har inkluderats i gemensamma uttalanden, pressmeddelanden eller förklaringar mellan Kina och andra länder inklusive Ryssland, Serbien, Ungern, Zambia och Maldiverna, såväl som i regionala mekanismer som Lancang-Mekong-samarbetet (2023-2027). Genom att engagera sig i initiativet, som understryker att lösa meningsskiljaktigheter och tvister genom dialog med ömsesidig respekt och förståelse, har Kina krävt gemensamma ansträngningar för att upprätthålla fred och stabilitet i världen. I mars förra året var Saudiarabien-Iran-dialogen i Peking ett framgångsrikt fall av arbete utifrån GCI, vilket ledde till att de diplomatiska förbindelserna återupptogs mellan de två länderna.»
Förre generaldirektören i UNESCO, Irina Bokova, har sin uppfattning: ’att respektera mångfald kan bidra till bygget av en bättre värld. Filmen med henne presenteras så här: «Global Civilization Initiative (GCI) står inför gemensamma utmaningar mot global fred och utveckling, och ger en ny lösning för världen. Irina Bokova, tidigare generaldirektör för UNESCO, säger att GCI delar visionen om Sidenvägen och att Kina spelar en viktigare roll på den globala scenen.»
Professor Josef Gregory Mahoney, som bland annat skrivit en förklarande artikel om kinesisk demokrati Whole process democracy is real democracy, har också formulerat tankar kring vad GCI står för i artikeln The historical significance of the Global Civilization Initiative. Han skriver bland annat:
«Till att börja med måste vi ta en kort omväg till några slitna……. och mycket överlappade ’storslagna teorier’ som var historiskt populära, och som till och med har försökt göra comeback under de senaste åren, trots att de redan har sopats ner i den ökända ’historiens søppelkasse’. Den första av dessa teorier är Francis Fukuyamas ’historiens slut’, som han i huvudsak stulit från den senare perioden av den tyske filosofen G. W. F. Hegels liv.……På samma sätt speglade detta koncept vad USA ville tro om sig självt, när Sovjetunionen upplöstes 1991 och lämnade USA som enda «shining city upon a hill»för alla att efterlikna………
Faktum är att dessa egocentriska fantasier alltid har varit centrala i det moderna västerländska tänkandet och i imperialismen. Följaktligen suddades inte tesen om ’historiens slut’ ut och ersattes helt och hållet av ’civilisationernas kamp’, som Fukuyama en gång hade hoppats på om de förra mot de senare. Snarare har västvärlden visat prov på dubbelmoral: man har förblivit lojal mot Fukuyamas teori, även efter att han själv förlorat tron, samtidigt som man anammat Huntingtons normalisering av konflikter (Clash of Civilizations)……. Efter årtionden av ytlig mångkulturalism fann västvärlden, att olika civilisationer över hela världen inte omformade sig själva för att passa in i en förkrympande, västerländsk mall. Detta är anledningen till att Huntingtons tes, som beskrev en värld fylld av sammandrabbningar mellan civilisationer – islam kontra jude och kristen, kines mot väst, ortodox mot katolik, demokratisk kontra auktoritär – anammades igen. De nya anhängarna är ivriga att befästa den västerländska universalismen som höjdpunkten i den mänskliga civilisationen, samtidigt som de försöker ignorera de ökande existentiella kriser som är förknippade med århundraden av global dominans av västvärlden.
Detta är vad president Xi avvisade. I stället för en ’civilisationernas kamp’ erbjöd han världen GCI, som för att fördjupa utbytet och det ömsesidiga lärandet mellan civilisationerna förespråkar fyra väsentliga punkter (nämligen respekten för civilisationernas mångfald, mänsklighetens gemensamma värderingar, vikten av arv och innovation [gjorda] av civilisationer, och robusta internationella utbyten och samarbete mellan människor).…. Mot ’civilisationernas kamp’, mot den imperialism och kulturella hegemoni som förknippas med väst, erbjuder GCI en vision av bekräftelse och värdighet – som har sitt ursprung som en form av självrespekt och avancerar som ömsesidig respekt, och lovar en gemensam framtid för dem som förenas, inte i konflikt, utan i fred och välstånd.»
I oktober förra året gjorde CGTN en intervju med den förre egyptiske utrikesministern Nabil Fahmy Decoding China: World’s youth look to the future with GCI.
«CGTN: Både Egypten och Kina är uråldriga civilisationer med rika kulturella traditioner. Global Civilization Initiative (GCI), som föreslagits av Kinas president Xi Jinping, betonar vikten av att främja inkludering mellan civilisationer. Hur tänker Ni runt GCI?
Nabil Fahmy: När det gäller det specifika förslaget om civilisationer så lever vi i en global miljö. En del i väst tycker om att definiera den mer i materiella medel och ser på globaliseringen endast som ett materiellt paket. Gamla civilisationer som Kina, som Egypten tenderar att se på det; för att beskriva det mer generellt; som att vi lever i en väl ansluten värld, vilket innebär att vi måste leva tillsammans, inte försöka leva som identiska civilisationer med identiska kulturer. Så det grundläggande konceptet om tolerans, om en gemensam framtid, om att respektera varandras civilisationer är något som jag är mycket glad över att se fokuseras på i det kinesiska initiativet. Och jag skulle verkligen vilja att det utvidgades ännu mer rent praktiskt.
CGTN: Som ett arabiskt ordspråk lyder, handlingar är frukter medan ord bara är löv. Hur tror du att Global Civilization Initiative skiljer sig från den västerländska synen på utveckling? Vilka erfarenheter ger det för kommunikationen mellan länder?
Nabil Fahmy: Jag vill inte utesluta det västerländska konceptet för utveckling. Men min kritik mot detta begrepp är att det förutsätter att dess uppfattning nödvändigtvis är den bästa, och den som vi alla måste efterlikna. Min inställning, som jag tror på många sätt är i linje med det kinesiska initiativet, är att vi måste ta ut det bästa ur var och en av våra civilisationer och respektera varandra.»
Nabil Fahmy är diplomat, och därför markerar han «Jag vill inte utesluta det västerländska konceptet för utveckling.» Så skall en diplomat bete sig. Vill man ta del av vad två mycket kunniga personer anser om «det västerländska konceptet för utveckling», så kan man läsa Noam Chomskys och Vijay Prashads senaste gemensamma bok ’On Cuba’.
Dessa två författare har i boken inte som mål att uttrycka sig diplomatiskt. Målet är att avslöja USA-imperialismens fruktansvärda illdåd, genom att noggrant gå igenom allt som Kuba fått utstå från USA:s sida, redan före den kubanska revolutionens utropande 1:a januari 1959. Man kan med fog säga, att boken handlar om en framväxande civilisations kamp; den kubanska revolutionära civilisationens kamp. Boken är inte tjock, men den är otroligt fylld med detaljerade fakta. Flera av dessa pekar på, att de mer eller mindre glorifierande synpunkter som många progressiva krafter i Väst har, när det gäller USA:s tidigare historia, tydligt pekar på bristande kunskaper. På sidan 21 skriver författarna: «Roosevelt Corollariet (1904) till ’the Monroe Doctrine’ (1823) är inte ofta ihågkommen, men det är nödvändigt att återge det för våra argumentationer. Texten till den naturliga följdsatsen är från [Theodore] Roosevelts tal till kongressen den 6 december 1904.» Så citerar de ur anförandet: «Allt som detta land [USA] önskar, är att se grannländerna stabila, välordnade och välmående. Varje land, vars folk uppför sig väl, kan räkna med vår hjärtliga vänskap. Om en nation visar att den vet hur man handlar med rimlig effektivitet och anständighet i sociala och politiska frågor, om den håller ordning och betalar sina skyldigheter, då behöver den inte frukta någon inblandning från Förenta Staterna. Kroniska missgärningar, eller en oförmåga som resulterar i en allmän uppluckring av banden i det civiliserade[!] samhället, kan i Amerika, liksom annorstädes, till slut kräva ingripande av någon civiliserad nation, och på västra halvklotet kan Förenta Staternas anslutning till Monroedoktrinen tvinga Förenta Staterna, om än motvilligt, i flagranta fall av sådana förseelser eller impotens till utövandet av en internationell polismakt.» Denna USA-imperiets syn på omvärlden har inte påtagligt förändrats. Paketet är detsamma, endast omslagspapperet har anpassats. Idag går det inte att skriva «Varje land vars folk uppför sig väl…». Idag skriver man «Varje land vars regering accepterar mänskliga rättigheter…» eller något liknande som man egentligen inte menar, utan bara har som argument inför ett eventuellt kraftigare ingrepp.
Men även synen på president John F. Kennedys roll tror jag är fylld av brister hos oss i Väst. Om Invasjonen av Grisebukta skriver Wikipedia bland annat: «Invasjonsstyrken ble rekruttert blant kubanske Castro-motstandere som levde i eksil i fremforalt Florida. Der ble de utrustet, trenet og finansiert av CIA. Planen ble iverksatt i april 1961, mindre enn tre måneder etter at John F. Kennedy ble De Forente Staters president. Invasjonsstyrken var på 1 500 mann.» Noam Chomsky och Vijay Prashad skriver på sidan 59 i sin bok: «McNamara vittnade senare inför den amerikanska senaten om att invasionen av Grisbukten genomfördes i en atmosfär som, med hans ord, nästan var vild. Detta återspeglades i Kennedys offentliga uttalanden efter misslyckandet med Grisbukten. De blev som galna. Kennedy höll ett tal där han sa att den här sortens socialistiska [stater] är på väg att sopas bort med historiens spillror. Bara de starka kan överleva, så vi kan inte låta den kubanska revolutionen fortsätta.» Hur mycket kunskap om president Kennedy som vanliga medborgare i USA har, vet jag inte. Men jag vet att många progressiva personer från USA är för mycket fixerade vid till exempel Kennedys ”fredstal” från 1963, som alltså framfördes bara två år efter angreppet på Kuba. Angreppet beordrades av Kennedy, även om det var hans föregångare Dwight D. Eisenhower som stod för planläggningen.
Den akademiske chefen för ’Russian International Affairs Council’, Andrey Kortunov, skrev i mars 2024 artikeln Unpacking GCI: China’s strategic vision comes of age. Den reder ut en del funderingar man kan ha kring vad civilisation är.
«Även om GCI inte direkt utmanar det västerländska paradigmet om ’regelbaserad internationell ordning’ har det ändå mött hård kritik från väst, i likhet med de två tidigare initiativen. Under det senaste året har det gjorts många uttalanden som hävdar att GCI är fundamentalt bristfälligt och oförsvarligt eftersom det suddar ut den röda linjen mellan ’demokratier’ och ’autokratier’ genom att betona vikten av historia, traditioner och kultur.
Denna reaktion är en besvikelse men inte förvånande. I det nuvarande globala informationskriget, är det troligt att varje idé, som kommer från Peking, kommer att mötas av övervägande kritiska och ofta orättvisa reaktioner i Washington och andra västerländska huvudstäder. Den omedelbara frågan i väst är inte ’Hur skulle vi kunna arbeta tillsammans med den här idén?’ utan snarare ’Vad är haken?’ Men om man bortser från all politiskt laddad och ofta ytlig kritik av GCI, måste man medge att initiativet väcker en rad allvarliga frågor om den önskvärda framtiden för det internationella systemet, och om framtiden för mänskligheten i stort. Låt oss beskriva de mest uppenbara problemen. För det första, hur kan vi definiera det svårfångade begreppet ’civilisation’? Det råder ingen tvekan om, att till exempel Kina och Indien kvalificerar sig som fullfjädrade civilisationer, men hur är det med andra nationer eller grupper av nationer? Faktum är att vissa potentiella utmanare om ’civilisationsstatus’ kan ha ett begränsat territorium, en liten befolkning eller en kort historia som gör det svårt att klassificera dem som civilisationer. Dessutom är vissa nationer så sammanflätade med varandra att det är svårt att urskilja var en civilisation slutar och en annan börjar.
För övrigt kan man fråga, vad bör ödet bli för mindre nationer, som uppenbarligen inte är i stånd att nå upp till de globala civilisationernas nivå, men som har sina egna unika särdrag och utrikespolitiska ambitioner? [som till exempel Kuba, som av USA bojkottats i över 60 år; ö.a] Bör de alliera sig med större, mäktigare grannar genom olika former av bandwagoning, eller bör de skapa sina egna icke-civilisatoriska, transaktionella allianser baserade på opportunism?
GCI understryker vikten av att respektera historia och tradition, som inte bör betraktas som ett hinder för social och ekonomisk modernisering, utan snarare som en nödvändig drivkraft för modernisering. Detta är ett mycket tilltalande tillvägagångssätt för alla som bryr sig om sin identitet, och som inte är redo att bli en atomiserad individ i en helt globaliserad ’platt’ värld. Ändå har historien många berättelser om hur svårt det är att hålla en bra balans mellan tradition och innovation, mellan självbevarelsedrift och modernisering.
En annan viktig fråga är skillnaden mellan humanitära kontakter som GCI starkt stöder och direkt inblandning i andra staters inre angelägenheter som GCI uttryckligen avråder från. Det är viktigt att kunna skilja mellan de två.
Till syvende och sist är den viktigaste frågan i samband med GCI hur man förstår moderniteten. Om man antar att det bara finns en modell av sann modernitet (den västerländska eller, mer specifikt, den US-amerikanska modellen), så kan skillnaderna mellan civilisationer ses som manifestationer av arkaisme och efterblivenhet (till exempel ofullständig modernisering). Dessa rester från det förflutna kan tolereras under en tid, men när allt kommer omkring, måste de beslutsamt sopas bort av liberaliseringens och globaliseringens magiska virrvarr. Sådana åsikter var populära för 20 eller 30 år sedan, men i dag, med alla de problem som västvärlden står inför, framstår de inte bara som arroganta utan också befängda.
Om skillnaderna mellan civilisationer betraktas som värdefulla tillgångar för mänskligheten, tillgångar som gör oss alla starkare, mer kreativa och mer motståndskraftiga, då bör de bevaras och främjas. En fullständig sammanslagning av civilisationer till en enhet skulle dramatiskt minska komplexiteten i det globala samhället, vilket i sin tur oundvikligen skulle öka omfattningen av olika risker och osäkerheter. Det pågående utbrottet av kulturella, etniska, regionala, nationella, religiösa och andra gruppidentiteter är inget annat än en naturlig reaktion från det komplexa globala samhällssystemet för att stå emot överdriven förenkling.
Det är inte lätt att kombinera en mängd olika element i ett gemensamt projekt för global styrning. Det är som att bygga ett hus med hjälp av en hög med naturstenar, där varje sten har en unik storlek och form. Man behöver mycket lim för att hålla ihop stenarna. Internationell rätt skulle kunna fungera som detta kitt, under förutsättning att ingen dubbelmoral tillämpas och att alla civilisationer behandlas lika.
Under inga omständigheter bör pluralismen mellan civilisationer rättfärdiga grova kränkningar av mänskliga rättigheter, vårdslösa förhållningssätt till miljön, eller direkta brott mot universellt accepterade normer för ansvarsfullt statligt beteende. Men i civilisationernas klassrum kan det inte finnas några allvetande lärare och lydiga elever. Vi måste alla lära av varandra och hjälpa varandra i den oroliga processen att mogna som civilisation. GCI ger värdefull vägledning om hur denna process för ömsesidigt lärande och ömsesidigt bistånd bör utvecklas ytterligare.»
I början av augusti intervjuade Luca Placidi ekonomen Michael Hudson Socialism or Barbarism: The Global South and the Future of Europe. I intervjun påpekar M.H. åter varför det ekonomiska system som vi i Väst lever med, inte har någon framtid. Och eftersom det inte har någon framtid, så har inte heller den nuvarande anglo-amerikanska civilisationen i Väst någon framtid. M.H. som studerat och skrivit om hur ekonomier fungerat för mycket länge sedan, blickar mycket långt framåt i denna intervju. Han säger bland annat: «Vi befinner oss verkligen i en ’civilisationssplittring’, och den går mycket djupare. Det som står på spel är vilken typ av ekonomi världen kommer att ha. Kommer det att bli en finansialiserad, nyliberal postindustriell ekonomi, vilket är vad USA och Europa driver? Eller kommer det att bli den typ av ekonomi som läroböckerna talar om, där ekonomier producerar jordbruks- och industrivaror för att föda sig själva och få alla att blomstra? Jag skulle nästan vilja använda Rosa Luxemburgs fras ’barbari eller socialism’, eftersom västvärlden inte längre har några medel för verklig ekonomisk kontroll över handel och produktion. Det enda man har för att behålla kontrollen är militären, terroristvåldet och korruptionen……
Därför handlar uppdelningen mellan västvärlden och resten av världen, den globala majoriteten, egentligen om vilken typ av ekonomi större delen av världen kommer att ha. Det är därför USA kämpar så våldsamt för att behålla sin unipolära kontroll. USA kämpar mot den globala majoriteten idag på samma sätt som man kämpade mot Sovjetunionen efter 1917. [Förenta Staterna] vill inte att en rivaliserande typ av ekonomiskt system ska utvecklas. Så vad vi ser är en splittring med den globala majoriteten vilken [i sin tur] försöker bestämma sig för hur den ska utforma en ekonomi som ska hjälpa dess medlemsländer att växa. Det är den globala spricka som håller på att uppstå, och det är en civilisationsbrytning……
Hur ska länderna i det Globala Syd kunna växa om de förblir skyldiga att betala alla de utlandsskulder som de har belastats med i form av dollar? Dessa skulder är ett arv från att de tvingats följa internationella valutafondens destruktiva råd om att införa åtstramningar, och att privatisera och sälja ut sina tillgångar på det offentliga området för att få dollar för att betala sina utländska fordringsägare. Den västerländska modellen är alltså i grunden en form av finansiell kolonialism. Dess anti-regeringsfilosofi har ödelagt Västs ekonomier såväl som de skuldsatta ländernas [ekonomier]…..
Dagens civilisationsbrytning är inte bara mot Ryssland och Kina. Brytningen kan spåras tillbaka till Bandungkonferansen för alliansfria nationer 1955, för sjuttio år sedan. År 1955 erkände det som kallades tredje världen, eller de alliansfria nationerna, att de blev fattigare och fattigare på grund av de regler för världsekonomin, som amerikanska diplomater och geopolitiska strateger gjorde till institutioner; som ’Internationella valutafonden’, ’Världsbanken’ och dollarmyntfoten. Detta internationella handels- och valutasystem var exploaterande, först och främst mot USA:s potentiella rivaler i Storbritannien och andra europeiska länder, och mot de tidigare koloniala systemen i dessa länder som USA försökte lägga beslag på och exploatera för sin egen vinning….
Den globala spricka som sker i dagens värld är inte reversibel. Och allt går så snabbt. Mötena i år mellan BRICS+-länderna under rysk ledning och Kina nästa år, handlar om hur man ska planera för att frigöra sig från beroendet av väst. Det är vad USA:s diplomati har drivit dem att göra…………
I grund och botten erkänner USA:s strateger, att de vet att Amerika inte längre kan producera ett verkligt industriellt överskott. Dess nyliberala handelspolitik har lagt ut sin industri på entreprenad till Asien….. Sedan 1980 har hela den europeiska modellen – i själva verket hela den industriella kapitalismens modell – vänts upp….. Lärdomen för Kina har varit att ha socialism för att återupprätta 1800-talets industriella etik, som nästan alla ekonomiska observatörer trodde skulle leda till socialism av ett eller annat slag. Kinas levnadsstandard har skjutit i höjden, men lönerna i Kina är lägre än de nyliberala ekonomiernas på grund av det faktum, att socialismen tillhandahåller billiga transporter, offentlig sjukvård och så vidare.
Viktigast av allt är att det socialistiska Kina skapar sina egna pengar och kontrollerar sitt kreditsystem. I stället för att Bank of China lånar ut pengar till finansiella rovdjur för att köpa företag och belasta dem med skulder och driva upp deras aktiekurser innan de lämnar dem som bankrutta skal, spenderar regeringen pengar direkt in i ekonomin….. För att vara säker försöker Kina och andra BRICS+-länder att uppfinna hjulet på nytt. De vet att den västerländska modellen inte fungerar. Frågan är vad som är det bästa alternativet till nyliberaliserade, privatiserade och finansialiserade ekonomier? Deras drag, att uppfinna hjulet på nytt, följer logiken i det ursprungliga industrikapitalistiska uppsvinget, som höll på att utvecklas till socialism. Om man ser tillbaka på det sena 1800-talets flöde av klassisk politisk ekonomi, inte bara av Marx utan av politiska partier över hela det politiska spektrumet, kan vi se att det skulle bli socialism av ett eller annat slag…..Vad för slags socialism kommer det att bli? Det fanns kristen socialism, frihetlig socialism, marxistisk socialism och andra typer av socialism. Denna klassiska litteratur och politiska debatt var rik, men den tog slut i och med första världskriget, som var en katastrofal vändpunkt i den västerländska civilisationen…..
I slutändan måste den Globala Majoriteten skapa ett alternativ till FN självt. Alla dessa institutioner – FN, IMF och Världsbanken – är underkastade amerikansk vetorätt. USA har sedan länge tillkännagett att en central grundsats i dess utrikespolitik är att de inte kommer att gå med i någon institution som de inte kan kontrollera genom att lägga in sitt veto, om de gör något som inte gynnar USA.»
Det Michael H. säger mot slutet, att internationella organ inte fungerar som plattformar för en någorlunda fredlig och rättvis utveckling för mänskligheten, det sägs allt oftare. Att det sägs allt oftare beror naturligtvis på att det under senare år blivit allt uppenbarare. Vi behöver bara se på hur de olympiska spelen, Eurovision song contest eller Nobelprisen blivit politiska slagträn, i första hand mot länder som Ryssland, Kina och Iran, i andra hand mot resten av BRICS-länderna och i tredje hand mot hela det Globala Syd. Ja vi ser till och med hur denna politisering blivit ett slagträ mot Väst självt; exemplen på det är många.
Någon månad efter Luca Placidis intervju med Michael Hudson, intervjuas han och Richard Wolff av Nima Alkhorshid: Hur USA enade Kina, Ryssland, och Iran: En global maktförskjutning! Även här förs sådana tankegångar fram: «Vi ser inte bara en maktkrock [i världen] utan också en medvetandekrock. I grund och botten befinner vi oss i en verklig civilisationsförändring just nu.» «Den globala majoriteten måste forma en ny global civilisationsordning, eftersom den gamla är mer och mer dysfunktionell (sanktioner, tullar o.a.)»
I sin bok ‘The Ukraine War and the Eurasian World order’ kommer Glenn Diesen också in på begreppet ‘civilisationsbrytning’. Han skriver till exempel på sidan 125: «Liberalismens överdrifter har underminerat internationell rätt, diplomati, ekonomisk liberalism, politisk liberalism, mjuk makt, det globala civilsamhället, militären och rationaliteten i USA:s utrikespolitik. Genom att bekänna sig till den liberala hegemonin och den ohämmade liberalismen, som den enhetliga lösningen för att organisera samhället, riskerar västvärlden att själva civilisationen förfaller. Förstörelsen av västvärlden är inte en följd av en yttre chock eller ett hot, utan en självförvållad skada genom nedmontering av de viktigaste grundpelare som krävs för framgång för en civilisation.»
Eftersom boken handlar om kriget i Ukraina, handlar den också om den ’civilisationsbrytning’ vi kan se i östra Europa, en brytning som bland annat gör att många ryssar, som känner större samhörighet med Väst, helt enkelt emigrerar från Ryssland. Ett exempel på detta har kablats ut över hela (väst)världen. Det gäller den rysk/ukrainska journalisten Marina Ovsiannikova. Hon blev känd världen över, när hon den 14:e mars 2022 i den ryska Tv-kanalen Rossija 1, höll upp en skylt med texten “Stoppa kriget, tro inte på propagandan, de ljuger för dig” under en nyhetssändning. Det finns också exempel på motsatsen, exempel på hur människor från den «västerländska civilisationen» flyttar österut, till Ryssland. Den förre detta österrikiska utrikesministern Karin Kneissl är ett sådant exempel.
Vladimir Putin dansade med fru Kneissl på hennes bröllop 2018 och gav henne en bukett blommor (skärmdump)
Anledningen till att hon flyttade, var att hennes ytterst normala diplomatiska beteende inte kunde accepteras i Väst. Trots sina erfarenheter och utbildning, bland annat i diplomati, fick hon inte några arbeten. Sedan september 2023 arbetar hon på det statliga universitetet i St. Petersburg. (Ansvarig för ’the Geopolitical Observatory for Russia’s Key Issues.)
Men det finns många exempel även på mindre namnkunniga personer som flyttat till Ryssland. En av de vanligare anledningarna till flytten är dekadensen i den Västliga civilisationen; wokeismen. Ett av många exempel är en yngre lärare från Skottland Why I Left U.K For Better Life In Russia som nämner fem skäl till sin flytt. Family of 10 Leaves Canada for ‘Economic Opportunities’ in Russia är en mer genomgripande berättelse om anledningen till flytten.
Glen Diesen skriver i sin bok «En undersökning från Gallup 2008 före NATO-toppmötet, hade avslöjat att ukrainare föredrog förbindelser med Ryssland snarare än med USA… Framför allt ville ukrainare inte göra ett civilisationsval.» skriver han på sidan 167. «EU-tjänstemän och företrädare hänvisade till associeringsavtalet med Ukraina, som ett ’civilisationsval’ mellan väst och Ryssland» skriver han på sidan 174.
Den som lagt fram GCI, Kinas president Xi Jinping, har vid ett antal tillfällen sagt «Alla civilisationer som skapats av det mänskliga samhället är fantastiska.» Vad menar han? Är även den Västliga civilisationen fantastisk?
Fredagen den 18:e oktober höll Rysslands president Putin ett möte med reportrar från BRICS-nationer. På mötet framhöll han att gruppen redan omfattar ungefär 45% av jordens befolkning samtidigt som gruppens andel av den globala ekonomin stadigt växer. «Vår grupp växer. Antalet vänner och likasinnade inom BRICS-föreningen har ökat, och intresset för föreningens verksamhet är mycket stort,» sade han och tillade «Hittills har ett 30-tal länder uttryckt sin önskan om att samarbeta med BRICS, i en eller annan grad, att på ett eller annat sätt ansluta sig till organisationens verksamhet.» Han noterade också att «Vi bygger inte något block riktat mot någons intressen. Detta är inte en sådan organisation. Och i denna mening har den en universell karaktär och kommer, enligt min mening, att ha en gynnsam effekt på världspolitiken som helhet, inklusive världsekonomin.»
Men nog måste han inse att politikerkasten i Väst inte tror på att «BRICS-föreningen» inte är riktat mot någons intressen? Ja självklart gör han det. Även om de krig och konflikter som nu blivit alltmer allvarliga inte skulle vara ’krig mellan civilisationer’, eftersom «Alla civilisationer……. är fantastiska» så har vi även idag krig med vapen, krig med sanktioner och, som Andrey Kortunov påpekar, så pågår det ett globalt informationskrig, ett informationskrig där väst, med USA i täten, ännu har ett mycket starkt grepp.
Mickael Hudson är väldigt tydlig med sin uppfattning om vartåt kampen för en ny «mångnodal»världsordning går, eller måste gå, åtminstone för de väl utvecklade kapitalistiska länderna. «BRICS-föreningen» har naturligtvis inte samma uppfattning. Denna förening utgår bara från det, som länderna i det Globala Syd kan enas om i frigörelsen från det grepp som de gamla kolonialmakterna och USA-imperialismen ännu har över dem. Man kanske kan säga, att det vi idag ser är en allt allvarligare och beslutsam kamp mellan ’Divide and conquer’ på ena sidan, och ’Unite and prosper’ på den andra. Eller på norsk mellom ‘Del og hersk’ og ‘Foren og blomstre’.
