oss 150 kroner!
Edvard Mogstad avslutter artikkelen «Bank- og finanstjenester i et progressivt samfunn» med ordene «Dette er en debattartikkel, og forfatteren håper å motta kommentarer.» Nesten umiddelbart satte denne vennlige invitasjonen til debatt tankene mine i gang. Siden jeg de siste årene har brukt mye tid på å studere hva som skjer på verdensscenen – i alle mulige former for problemstillinger – ble tankene mine mange.
En diskussion om hur samhällen som Norge, Sverige m.fl. kan komma att se ut i framtiden är mycket intressant; och kanske viktig. För mer än hundra år sedan – 1915 – skrev Rosa Luxemburg (1871–1919) om ’socialism eller kaos’. Det är idag mycket ofta citerat. Det är hämtat ur «Juniusbroschyren» (Die Krise der Sozialdemokratie) och den skrevs i Berlinfängelset. Originalcitatet lyder «Entweder Übergang zum Sozialismus oder Rückfall in die Barbarei.» Då ’Rückfall’ betyder återfall, och oftast inte finns med i den svenska översättningen, kan man naturligtvis fundera på vad Rosa L. syftade på för återfall. Likaså måste man ha klart för sig att ’socialdemokrati’ i Tyskland år 1915, var något ganska annorlunda än dagens europeiska socialdemokrati.
Då talade man till exempel i de socialdemokratiska partierna om arbetarklassens makt över staten. Sista gången, som man från svenskt socialdemokratiskt håll försökte sig på ett klart steg bort från det kapitalistiska klassamhället, kunde man i LO:s tidning vid mitten av 1970-talet läsa: «Vi vill beröva kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och kontroll. Ägandet spelar en avgörande roll. Jag vill hänvisa till Marx och Wigforss: vi kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet.»Löntagarfonder stod på dagordningen. I artikeln Hvor er det svenske «folkhemmet» i dag? skriver jag också om hur tjänstemän från den kinesiska ambassaden blev nyfikna och ville veta mer om eventuell utveckling mot någon form av svensk socialism.
Senast jag såg en hänvisning till citatet av Rosa Luxemburg var här: Socialism or Barbarism – TomDispatch.com. I den artikeln skriver Eric Ross «I USA valde vi för länge sedan barbariets väg. Trump och hans möjliggörare har visat sig vara viktiga katalysatorer för att påskynda vår nedgång, men de är både symptom och orsaker. Vår tids alltmer förvärrade kriser, från ekologisk kollaps till enorm ojämlikhet och oändliga krig, var knappast oförutsebara avvikelser. De är de logiska utväxterna av ett kapitalistiskt system byggt på våldsam exploatering och rotat i den obevekliga jakten på vinster framför människor[s behov].» Den 1 oktober i år kom den senaste nedstängningen av USA:s federala regering, och är den hittills längsta. Detta är bara en av otaliga händelser, som beskriver rådande kaos i Väst.
Det kaos eller barbari som Rosa L. talade om, eller syftade på, gällde kanske bara läget i Europa. Kanske såg hon framför sig den kommande Weimarrepubliken (1918 – 1933) och den skenande inflationen (3,2 miljoner procent hösten 2023), men hon hann bara se början, innan hon blev mördad. Hon fick inte heller se börskraschen i USA hösten 1929. Vi som lever idag, som Eric Ross till exempel, har fått lära oss, att det var kris i kapitalismen, kriser som ledde till två världskrig. Två världskrig och två stora revolutioner, den ryska revolutionen 1917 och utropandet av den kinesiska folkrepubliken 1949. Men vi har också sett att kapitalismen klarade av att leva vidare, och att den ryska revolutionen imploderade.
Det finns vissa påtagliga skillnader mellan det kaos och det barbari som Rosa Luxemburg skrev om, och det som vi alla ser framför oss. Vi har nu bara ett stort kapitalistiskt imperium, det som på ett extremt kaotisk vis har Donald Trump som president; USA. Vi har också en värld som är mycket mer integrerad, än vad den var på Rosas tid. Vidare har vi självständighetsrörelser, till exempel i Afrika, som med stor kraft kastar av sig olika former av imperialism och neokolonialism, vilket är en bidragande orsak till barbariet i Väst. Billiga råvaror och tjänster från det Globala Syd blir nämligen allt svårare att komma över. Slutligen har vi idag också en mäktig folkrepublik, en stat i vilken kapitalisterna inte tillåts uppträda som klass.
I en oppklarende samtale mellom Li Jingjing og Vijay Prashad kan vi bland annat höra: «Är du orolig för att Kina kommer att bli nästa hegemon i världen?» «Inte alls. Jag tror inte att Kina har ambitioner att bli en stormakt. Jag tror helt enkelt inte att Kina är engagerat i något annat än multilateralism.» (Vijay, likt många andra, tycker inte om ordet multipolär, utan använder i stället ordet multilateral.)
Så får Vijay naturligtvis följande fråga från Li Jingjing: «Tror du att Kina fortfarande är ett socialistiskt land?» Vijay svarar:
«Det är en väldigt viktig fråga. Jag menar att det enkla svaret är att Kina befinner sig i en mycket viktig process för att bygga socialismen. Det finns två anledningar till att jag svarar så, och inte med ett ja eller ett nej. För det första är det intressant, att nästan alla revolutioner som ägt rum, från revolutionen i oktober 1917 i tsarriket till den kinesiska revolutionen, till den kubanska revolutionen; alla dessa revolutioner ägde rum i verkligt fattiga bondesamhällen. De utspelade sig inte i rika samhällen med avancerad kapitalism, där man omedelbart kunde socialisera produktionsmedlen, eller ganska snabbt socialisera rikedomarna och bygga ett mycket rikt samhälle, ett samhälle som Marx kallade ett samhälle i frihetens rike.
Detta är länder som befann sig i nödvändighetens rike. Så de var tvungna att verkligen kämpa för att bygga en socialistisk process. I Kina till exempel, i slutet av andra världskriget, som var ett så långt krig med över 25 miljoner döda, jordbruket förstört till stor del; allt detta var tvunget att byggas upp igen. Så att 1949 säga: ’Kamrat Mao Zedong, har ni skapat socialismen?’ Han skulle skratta åt dig. När allt kommer omkring döpte de landet till Folkrepubliken Kina, inte den socialistiska republiken. De förstod att det var en lång resa. Det är den första anledningen till att jag säger detta. Det är ett fattigt land som kämpar för att bygga upp sitt välstånd i en socialistisk process. Men det andra skälet till att jag inte säger ja, nej, etc. är att socialismen faktiskt inte är som en strömbrytare. Du har lamporna släckta, det är kapitalism. Du sätter på lamporna, det är socialism. Socialismen är alltid en utdragen process, en svår process. Man måste förändra människors hjärtan och sinnen. Man måste bygga infrastrukturen på ett mycket komplicerat sätt.
I Kina, i synnerhet på grund av det kinesiska kommunistpartiets roll, som faktiskt förhindrar skapandet av en kapitalistklass, i Kina finns det kapitalister, men det finns ingen kapitalistklass. De får inte skapa sina medier. De får inte kontrollera politiska partier. De får inte köpa sig fria från valsystemet. De fungerar inte som en klass. De existerar [bara] som kapitalister. Och detta på grund av den politiska roll som Kinas kommunistiska parti spelar. Så på grund av detta är Kina definitivt ett socialistiskt land i en process för att bygga socialism».
En sak tas inte upp i samtalet, men bör kanske här påpekas, bland annat eftersom Edvard Mogstad gör det i sin artikel: bankväsendet i Kina kontrolleras av staten. (Dominerande aktörer: Kinas banksystem styrs främst av de fyra stora statliga bankerna – Industrial and Commercial Bank of China (ICBC), Bank of China, China Construction Bank och Agricultural Bank of China. Dessa kontrollerar majoriteten av tillgångarna. Privata banker: Sedan 2014 har Kina tillåtit etablering av helt privatägda banker. Exempel är WeBank (initierad av Tencent), MYBank (initierad av Alibaba/Ant Group) och Zhejiang Internet Commercial Bank. Dessa är ofta digitala banker med fokus på småföretag och konsumenter.)
I videon As China wins AI race, OpenAI begs US gov’t for bailout when bubble pops går Ben Norton igenom hur «Nvidias VD Jensen Huang fruktar att Kina kommer att vinna AI-kapplöpningen, då OpenAI ber den amerikanska regeringen om «federala garantier» och en «backstop». Ohållbarheten i den enorma AI-bubblan blir tydlig för alla, och chefer från Silicon Valley Big Tech vill garanteras en räddningsaktion.»Naturligtvis blir det kaos hos oss i Väst. Naturligtvis breder barbariet ut sig hos oss i Väst. Vår boss, eller ’daddy’ som NATO:s generalsekreterare kallat honom, klarar inte ens av det som hans stat tidigare var bäst på: att dominera avancerad teknik. Förr var det bilar och kylskåp, nyss var det avancerade chips, och idag är det användningen av dem för att utveckla olika former av AI-tjänster; som när jag till exempel frågade om bankväsendet i Kina. Ben förklarar också hur det är tänkt att AI-tjänsterna, som för närvarande oftast är gratis, framöver skall kunna skapa inkomster genom att en monopolsituation gör det möjligt att få in hyresintäkter. Denna plan fruktar nu kapitalet att ’kineserna’ kan komma att punktera.
Allt oftare hör och läser vi i svenska massmedia, att intervjuade säger «Vart är vi på väg?» när de kommenterar den senaste sprängningen, det senaste mordförsöket utfört av en minderårig, eller när de får frågor om varför politiker som Anna-Karin Hatt känner sig tvingade att avgå. I intervjun ovan säger Vijay något helt annat: «Jag gillar verkligen att vara i Kina, så jag är glad att vara här. Det är en härlig atmosfär. Det är ett vackert land. Jag menar, redan när det gäller Kinas geografi är det underbart. Och sedan vad människor har gjort för sitt samhälle, det är ganska fantastiskt att vara här för att uppleva den känsla av personlig trygghet, som människor känner. Det gör mig glad, skall du veta.» Många, många resenärer till Kina talar idag om hur tryggt det är att vara där. I Sverige säger kvinnor allt oftare att de inte längre törs gå ut när det är mörkt. Joggare törs inte springa ensamma, de bildar grupper.
Edvard Mogstad använder uttrycket «progressivt samfunn» i sin artikelrubrik. Nog kan man ana vad som menas med det, men inte mer. Känslan av ovisshet fortsätter i artikeln «Det er ingen grunn til at private bankar skulle hauste profitt ut av samfunnets behov for pengar, og dessutan ha monopol i tillegg. I eit progressivt samfunn bør makta til å skape nasjonale pengar bli lagt til Staten, ikkje til private individ. Lokale pengeeiningar kan visse stader fungere som eit godt supplement, og vi kan oppmuntre dette, sjølv om dei ikkje kan erstatte den nasjonale valutaen.» «Men det finst ei mykje betre løysing; ganske enkelt å avskaffe bankpengane fullstendig, og lata alle og ein kvar, regjeringa, bankane, privatpersonar og selskap, bruke pengar direkte som er skapt av sentralbanken. Denne løysinga har internasjonale namn som ‘Sovereign Money’ og ‘Positive Money’.»
Vilken sorts samhälle syftar Edvard på? Jag känner bara till två sorter. Det borgerliga som i Norge, USA och Ryssland där borgarklassen dominerar staten. Om man något gör om vad Vijay säger i intervjun, får man en bra beskrivning: «Där finns ingen kapitalistklass. De får inte skapa sina medier. De får inte kontrollera politiska partier. De får inte köpa sig fria från valsystemet. De fungerar inte som en klass.» Den andra sorten, som Kina tillhör, är den som Vijay beskriver ovan. Men Edvard har kanske något annat ’samfunn’ i tankarna?
Han fortsätter «Gjennom denne løysinga vil alle pengar bli skapt av Staten.» «Ei av oppgåvene til dei nye Forente Nasjonar blir å forvalte den Internasjonale Fellesbanken. Når US-dollaren bryt saman som verdsvaluta, vil det oppstå eit visst kaos, og handelen vil halde fram med forskjellege nasjonale valutaer, ved sia av byttehandel.» «Folk over heile verda er under eit kraftig pseudokulturelt press frå media, dytta på oss av det kapitalistiske systemet som eit ledd i å finne arenaer for profitt.» Kan man anta att stat är liktydigt med samfunn? Plötsligt har vi också «dei nye Forente Nasjonar»! Och vad menas med «pseudokulturelt press»?
Jag kan inte se att artikeln leder någon vart. Den saknar tydliga begrepp. Det största problemet med den är, att den förutsätter att ’vi har gjort store sprang over mange problemer’ som man idag bland annat försöker lösa inom ramen för BRICS+ och SCO. Enligt flertalet rapporter är arbetet med lösningarna mycket komplicerade då viljorna och förutsättningarna är många och emellanåt mycket olika. Vad gäller problemlösningen inom ett enskilt land, så har Kina kommit längst. Men hur många årtionden har det inte tagit dem? Hur många framsteg och bakslag har Kinas kommunistiska parti varit med om, innan det kunnat leda landet fram till den position det nu har?
Det finns ur västerländsk synvinkel mer näraliggande frågor att diskutera. Vad kommer politikerkasten hos oss att göra, när Ukraina imploderar som fungerande stat? Enligt flera analytiker, nu även bland de som stöder Ukraina, kan det ske redan nästa år. Varifrån kommer vår politikerkast att ta de pengar som måste täcka upp de lån som nu tas, dels för att sända till Ukraina dels för att försöka täcka femprocentsmålet för försvarsutgifter? När och hur kommer människor i väst att reagera, när de på allvar finner, att de måste offra sin välfärd?
Nyligen råkade jag bita av en flisa på en kindtand. Min tandläkare gjorde en tillfällig lagning (kostade 2000kronor plus.) Han sade till mig att jag hade två val. Antingen skulle den nya kronan sättas in före 1:a januari till en kostnad av 7000kronor plus, eller efter den 1:a januari till en kostnad av 3000Kronor plus. I ett mindre sällskap berättade jag det, och sa att det var ett bra exempel på hur vi nu, ofta under buller och bång, får det lite bättre, samtidigt som vi, ofta under tystnad, inom andra områden får det mycket sämre. Artikeln Kunsten å avvikle en velferdsstat handlar om det. Men när en välutbildad och mycket empatisk person i sällskapet kritiskt mot mig sa, att tandvårdsreformen var bra för oss äldre och kostade mycket, ja då förstod jag. Det kommer att ta tid, innan vi i Sverige har en kritisk massa i det svenska folket, en kritisk massa som kommer att vilja skapa ett «progressivt samfunn», bort från rådande kaos, bort från barbariet. Kanske enligt Edvard Mogstads modell.
