Det Shasti Ramachandaran kaller «bølle fra Vesten» i sin livlige artikkel nedenfor, er landene som, under ledelse av USA-imperiet/NATO/EU, kjemper på alle tenkelige måter for å bremse, helst helt stoppe, den nye verdensordenen som alle nå kan se fremstå. En mer demokratisk verdensorden og derfor en mer fredelig verdensorden.

I grund och botten kan man säga, att det är de växande globala antiimperialistiska krafterna som står emot den globala reaktionen. I denna globala reaktion finner vi naturligtvis även flertalet av vasallstaternas politikerkaster och deras språkrör. Och i denna reaktionära massa hittar vi idag också organisationer och enskilda personer som anser sig vara kämpar mot imperialism eller rent av marxister.

När jag var student i Lund på 1960-talet, så fanns i min ’studentpolitiska’ vänskapskrets en person som var duktig på att sätta svensk text till framförallt ryska melodier, som till exempel Varshavianka. Denna student, Anders Källström, skrev också svensk text till Konarmeiskaya. Musiken komponerades 1936 av Dmitrij och Daniil Pokrass. Anders kallade sin svenska version Sången om Reaktionen. 

Texten till de två sista verserna ser ut så här:

Det finns dom som aldrig kan lära av historien
och det väntar nya skördar längre fram
Ty nu sår reaktionen ut sin draksådd på nytt igen
på Java, i Grekland och Vietnam
Dom kan mörda och hänga och förfölja och bevaka
och det varar säkert månader och år
Men historien den kan man inte vrida tillbaka
och tyrannerna får skörda vad dom sår.

Denna text skrevs alltså vid slutet av 1960-talet. Den svenska vänstern var enig med Anders om att  «…nu sår reaktionen ut sin draksådd på nytt igen på Java, i Grekland och Vietnam». Ja även Sveriges dåvarande utbildningsminister och blivande statsminister, socialdemokraten Olof Palme, var enig om detta.

Men det var för mer än 50 år sedan. Socialdemokraterna är idag, tillsammans med de övriga riksdagspartierna, en del av reaktionen, en del av ”dom som aldrig kan lära av historien”. Världen har förändrats. Sovjetunionen finns till exempel inte längre. Den Alliansfria rörelsen, ett resultat av Bandungkonferensen (1955), finns visserligen kvar, men den har ingen större betydelse i kampen mot reaktionen, den antiimperialistiska kampen. Kinas globala betydelse i bland annat ekonomiska, militära, organisatoriska och diplomatiska angelägenheter har vuxit dramatiskt. Eftersom världen således har förändrats, har också kampen förändrats. Detta är ett viktigt faktum, vilket vi måste sätta oss in i.

Shastri Ramachandaran börjar sin artikel: «Verden kan ikke lenger ignorere Russland, India og Kina, enten som en troika eller på en multilateral plattform, når de kommer sammen og taler med én stemme. Dette er det rungende budskapet som den mektige trioen bestående av Russlands president Vladimir Putin, Indias statsminister Narendra Modi og Kinas president Xi Jinping kommuniserte i umiskjennelige ordelag til USAs president Donald Trump og det USA-ledede Vesten på Shanghai Cooperation Organizations toppmøte i Tianjin.»

Vi kan anta att Shastri har en god förståelse av vad Ryssland, Indien och Kina är för typ av stater, liksom att han har en god förståelse av vilken roll de spelar i kampen mot den globala reaktionen. Vi kan nog också anta att han har en god förståelse av vad försvarspakten mellan Saudi Arabien och Pakistan betyder i dessa två staters förhållande, både till varandra och till Indien. Shastri R. är inte bara villig att lära av historien, han förmedlar också sin lärdom på ett livfullt sätt till omvärlden.

Den som ägnar sig åt folkupplysning måste nöjaktigt kunna redogöra både för den klasskamp, som pågår inom enskilda stater, och den invecklade klasskampen på den internationella arenan, kampen mot den internationella reaktionen. Bägge ändras och utvecklas hela tiden; den senare med mycket hög hastighet jämfört med för några årtionden sedan.

I Norge har vi under flera år kunnat se att partiet Rødt, och den tidning som partiet är delägare i, Klassekampen, saknar tillräckliga kunskaper om den internationella klasskampen. I Sverige kan vi nu se, att partiet Kommunisterna, och deras tidning Proletären, hamnat i samma läge. I nummer 14 ställer ledarredaktionen frågan VAD BETYDDE CCCP-TRÖJAN?

«Den hockeyinspirerade tröja med CCCP – kyrilliska för SSSR, förkortningen för Sovjetunionen – som den ryske utrikesministern Sergej Lavrov bar i Alaska var en lyckad PR-kupp och kaxig signal. Men inte en signal om att Socialistiska rådsrepublikernas union ska återupprättas. Tvärtom. Det ryska ledarskapet hatar både de sovjetiska gränserna och den jämlikhetspolitik som präglade Sovjetunionen, det var därför de lämnade och upplöste densamma 1991.

Tröjan var dels en blinkning till den sovjetiska segern i andra världskriget, som vanns med USA som allierad. Men lika mycket riktade sig tröjvalet mot den ryska hemmapubliken. Den ryska borgarklassen, med Putin i spetsen, flörtar gärna med arvet från Sovjetunionen. Ledarskapet i Kreml har dock inget till övers för den sovjetiska socialismen. Det har däremot den ryska arbetarklassen. I opinionsundersökningarna är bilden solklar. Trots Sovjetunionens brister önskar den ryska folkmajoriteten planekonomin och socialismen tillbaka. De vill bo i ett land som präglas av jämlikhet och trygghet. Lavrov, Putin och deras överklasspolare kommer dock inte leverera ett sådant Ryssland. För det krävs att den ryska arbetarklassen ännu en gång börjar röra på sig och ser till så att Auroras kanoner återigen mullrar.»

Proletären ljuger (bland annat om varför Sovjetunionen upplöstes) och kommer med odokumenterade påståenden (som detta «Det ryska ledarskapet hatar både de sovjetiska gränserna och den jämlikhetspolitik som präglade Sovjetunionen»). Även tidningen Proletären och det svenska partiet Kommunisterna bidrar till att skapa förvirring om den internationella klasskampen. De skandinaviska folken behöver få korrekt information, både om vad som händer i de egna länderna, och om vad som händer ute i världen. Det får de mycket lite av idag. Det de får skapar förvirring. Förvirring är ett av den nationella, liksom den internationella reaktionens verktyg. Genom sin russofobi bidrar Proletären till detta.

Ryssland största oppositionsparti är ryska federationens kommunistiska parti (RFKP). Det betraktats ofta som ett stödparti till det regerande partiet Enade Ryssland, särskilt i utrikesfrågor. Varför deler inte Proletären denna information med sina läsare? När det gäller hela det ryska folkets inställning till sin statsledning, är bilden klar. I det senaste presidentvalet fick Vladimir Putin 88% av rösterna. Samtidigt vet vi, att en undersökning (kallar sig naturligtvis oberoende) visat att 86% av de tillfrågade vill att Putin fokuserar på inrikesfrågor och ekonomiska problem, snarare än konfrontation med väst. Det visar i sin tur, att folken i Ryssland – precis som alla folk – vill leva i fred. Proletären kan lugnt utgå ifrån, att den ryska arbetarklassen själv kommer att arbeta för bättre levnadsvillkor.

Bertil Carlman

Tianjin Troikaen: Vestlige mobbere har funnet sin likemann

Av Shastri Ramachandran, seniorjournalist och kommentator i politiska och utrikespolitiska frågor. Han är författare till ‘Beyond Binaries: The World of India and China.’ (Shastis artikel är avkortad ö.a.)

Världen kan inte längre ignorera Ryssland, Indien och Kina, vare sig som en trojka eller på en multilateral plattform, när de går samman och talar med en röst. Detta är det rungande budskap som den mäktiga trion Rysslands president Vladimir Putin, Indiens premiärminister Narendra Modi och Kinas president Xi Jinping, i omisskännliga ordalag överlämnade till USA:s president Donald Trump och till den USA-ledda västvärlden vid Shanghai Cooperation Organizations toppmöte i Tianjin.

Detta markerar ett nytt och resolut svar på de tullkrig och de sanktioner som har släppts lös, med hot om värre följder, av USA mot resten av världen, men särskilt mot stora länder i det globala syd.

Tianjin-trojkan – som Indien, Kina och Ryssland har kommit att kallas – representerar världens två folkrikaste länder (och deras marknader med enorm potential) och landet med världens största landmassa. Alla tre ekonomierna har motståndskraft nog att avvisa och motstå tullar och sanktioner. Därför var det ingen överraskning när de gick samman för att stå upp mot USA:s «mobbning», som Kina kallade Trumps införande av tullar mot Indien om landet inte slutade köpa rysk olja.

När en delegation från USA ställde in ett planerat besök i New Delhi för att diskutera tullar och handel den 25 augusti, insåg inte Trump och hans hökar, som handelsrådgivaren Peter Navarro och handelsministern Howard Lutnick, att New Delhi i stället för att ge efter för deras hot, varningar, påtryckningar och dåliga språk, kanske skulle ta det enda steg som skulle förändra de etablerade ekvationerna. Det är precis vad New Delhi gjorde.

Indiens förhållande till USA förändrades dramatiskt, men också till Kina, Ryssland och SCO. Budskapet som RIC-trojkan sände till allmänheten i Washington hade den avsedda effekten: Att visa att en ny okuvlig pol höll på att växa fram i denna multipolära värld.

…

Även om Indien inte har varit entusiastiskt över SCO och var en motvillig deltagare, erkände regeringen att SCO kunde ha sina användningsområden. Vilket det också gjorde i Tianjin.

Oberoende av Indiens meningsskiljaktigheter och olösta problem med Kina, sågs Rysslands roll och inflytande i SCO med blida ögon. Efter att Modi och Xi träffades vid BRICS-toppmötet i Kazan i oktober 2024 och även höll bilaterala samtal vid sidan av, befann sig de två på samma sida i multilaterala frågor som en gemensam BRICS-handelsdeklaration där dollarbaserade transaktioner inte är möjliga. Mötet mellan Modi och Xi innebar en politisk signal för att gå vidare med närmandet mellan Indien och Kina. Modi kände sig bekväm med att delta i det senaste BRICS-toppmötet i Brasilien, även om varken Xi eller Putin var närvarande där.

…

Under sitt 25:e år såg SCO fram emot en show som främst skulle vara ett kinesiskt firande. I själva verket visade det sig vara något mycket större med en global inverkan, Putin, långt ifrån att vara isolerad som den USA-ledda västvärlden hade strävat efter, steg i betydelse och acceptans med ett helt nytt tåg av medresenärer. Detta, i lika hög grad som att Modi flankerades av Xi och Putin, verkar ha drabbat Trump, där det gjorde mest ont och fick honom att beklaga förlusten av «Indien och Ryssland till djupaste och mörkaste Kina» ……….

Det finns en uppskattning för den roll som Putin uppfattar som att ha spelat i modereringen av SCO:s toppmöte i Tianjin – bakom kulisserna sägs han ha medlat mellan Xi och Modi – särskilt genom att Modi fick en framträdande roll som kan driva hem budskapet till Trump. Annars känns det, som tidigare, att Nordkoreas ledare Kim Jong-un och Pakistans premiärminister Shehbaz Sharif kan ha varit mer i rampljuset, till Modis stora besvikelse.

…

Vid SCO:s försvarsministerkonklav i Qingdao den 25-27 juni förkastade Indiens Rajnath Singhresolutionen om terrorism. Putin såg till att dessa Indien-Pakistan-vibbar inte förstörde tillfället, och samtidigt utpekades USA och Israel för sina terroristattacker mot Iran. Att få alla på samma sida för den här resolutionen underströk SCO:s sammanhållning. Utan att nämna USA vid namn motsatte sig SCO:s Tianjindeklaration ensidiga tvångsåtgärder som strider mot FN-stadgan, internationell rätt och WTO:s principer och regler.

Deklarationen uppmanade till en reform av den globala styrningsstrukturen och lovade att upprätthålla och stärka ett öppet, rättvist, inkluderande, icke-diskriminerande och multilateralt handelssystem som främjar utvecklingen av «en öppen global ekonomi, säkerställer rättvist marknadstillträde och ger särskild och differentierad behandling av utvecklingsländer». 

…

Trump gick tillbaka lite från sin «mörkaste» reaktion på Tianjin-trojkans show en dag senare genom att säga att han och Modi «alltid kommer att vara vänner», med betoning på den «speciella relationen» mellan Indien och USA. Modi läste av stämningen väl och återgäldade dessa känslor, som han «uppskattade till fullo». Han ville uppenbarligen inte reta upp Trump mer genom att inpränta det i att Indien inte skulle bli upprört över sina ekonomiska band med Ryssland.

Detta underströk att även om det långsiktiga strategiska förhållandet mellan Indien och USA kanske överlever Trumps raseriutbrott, så kommer USA inte att tillåtas att bestämma karaktären och innehållet i relationen mellan Indien och Ryssland.

Lika viktigt är att relationerna mellan Indien och Kina nu håller på att återställas på ett realistiskt sätt, där båda sidor inser att de måste arbeta tillsammans för att skydda sina gemensamma intressen och inte låta meningsskiljaktigheter bli tvister. Att gränsfrågan inte nämns betyder att de två har kommit överens om att fokusera på vad som förenar och gynnar båda, även om det kanske inte förändrar karaktären på deras långsiktiga förbindelser, vilka måste återuppbyggas på förtroende.

---

SHASTRI RAMACHANDARAN, journalist (redaktør, skribent og spaltist) har jobbet med ledende medier i India, Kina og Europa i 45 år. Konsulent for den globale kanalen WION. Tidligere var han redaktørkonsulent for DNA. Han sitter i styret for International Press Syndicate i Berlin og The Citizen i Delhi. Han jobbet for The Times of India, The Tribune, Deccan Herald og Indian Express (i India); China Daily, Global Times og (grunnlegger og redaktør) av China-India Dialogue i Beijing; Göteborg Post i Sverige; Politiken og Dagbladet Information i Danmark.

---