oss 150 kroner!
Selv om de døde unge, ga revolusjonære som Frantz Fanon og Patrice Lumumba uvurderlige bidrag til antikoloniale og nasjonale frigjøringskamper.
Kära vänner!
Hälsningar från skrivbordet på Tricontinental: Institutet för social forskning.
I juli, några dagar efter hundraårsminnet av Frantz Fanons födelse, åt jag lunch med hans dotter, Mireille Fanon Mendès-France. När jag kommenterade att Fanon hade dött så ung, vid trettionio års ålder, rättade Mireille mig: «Nej, trettiosex». Till och med tre år till skulle ha varit en gåva – för honom eftersom han kanske hade kunnat avsluta annat arbete och tillbringa mer tid med sin familj, och för oss för att vi kanske skulle ha fått den bok som skulle ha kommit efter ’Jordens fördömda’ – kanske en om hur man konstruerar ett nationellt projekt som inte skulle ge efter för den trångsynta nationalismens fallgropar. Men så blev det inte.
Med tanke på mitt samtal med Mireille och det arv som hennes far lämnade efter sig, bad jag Tricontinental: Institute for Social Research-teamet att hjälpa mig att göra en lista över revolutionära ledare och intellektuella som dog före sin fyrtioårsdag. Namnen trillade ut och innan jag visste ordet av hade jag flera sidor framför mig, ett digitalt minnesmärke över människor som mördats för sina åsikter. Listan rörde sig från Moçambiques Josina Machel (25 år) till Kubas Che Guevara (39 år). Jag var frestad att publicera en kort version av listan i det här nyhetsbrevet, men jag höll tillbaka. Hur förkortar man en lista som redan är otillräcklig, eftersom så många människor, ledare och intellektuella på så många platser, har mördats av de enorma repressionsstrukturer som det imperialistiska systemet har upprättat?
I stället för att göra en otillräcklig lista stannar vi ett ögonblick vid Fanon, som gav ut två böcker under sin korta livstid: «Svart hud, vita masker» 1952 och «Jordens fördömda», som publicerades 1961, bara några månader före hans död. Ytterligare två, «A Dying Colonialism», skriven 1959, och «Toward the African Revolution», en samling essäer skrivna mellan 1952 och 1961, publicerades postumt 1964.
Det är omöjligt att ta detta konstnärskap och säga att detta är Fanon, att detta är allt han skulle ha åstadkommit, och att allt han gjorde – hans psykiatriska praktik, hans arbete för den algeriska befrielserörelsen – är allt han skulle ha bidragit med. Forskare behandlar Fanon som en färdig samling, men i själva verket hade han inte ens nått sin höjdpunkt. Tydligheten i argumentationen i hans sista bok öppnade nya forskningslinjer som han skulle ha följt upp efter 1961 om hans liv inte hade förkortats – särskilt i ljuset av de bevis som snart framkom om de interna och externa begränsningar som lades på postkoloniala stater.
För fem år sedan publicerade Tricontinental: Institute for Social Research en dossier om Fanon, «The Brightness of Metal» (mars 2020), som lade fram ett provisoriskt argument för Fanons tankar om nationell frigörelse. Men det är bara provisoriskt – Fanons teori förblev ofullständig vid tidpunkten för hans för tidiga död.
Delar av boken som skulle ha kommit efter «Jordens fördömda» är uppenbara i den essä som Fanon skrev efter mordet på den trettiofemåriga Patrice Lumumba den 17 januari 1961. Argumenten i«Lumumba’s Death: Could We Do Otherwise?» publicerades i «Afrique Action» i februari 1961 och sammanfattas i ett kraftfullt stycke:
«Vårt misstag, det misstag vi afrikaner gjorde, var att ha glömt att fienden aldrig drar sig tillbaka uppriktigt. Han förstår aldrig. Han kapitulerar, men han blir inte omvänd.
Vårt misstag är att ha trott att fienden hade förlorat sin stridsförmåga och sin skadlighet. Om Lumumba är i vägen försvinner Lumumba. Tveksamhet inför mord har aldrig kännetecknat imperialismen.»
I själva verket är imperialismen aldrig generös eller humanitär.
I sin essä om Lumumba nämner Fanon också två namn, men går inte in på djupet med dem: «Se på ben M’hidi, titta på Moumié, titta på Lumumba».
Mohammed Larbi ben M’hidi (1923–1957) var en av de sex grundarna av Algeriets nationella befrielsefront (FLN). Han var känd som «Larbi den vise» och var befälhavare för militärzonen Wilaya V i Oran-regionen och ledde senare FLN i slaget om Alger. Han tillfångatogs i februari 1957, torterades brutalt och avrättades en månad senare vid 33 års ålder. Frankrike skulle inte tolerera denna rättrådiga algerier.
Félix-Roland Moumié (1925–1960) ledde Kameruns folkförbund under hela landets självständighetskamp, som bröt ut 1955. Liksom i Algeriet var det franska förtrycket i Kamerun djävulskt, och det ledde till att tiotusentals människor dödades i hårda attacker mot civila centra. Denna historia har till stor del glömts bort. Moumié mördades i Genève av en medlem av den franska säkerhetstjänsten, som förgiftade honom med tallium. Han blev trettiofem år.
M’hidis, Mumiés och Lumumbas död – som Fanon alla kände personligen – underströk imperialismens brutalitet. Om en radikal person dyker upp vid horisonten för att leda ett folk till suveränitet, då kan den personen inte tillåtas att överleva. Lumumba var en radikal, en man som var «såld till Afrika», skrev Fanon, och menade att hans hjärta var hos Afrikas folk, och inte hade sålts ut till imperialismen. Det var därför han dödades.
Belgien, Storbritannien, Frankrike och Portugal vägrade att fredligt dra sig tillbaka från sina afrikanska kolonier. De använde alla taktiker, inklusive de som användes av nazisterna och japanerna under andra världskriget, och som senare förklarades vara krigsförbrytelser under Nürnberg- respektive Tokyorättegångarna. Om den definition som användes i dessa rättegångar hade tillämpats på kolonialkrigen från Algeriet till Kamerun, skulle de militära och civila ledarna i dessa europeiska länder ha hängts.
General Tomoyuki Yamashita från den kejserliga japanska armén, till exempel, hängdes 1946 efter att Tokyo-domstolen funnit honom skyldig enligt principen om befälsansvar (senare känd som Yamashita-standarden) för grymheter som begåtts av hans trupper mot civila i Filippinerna. Om denna standard hade tillämpats konsekvent skulle den brittiske fältmarskalken Gerald Walter Robert Templer ha hängts för sin roll i den malaysiska nödsituationen (1948–1960), inklusive britternas användning av interneringsläger och herbicidkrigföring mot den allmänna befolkningen, vilket förebådade USA:s senare användning av Agent Orange i Vietnam.
Med samma mått skulle de franska generalerna Jean-Marie Lamberton och Max Briand ha hängts för sin roll i kriget i Kamerun (1955–1964), där franska styrkor använde extrem brutalitet mot både rebeller och civila, inklusive dokumenterade massakrer och rapporterad användning av halshuggningar som psykologisk krigföring.
Men naturligtvis dog de alla med medaljer lindade runt bröstet.
Det är viktigt att komma ihåg, att mot slutet av kriget testade fransmännen sin atombomb i Reggane i Saharaöknen i Algeriet den 13 februari 1960, vilket gjorde Frankrike till det fjärde landet i världen som hade kärnvapen. Frankrike vägrade att ansluta sig till det partiella provstoppsavtalet från 1963. Algeriet blev självständigt 1962, men Frankrike behöll ett femårigt hyresavtal för att fortsätta med kärnvapenprov i Reggane, vilket man gjorde fram till 1966. Efter det flyttade Frankrike sina provsprängningar till atollerna Fangataufa och Moruroa i Stilla havet, där man genomförde 193 kjernefysiske provsprängningar de nästa trettio åren.
När Frankrike provsprängde sina atombomber i Reggane skrev Fanon i ’Jordens fördömda’: «de bokstavligen astronomiska summor pengar som investeras i militär forskning, de ingenjörer som förvandlas till tekniker för kärnvapenkrig, skulle inom loppet av femton år kunna höja levnadsstandarden i de underutvecklade länderna med 60 procent.» Även om han skrev om provsprängningarna i ekonomiska termer, kunde han lika gärna ha skrivit om dem i termer av politiska hot: om lönnmord inte fungerade, fanns också atombomben tillgänglig för Frankrike att använda mot sina upproriska kolonier.
Fanon träffade Lumumba och Moumié på uppdrag av den algeriska provisoriska regeringen vid ’All-African People’s Conference’ år 1958. Konferensen organiserades av Ghanas premiärminister Kwame Nkrumah i Accra. De talade om nödvändigheten av nationell befrielsekamp, hur man bäst skyddar sig mot den imperialistiska maktens brutalitet, och hur man kan avancera bortom den nykoloniala strukturens tentakler. Fanon var intresserad av att skapa en afrikansk legion, en militär styrka för kontinentens befrielsekrig som skulle tränas av algerierna och deras allierade. I sina anteckningar från dessa möten skrev Fanon om Mumiés död:
«En abstrakt död som drabbar den mest konkreta, den mest levande, den mest impulsiva människan. Félix ton var ständigt hög. Aggressiv, våldsam, full av ilska, förälskad i sitt land, hatande fegisar och manövrerare. Stram, hård, omutlig. Ett knippe revolutionär anda förpackat i sextio kilo muskler och ben.»
Dessa meningar om Mumié skulle mycket väl kunna definiera Fanon.
De officiella anteckningarna om Fanons död är bronkial lunginflammation, men det är bara vad som står på intyget. Det var en man från Central Intelligence Agency, C. Oliver Iselin, närvarande när han dog. Så fortsätter det.
Varma hälsningar
Vijay
Denne artikkelen ble publisert av Tricontinental:
A Tribute to All Those Who Fought for a Better World and Died So Young: The Thirty-Second Newsletter (2025)
Artikkelen er oversatt til svensk for steigan.no av Bertil Carlman.
