oss 150 kroner!
«Kina viser frem en rekke lovende utviklingstrekk i konstruksjonen av sosialisme – men ikke uten utfordringer og motsetninger». Dette skriver Vijay Prashad i dette nyhetsbrevet fra Tricontinental. Artikkelen er oversatt til svensk for steigan.no av Bertil Carlman.
Kära vänner!
Hälsningar från skrivbordet på Tricontinental: Institutet för social forskning.
År 1957 övervakade Mao Zedong publiceringen av ’Socialistiskt uppsving på Kinas landsbygd’, en samling artiklar i tre volymer som sammanställts av Kinas kommunistiska parti, för politisk skolning av bönderna. Året därpå gavs ett urval av dessa volymer ut på nytt i förkortade och regionala upplagor. En sådan utgåva innehöll en rapport från Anyangs regionala kommunistpartikommittés kontor för kooperativrörelsen med en inledning av Mao. Texten, med titeln «Vem säger att en kycklingfjäder inte kan flyga upp till himlen?», utgör titeln för detta nyhetsbrev.
Kycklingfjäderns uppgift är socialismens uppgift: att göra det som av många anses vara omöjligt. Bönderna i Anyang, skrev Mao, stod inför ett val mellan kapitalism och socialism – även om varje socialistiskt bygge oundvikligen skulle bära spår av det kapitalistiska systemet, eftersom det måste växa fram ur existerande former av samhällelig produktion. «De fattiga vill göra om sina liv», skrev Mao. – «Det gamla systemet är döende. Ett nytt system håller på att födas. Kycklingfjädrar flyger verkligen upp till himlen.» Men Mao förblev försiktig. I förordet till en annan artikel, «De insisterar på att ta vägen till samarbete» (20 september 1955), skrev han:
«Socialism är något nytt. En hård kamp måste föras mot de gamla sätten, innan socialismen kan genomföras. Vid en viss tidpunkt är en del av samhället mycket envist och vägrar att överge sina gamla vanor. Vid ett annat tillfälle kan samma personer ändra sin attityd och godkänna det nya.»
Ända sedan de socialistiska krafterna strävade efter att bygga ett samhälle fritt från kapitalismens eländiga resultat, har de varit tvungna att brottas med utmaningen att överskrida redan existerande sociala relationer. Mekanismerna för att fördela resurser under det kapitalistiska systemet – som ’vinstincitamentet’ – skapar förutsättningar för privat kontroll över sociala processer, vilket i sin tur genererar enormt slöseri och ojämlikhet. När socialister har försökt föreställa sig ett samhälle utan att arbetet blir en vara – ett av kapitalismens utmärkande drag – har de funnit sig själva replikera lönesystemet genom experiment som arbetskuponger baserade på arbetad tid.
Övergången bort från arbete som vara skulle inte bli abrupt eller enkel, utan snarare en utdragen kampprocess för att ’avvarufiera’ nyckelområden i det sociala livet (såsom sjukvård, utbildning och transport) och för att skapa mekanismer för människor, att förvärva varor för personligt bruk genom andra metoder än löner. När socialistiska krafter tog statsmakten – som i Sovjetunionen efter 1917 och Kina efter 1949 – kämpade de för att konstruera elementära former av socialism, samtidigt som de navigerade genom följande problem:
- Begränsade system för hantering av information. Socialistiska ekonomier var vidsträckta och komplexa, men de saknade ändå tillräckliga mekanismer för att samla in och bearbeta alla data som krävdes för en effektiv planering av en dynamisk ekonomi – en utmaning som kvarstår än idag, trots kraftfull datorteknik.
- Grundläggande osäkerhet i beslutsfattandet. De planerande myndigheterna var tvungna att fatta budget- och investeringsbeslut under osäkra förhållanden, särskilt som den snabba utvecklingen inom vetenskap och teknik riskerade att göra stora investeringar överflödiga.
- Spänning mellan långsiktig planering och kortsiktig efterfrågan. Centrala planer kolliderade ofta med konsumenternas skiftande smak, vilket gjorde det svårt att anpassa långsiktiga planerade investeringar till konsumenternas kortsiktiga smak och nycker.
- Motstridiga politiska mål. De ekonomiska målen var inte alltid politiskt enhetliga, och konkurrerande visioner, inbäddade i olika planer. ledde ofta till akuta former av byråkratisering.
Det finns ingen formel för att övervinna dessa och andra problem, som socialistiska projekt står inför, när de väl har kommit till makten. De måste lösas experimentellt – eller, som det kinesiska ordspråket säger, genom att «korsa floden genom att känna på stenarna» (摸着石头过河). Det är därför passande att juninumret 2025 av Wenhua Zongheng, som publiceras av Tricontinental: Institute for Social Research, och som fokuserar på «Chinese Experiments in Socialist Modernisation«, inleds med en essä av den kinesiske författaren Li Tuo med titeln «On the Experimental Nature of Socialism and the Complexity of China’s Reform and Opening Up». En av de viktigaste insikterna i Li Tuos fascinerande essä – som går från Pariskommunen till Kinas reformer och öppnande – är att socialistiska revolutioner, särskilt i tidigare koloniserade eller ekonomiskt underutvecklade länder, inte kan övergå direkt till «fullständig socialism»utan måste gå igenom – för att citera Lenin – «en rad olika, ofullkomliga och konkreta försök att skapa den ena eller andra socialistiska staten».
Jag tycker om betoningen på «den ena eller andra socialistiska staten». Det finns ingen ritning, men det finns exempel som måste studeras, och historiska erfarenheter som måste smältas ordentligt. Det är precis vad Li Tuo gör i sin essä, som han avslutar med att förundras över skapandet av höghastighetstågsystemet i Kina.
Nästa essä, skriven av Meng Jie och Zhang Zibin och som har titeln «Industrial Policy with Chinese Characteristics: The Political Economy of China’s Intermediary Institutions», undersöker Kinas socialistiska modernisering med den noggrannhet den kräver – inte bara med vördnad, utan genom noggranna studier. Varje gång jag hör Meng Jie föreläsa eller läser hans arbete om Kinas marknadsekonomi, blir jag djupt imponerad av hans envishet med att bygga teori från aktiv forskning, i just de fabriker som producerar varorna för det moderna Kina. Meng Jies och Zhang Zibins uppsats är inte annorlunda, utan bygger på fältforskning som utförts i olika fabriker längs försörjningskedjan för höghastighetståg.
Vad författarna finner är att Kinas produktionssystem för höghastighetståg byggdes inom den statsägda sektorn, men definierades inom ramen för en ’konstruktiv marknad’ där ’inomstatlig konkurrens’ fungerade som motor för innovation. Med andra ord byggde den kinesiska staten upp en marknad, som inte bara omfattade en vinstdrivande privat sektor, utan också en produktorienterad offentlig sektor, med institutioner som tävlade om att uppnå nationella utvecklingsmål. Finansieringen av hela detta system kom från statligt ägda finansinstitut, som styrde kapitalackumulationen mot samhällelig användning, snarare än bara en hög avkastning.
Som Meng Jie och Zhang Zibin skriver: «Det primära målet för det statsägda kapitalet är att genomföra målen för den socialistiska produktionen, och att uppfylla de uppgifter som anges i de nationella utvecklingsplanerna och strategierna». Denna essä är en del av en bredare ansträngning av Meng Jie och hans medarbetare, för att försöka förstå det system av produktionsrelationer och innovationer som Kina har utvecklat – ett viktigt forskningsområde när landet går in i en era med ’nya produktivkrafter för kvalitet’, ett nyckelbegrepp i samtida kinesisk utvecklingspolitik.
Ett av de viktigaste inslagen i detta senaste nummer av Wenhua Zongheng är att visa att klasskampen fortsätter under den socialistiska uppbyggnadsperioden. Vad detta innebär är, att det behövs olika experiment längs vägen, för att se vad som fungerar och vad som inte fungerar – både för att utveckla produktivkrafterna och för att skapa mer rättvisa sociala relationer. I denna process har det pågått en fortsatt ideologisk kamp inne i Kina, medan kapitalisterna söker efter olika sätt att reproducera sig själva. Men under Kinas socialistiska system, tillåts inte kapitalister att organisera sig som klass med politisk makt genom att äga media, finansiella system, politiska partier eller andra institutioner. De kan inte fritt ta sina vinster utomlands, eller investera dem var de vill.
Det finns flera strategiska fördämningar på plats – inklusive kapitalkontroller – som reglerar kapitalflödet och hindrar de kinesiska kapitalisterna från att bli oligarker, som vägrar att investera i sitt land (ett problem som så många regeringar i både det globala nord och syd står inför, där oligarker kan ta sitt kapital vart de vill och till och med gå i ’strejk’ genom att vägra investera i infrastruktur eller industri). Det kinesiska kapitalet stannar inom landet och inom räckhåll för ett statligt ägt banksystem, som sätter kapitalet i arbete inom ramen för den nationella utvecklingsplanen. Kapitalister kan verka i landet, men de kan inte dominera systemet, och de kan inte låta sitt profitsökande beteende bli överordnat. På så sätt vinklas klasskampen till folkets fördel. Det är detta som skiljer det socialistiska systemet i Kina från de kapitalistiska systemen i andra länder.
I Den tyska ideologin (1846) skrev Marx och Engels om «tidenes søle» som måste läggas åt sidan för att en ny värld skulle kunna födas. Denna handling att lägga åt sidan, den kommer att ta mycket lång tid.
Kycklingfjädern har förvisso inte nått himlen än, men den är inte heller i helvetet.
Varma hälsningar
Vijay Vijay
Översättning: Bertil Carlman
