oss 150 kroner!
Naturligtvis är framväxten av en ny världsordning ett hot mot politikerkasten i USA/NATO/EU. Flertalet ledare i till exempel BRICS+ påpekar med jämna mellanrum, att den diversifiering som nu pågår till exempel inom handel, och hur de ekonomiska flödena och betalningsformerna förändras med denna handel, inte skall uppfattas som ett hot.
Men inga försäkringar hjälper på den västliga politikerkastens uppfattning. Denna kast är så hårt präglad av att centrum för det som formar jordens framtid ligger runt Nordatlanten, och att USA-imperialismen har ledatröjan för utformning av denna framtid. Politikerna i bland annat Västeuropa blev naturligtvis minst sagt oroliga, när den nuvarande innehavaren av ledartröjan på ett mycket tydligt sätt meddelade dem, att de måste bidra dels med mer för hans fortsatta ledarskap (bland annat i form av tullar), och dels att de måste vara beredda att mer självständigt tackla arbetet på att bekämpa Ryssland (bland annat i form av att köpa mer vapen från USA). Fortsatt är dock både boss och vasaller eniga om, att vad som än sägs och görs från det Globala Syd, så är det därifrån hotet mot dem kommer. De är också eniga om att det hotet står under ledning av framförallt Ryssland och Kina, de två stater varifrån det största hotet kommer.
Den ovan beskrivna kasten är idag också präglad av oförmåga och okunskap, i diplomatiska frågor och diplomatiskt beteende, i ekonomiska frågor liksom också bland annat i militära frågor. Ja, flera ur denna kast har inte ens grundkunskaper i geografi! Ledningen för USA/NATO/Eu-konglomeratet har definitivt tappat i förmåga, jämfört med hur den var när Zbigniew Brzeziński och Henry Kissinger var rådgivare åt USA-imperialismen. Ändå var det kanske både förvånande och olämpligt, när V. Putinnyligen kallade en del personer i den västliga politikerkasten för «idioter». Men med tanke på hur hårt V. Putin arbetat under minneshögtiden över segern under andra världskriget, så må det vara honom förlåtet att han i ord formulerade det uppenbara.
Nedan följer en artikel av Fyodor Lukyanov om hur beskrivningen av den globala historien om och efter andra världskriget kan ske och sker. Han påpekar bland annat hur centrerad kring Nordatlanten historieskrivningen är från västs sida, och att denna historieskrivning är fylld med lögner är inte svårt att visa, det vet vi. Det bör nog också påpekas att Fyodor har ett mycket ödmjukt sätt att skriva på. Han skriver till exempel «Det kommer aldrig att finnas en enda enhetlig berättelse om det förflutna, och försök att införa en sådan är inte bara orealistiska utan också farliga. Fokus bör ligga på att hitta förenlighet mellan olika tolkningar, inte på att tvinga fram enhetlighet. Att använda minnet som ett politiskt vapen urholkar grunden för fredlig internationell samexistens. Denna fråga är särskilt relevant för den globala majoriteten, som en dag kan komma att uttrycka sina egna historiska anspråk mer högljutt – särskilt mot tidigare kolonialmakter i väst.» Fyodors slutord i artikeln är mycket tydliga, och samtidigt mycket ödmjuka
«Berättelsen om det förflutna» sprider sig. Nyligen invigdes ett nytt monument över segern i andra världskriget. Det ägde rum i Venezuelas huvudstad Caracas, på USA-imperialismens «egen bakgård»! Det måste ha ökat på den känsla av hot som väst påstår sig vara utsatt för, dels för att själva utformningen av monument inte stämmer med den historieskrivning som nu skall gälla i till exempel Bryssel, London, Paris och Berlin, dels för vad som sades vid invigningen. Rysslands ambassadör i Venezuela, Sergey Melik-Bagdasarov, framförde nämligen följande: «[Detta monument] säger mycket: om den starka andliga kopplingen mellan våra folk, om Venezuelas respekt för det sovjetiska folkets bedrifter, om vårt gemensamma engagemang för minne, rättvisa och kampen mot historieförfalskning.» «Caracas håller med rätta på att bli epicentrum för kampen mot neokolonialism, ideologiska diktat och försök att skriva om historien i regionen.» (Venezuela unveils Victory Day monument)
Bertil Carlman
Kommentar:
Det finnes en særskilt form for idioti i Vesten som går ut på at bare det å referere til russiske kilder er «farlig» eller «undergravende». Men skal man vite hva russerne mener, må man naturligvis lese hva de sjøl skriver. Er man trygg på sine egne standpunkter kan man naturligvis lese tekster fra hele verden.
Red.
Russland trenger ikke vestlig godkjenning for å forme global historie
Firandet av segerdagen den 9 maj i Moskva fick återigen internationell uppmärksamhet – trots att många andra globala händelser tävlade om rubrikerna. Det handlade inte bara om pompa och ståt eller militär symbolik. Paraden på Röda torget var som alltid ett ställningstagande: ett offentligt uttryck för ett lands position i den föränderliga globala miljön. Vare sig kritikerna vill erkänna det eller inte, väcker händelser som denna reaktioner – och det i sig signalerar relevans.
Åttio år efter andra världskrigets slut ses minnet av denna konflikt genom nya linser. Det var onekligen ett världskrig – dess konsekvenser omformade den internationella ordningen. Skapandet av Förenta Nationerna var dess mest formella arv, men den bredare historiska effekten sträckte sig långt bortom det. Kriget blev början till slutet för det koloniala systemet. Från slutet av 1940-talet och framåt accelererade avkoloniseringen snabbt. Inom tre decennier hade koloniala imperier nästan försvunnit, och dussintals nya stater uppstod i Afrika, Asien och på andra håll. Deras vägar varierade, men de förändrade den globala politikens struktur i grunden.
När man ser tillbaka från 2025 kan man hävda att denna våg av avkolonisering – driven av det globala syd – inte var mindre historiskt viktig än det kalla kriget eller den bipolära supermaktskonfrontationen. I dag växer rollen för den så kallade «globala majoriteten» snabbt. Dessa nationer kanske inte dominerar det internationella systemet, men de utgör i allt högre grad en livlig, inflytelserik miljö där alla globala aktörer måste verka.
Närvaron av gäster från Asien, Afrika och Latinamerika vid årets parad i Moskva var en symbolisk bekräftelse på detta skifte. Det markerade att världen definitivt har rört sig bort från det kalla krigets struktur, som inramade det internationella livet kring en nordatlantisk axel. Lika viktigt var det faktum att denna omgruppering uppmärksammades i Moskva – på Rysslands eget initiativ. Det speglade inte bara åminnelse, utan förvandling. En liknande händelse väntas i Peking i september för att markera slutet på kriget i Stillahavsområdet. Tillsammans belyser dessa ceremonier hur den geopolitiska tyngdpunkten gradvis förskjuts bort från sin traditionella västerländska bas.
När tiden distanserar oss från det största kriget i mänsklighetens historia, minskar inte dess betydelse. Tvärtom återkommer den i nya former. Vare sig man gillar det eller inte, så har minnet blivit en politisk kraft. Den definierar i allt högre grad vilken gemenskap ett land tillhör. Varje nation har sin egen version av kriget – och det är väntat. Detta är inte revisionism. Det är det naturliga resultatet av olika historiska erfarenheter som formats under olika förhållanden.
Det kommer aldrig att finnas en enda enhetlig berättelse om det förflutna, och försök att införa en sådan är inte bara orealistiska utan också farliga. Fokus bör ligga på att hitta förenlighet mellan olika tolkningar, inte på att tvinga fram enhetlighet. Att använda minnet som ett politiskt vapen urholkar grunden för fredlig internationell samexistens. Denna fråga är särskilt relevant för den globala majoriteten, som en dag kan komma att uttrycka sina egna historiska anspråk mer högljutt – särskilt mot tidigare kolonialmakter i väst.
I detta sammanhang kan man inte bortse från de växande meningsskiljaktigheterna mellan Ryssland och Västeuropa när det gäller arvet efter andra världskriget. Ansträngningar för att bevara och försvara Rysslands tolkning av konflikten är avgörande – inte för att övertyga andra, utan för inhemsk sammanhållning och nationell identitet. Andra länder kommer att skriva sin egen historia, formad av sina egna intressen. Det går inte att kontrollera utifrån. Den verkliga frågan är om olika historiska berättelser kan samexistera. Och på den här fronten visar det sig att Ryssland har ett mycket mer produktivt engagemang med många länder i Asien, Afrika och Latinamerika än med de flesta i Europa.
Många av dessa länder har sina egna krigshistorier – sådana som ligger mer naturligt i linje med det ryska perspektivet. Till skillnad från i väst, särskilt i Europa, där minnet av kriget har blivit en politisk kil, tenderar länder i det globala syd att se historien mindre ideologiskt och mer som en gemensam mänsklig erfarenhet. Till och med partier i Västeuropa som till synes är mer välvilligt inställda till Ryssland, som Alternativ för Tyskland, kommer sannolikt att inta radikalt olika ståndpunkter när det gäller frågor om historiskt minne.
Om vi förenklar bilden, så byggde den tidigare världsordningen på det gemensamma minnet och resultaten av andra världskriget. Den ordningen är nu borta – och det är även den konsensus som stödde den. Den nuvarande globala situationen innebär inte en ny ordning i traditionell mening, men kanske kan en ny jämvikt uppstå. Denna jämvikt kommer inte att baseras på universella värderingar eller enhetliga berättelser, utan snarare på fredlig samexistens mellan olika tolkningar och intressen.
Oförsonliga historiska skillnader kommer att förbli en källa till spänningar – särskilt mellan Ryssland och väst – men olika perspektiv behöver inte alltid leda till konflikt. Med den globala majoriteten hittar Ryssland mer utrymme för ömsesidig respekt och konstruktiv interaktion. Dessa länder strävar inte efter att skriva över det ryska minnet; De har sina egna, och de kolliderar inte. Det öppnar dörren till nya relationer och partnerskap, som inte bygger på konformitet utan på kompatibilitet.
Vad vi bevittnar är en långsam upplösning av den västcentrerade världsbilden. I dess ställe växer något mycket mer komplext och diversifierat fram. Detta skifte är inte bara ett resultat av den nuvarande geopolitiska konfrontationen mellan Ryssland och väst, utan en återspegling av djupare strukturella förändringar. Det är en objektiv process – och för Ryssland en potentiellt fördelaktig sådan.
Som en transkontinental makt har Ryssland mer flexibilitet än någon annan stat att verka i en värld med många riktningar och flera civilisationer. Den nya internationella miljön – vilken form den än slutligen tar – kommer inte att formas av ett enda hegemoniskt centrum. Och den verkligheten kommer att tvinga alla, inklusive Ryssland, att anpassa sig.
Men anpassning är inte detsamma som underordning. Tvärtom kan Rysslands unika historiska identitet och geopolitiska position göra det möjligt för landet att frodas i denna framväxande värld – inte genom att anpassa sig till en västerländsk plan, utan genom att hjälpa till att bygga något mer balanserat, inkluderande och representativt för världen som den faktiskt är.
Fyodor Lukyanov: Russia doesn’t need Western approval to shape global history
Fjodor Lukyanov, chefredaktör för Russia in Global Affairs, ordförande för presidiet för rådet för utrikes- och försvarspolitik och forskningschef för Valdai International Discussion Club.
