I 2024 har det vært uvanlig vanskelig å ønske de fleste slektninger, venner og bekjente et godt nytt år. Jeg vet at året 2025, for sannsynligvis alle, vil bli verre. Jeg vet også at de fleste av dem nok innser det, selv om media som regel får informasjonen sin fra forvrengninger og løgner om hva som skjer, spesielt på internasjonalt nivå.

Att Sverige som stat, genom politikerkastens otroliga underdånighet, degraderats från att åtminstone formellt ha varit oberoende, till att bli en mycket lydig vasall till USA/NATO/EU-träsket, verkar de flesta ha insett, även om de inte sett degraderingen som jag gjort, utan ibland till och med som något positivt. Enigheten mellan mig, mina släktingar, vänner och bekanta om utvecklingen inom Sverige, är mycket större. Försämringarna inom «skola vård och omsorg» går inte att prata bort, och att en av anledningarna är en kraftig ökning av försvarsutgifterna står nog klart för de flesta av dem, även om alla Sveriges riksdagspolitiker inte förmår, eller vill, se sambandet.

Vad som skulle vara det positiva i nyårsönskan inför 2025, ja det är jag, mina släktingar, vänner och bekanta klart oeniga om; inte alla förstås, men den stora majoriteten av dem. Anledningen är mycket enkel. Vi har olika informationskällor. De vet inte mycket om den globala positionsförflyttning som pågår mellan den gamla unipolära världsordningen; ledd framför allt av USA inom USA/NATO/EU-träsket; och den nya framväxande multipolära världsordning, som har sitt främsta uttryck i BRICS-staternas utveckling. En som däremot verkar vara fullt klar över «hotet», är den nu i januari nya bossen över träsket, Donald Trump. Hans hot om 100-procentiga tullar mot BRICS-länderna, om de på något sätt i sin tur skulle göra något som hotar dollarns globala position, pekar på det. Men det pekar också på något annat. Det pekar på att han liksom sin föregångare, Joe Biden, tycks tro att USA-imperialismens hegemoniska position är ungefär densamma som den var på 1950-talet. Han, Donald Trump, verkar dessutom vara lika okunnig om Rysslands utveckling under de senaste par årtiondena, och Ryssland position som en av de starkare parterna bland BRICS-staterna, som de flesta av mina släktingar, vänner och bekanta är.

När jag idag, på sista dagen av det gamla året, på RT kunder läsa nedanstående artikel av «filosofie doktorn, chefen för ’Institute of China and Modern Asia’ vid den ryska vetenskapsakademin, professorn vid ’Financial University’ och vice ordföranden i presidiet för ’National Committee for BRICS Research’» Kirill Babaev, blev jag glad. Kirills artikel pekar nämligen framåt, på något gott inför det nya året: hur den globala klasskampen, kampen för en ny multipolär världsordning fortsätter att växa. 

Bertil Carlman

Russlands pivot til Asia: Hvorfor 2024 har vært en suksess

År 2022 kom dussintals företag och avdelningar till oss på ’Institute of China and Modern Asia’ med rädsla i ögonen och bad om ett seminarium eller en briefing om hur man kommunicerar med kollegor från Kina, Indien, Vietnam eller Indonesien. Idag ser vi färre och färre sådana panikattacker.

Förvärvet av ny kompetens har burit frukt. Under 2024 lyckades den ryska utrikespolitiken uppnå ett antal betydande genombrott i öster och söder. Detta har följaktligen stärkt landets ansträngningar att bilda ett stort eurasiskt partnerskap, vilket är huvuduppgiften för den inhemska diplomatin under det innevarande årtiondet.

Den viktigaste rollen i detta spelades av BRICS-toppmötet i Kazan, som samlade delegationer från 36 länder, däribland 22 statschefer. Oavsett toppmötets praktiska resultat (som kan diskuteras) visade Ryssland självsäkert sitt växande inflytande i det globala syd, och sin image som en av ledarna för den globala majoriteten. Toppmötet i Kazan var, sett till antalet deltagande statschefer, den största händelsen i landets historia, och dess huvudbudskap riktades i första hand till väst, vars ansträngningar att isolera Ryssland på världsarenan uppenbarligen har misslyckats.

Rysslands ansträngningar att utveckla BRICS till världens främsta icke-västerländska kraft har varit helt berättigade.

Med tanke på att USA:s tillträdande president Donald Trump har hotat BRICS med 100-procentiga tullar i händelse av att blocket inför sin egen valuta, är det tydligt att USA har börjat se BRICS som en viktig rival.

På bilateral nivå har Ryssland lyckats nå betydande framgångar med Indien, vars premiärminister Narendra Modi reste till Moskva i juli för ett besök som också var mycket demonstrativt för västvärlden.

Indien har blivit vårt lands största energipartner i Sydasien, och ett närmande till Indien skapar en grund för att framgångsrikt genomföra ett av Rysslands mest ambitiösa eurasiska projekt – the International North-South Transport Corridor (INSTC). Även om landet utan tvekan kommer att fortsätta att föra en utrikespolitik i flera riktningar, är det obestridligt att relationerna med Ryssland är ett av Delhis huvudfokus idag.

Att skapa personliga relationer med ledarna för viktiga asiatiska länder, håller helt klart på att bli en trend i Vladimir Putins utrikespolitiska strategi, och det var ett bra val med hänsyn till de orientaliska kulturernas särdrag. Uzbekiska experter säger till exempel, att de goda relationerna mellan ledarna i Ryssland och Uzbekistan har blivit det främsta argumentet för Rosatom-projektet, som motarbetades av den pro-västliga delen av etablissemanget i Tasjkent.

Ett annat bevis på vikten av den «personliga faktorn» är närmandet till Malaysia, där premiärminister Anwar Ibrahim aktivt deltog i Eastern Economic Forum i september.

Ryssland fortsätter att dynamiskt etablera band med ASEAN-länderna, och samtidigt inkludera fyra av dem – Vietnam, Indonesien, Thailand och Malaysia – som nya BRICS-partners, vilket symboliserar Rysslands politiska genombrott i Sydostasien. Men nu behöver detta förstärkas av ekonomiska framgångar, och än så länge har det inte varit många sådana.

Moskva har också lyckats etablera pålitliga kontakter med Irans nye president, Masoud Pezeshkian. Det omfattande partnerskapsavtalet mellan Ryssland och Iran är redan klart att undertecknas, och det kommer att för båda länderna fungera som ytterligare en bekräftelse på deras åtagande att konsolidera sina ansträngningar för att stå emot västvärlden.

Förseningen med att underteckna avtalet, som också innehåller en försvarskomponent, kan ha att göra med de kommande förhandlingarna mellan Ryssland och USA om den ukrainska frågan. Det står dock klart att avtalet kommer att undertecknas inom en snar framtid, på ett eller annat sätt, och Iran kommer de jure att bli Moskvas allierade – om inte en militärpolitisk sådan, så åtminstone en ekonomisk sådan, vilket också är av avgörande betydelse för Rysslands eurasiska projekt.

Och i Fjärran Östern har Nordkorea blivit en ny allierad för Moskva.

Det omfattande partnerskapsavtal som ratificerades i november förvandlar relationerna mellan de två länderna, som var praktiskt taget obefintliga för 25 år sedan, till en fullfjädrad militär-politisk allians. Som svar på bildandet av det militära «triangeln» mellan USA, Japan och Sydkorea, bildar detta avtal de facto en symmetrisk triangel mellan Ryssland, Kina och DFRK, vilket paradoxalt nog tar bort det långvariga problemet med säkerhet och nedrustning på Koreahalvön från dagordningen. Med direkta rättsliga garantier från de stora kärnvapenmakterna är nu varken säkerheten eller de befintliga vapnen på halvön i fara.

Det har också skett ett subtilt men betydelsefullt genombrott i utvecklingen av förbindelserna med Kina, som alltid är Rysslands viktigaste partner i Asien. Antalet resor som ryska medborgare gör till Kina under 2024 förväntas ha ökat 2,5 gånger. Kina håller snabbt på att bli den ledande utgående destinationen för både affärsmän och turister, och går om Förenade Arabemiraten, Egypten och Thailand och kommer snabbt ikapp Turkiet. Turistströmmen i motsatt riktning har sjudubblats på ett år. Genom att mästerligt övervinna visumköer och betalningsproblem, såväl som språkliga och kulturella barriärer, fortsätter ryssar och kinesiska medborgare att snabbt närma sig varandra, göra affärer, bygga partnerskap och lära känna varandra. Detta innebär att ett strategiskt partnerskap håller på att bildas, och «vändningen österut» görs inte bara i politik, näringsliv, kultur och sport, utan också i våra sinnen.

---

Russia’s pivot to Asia: Why 2024 has been a success

Kirill Babaev, PhD, direktør for Institutt for Kina og Moderne Asia ved det russiske vitenskapsakademiet, professor ved Finansuniversitetet og nestleder i presidiet til National Committee for BRICS Research.