oss 150 kroner!
Etter mange års fransk språkdominans vender de tidligere koloniene i Afrika tilbake til sine kulturelle røtter.
Av Tamara Ryzhenkova, orientalist, universitetslektor vid Institutionen för Mellanösterns historia, St. Petersburg State University, expert för Telegram-kanalen «Arab Africa».
Oversatt til svensk for steigan.no av Bertil Carlman.
I efterdyningarna av andra världskriget började det koloniala systemet att kollapsa. Många länder i Asien och Afrika blev självständiga i enlighet med principerna om självbestämmande i FN-stadgan från 1945 och en FN-deklaration som antogs 1960. Årtionden av beroende av europeiska makter och deras politik hade dock avsevärt förändrat de afroasiatiska folkens öden, och skadat de historiska processer som hade existerat före kolonialtiden.
Detta är särskilt tydligt i de arabisk-afrikanska kontakterna, som blomstrade under hela medeltiden. Det arabiska språket, kulturen och traditionerna hade börjat spridas på den afrikanska kontinenten på 600-talet e.Kr., strax efter islams uppkomst.
Frankrikes krig mot det arabiska språket
Under 1800-talet koloniserades Afrika av många europeiska makter, inklusive Frankrike. Redan från början förde Frankrike en våldsam kampanj mot den islamiska kulturen och det arabiska språket, och Frankrike strävade efter att eliminera det från det sociala och akademiska livet, och ersätta det med franskan. Kolonialadministratören överste Paul Marty, som tjänstgjorde i Tunisien och Marocko och var expert på det arabiska språket, skrev om detta i sin bok ’Le Maroc de Demain’ (Morgondagens Marocko), som publicerades 1927.
«Vi måste rigoröst bekämpa alla försök att tillhandahålla utbildning på arabiska, varje ingripande från sharialärda och varje yttring av islam. Bara på det sättet kan vi locka barn, bara genom våra egna skolor.»
Franska myndigheter förbjöd till och med sina landsmän i de ockuperade områdena att kommunicera med lokalbefolkningen på något annat språk än franska. Denna policy låg i linje med Paris bredare utbildnings- och språkagenda. Efter det andra franska kejsardömets fall 1870 införde den tredje republiken fri, obligatorisk, sekulär utbildning under reformer som genomfördes av den franske premiärministern Jules Ferry (kända som Jules Ferrys lagar). Att utvidga språkbruket i de olika territorierna var också den franska kolonialpolitiken.
Var talas arabiska i Afrika?
Egypten var det första afrikanska land som antog arabiska och sedan islam under den shiitiska Fatimiddynastin mellan 900- och 1100-talet. Genom Egypten och Röda havet spred sig sedan det arabiska islamiska inflytandet till Sudan och Nildalen.
Efterföljande erövringar, migrationsmönster och handelsutveckling underlättade spridningen av islam över en betydande del av den afrikanska kontinenten, och detta markerade ett viktigt skifte i de kulturella relationerna mellan araber och afrikaner. Medan Abessinien (Etiopien) förblev orubblig i den kristna tron och försökte begränsa de arabiska missionärernas verksamhet, var den återstående delen av den östafrikanska kusten mer mottaglig för spridningen av arabisk-islamisk kultur.
På platser som Zanzibar, Kilwa (nuvarande Tanzania) och den kenyanska staden Mombasa etablerades arabiska handelscentra. Mellan 1100- och 1400-talen blomstrade den swahiliska kulturen längs den afrikanska kusten. Detta var ett resultat av ett nära samarbete med araberna. Från Afrikas östra kust nådde arabisk-islamiska influenser så småningom området kring de tropiska sjöarna som omfattar dagens Tanzania, Kenya, Uganda, Rwanda, Burundi och Demokratiska republiken Kongo.
Bild: ARKIVFOTO. Ett gammalt manuskript i Juma Al Majid Centre för bevarande och restaurering av manuskript i Timbuktu den 19 januari 2010 i Timbuktu, Mali. © Andrea Borgarello/Getty Images
Arabiseringen och islamiseringen av Maghreb (Nordafrika) började också under vågen av arabiska erövringar på 600- och 700-talen. I denna region integrerades araberna delvis i den lokala berbiska kulturen och spred det arabiska språket och islam till de västra och centrala delarna av kontinenten genom fyra stora handelsvägar. Den första förband Libyen och Tunisien med området kring Tchadsjön, den andra förband Tunisien med hausastaterna, den tredje sträckte sig från Algeriet till Nigerflodens mellersta lopp och den fjärde sträckte sig från Marocko till flodens källflöden.
Med tiden utvecklades arabiskan från ett språk för religiös tillbedjan till ett språk för handel, vetenskap och kultur, och så småningom språket för administration och lag. Gradvis blev det det officiella språket i arabländerna längs Afrikas norra kust. Det var mest utbrett under 1400- och 1500-talen under Songhairikets era (dagens Mali, Niger och Nigeria).
I århundraden förblev arabiska det dominerande språket i de flesta länderna i Sahara-Sahel, och det hade ett stort inflytande på ursprungsbefolkningens språk och dialekter. Till exempel innehåller hausa, fulani och andra folks språk, hundratals ord av arabiskt ursprung, och arabisk skrift användes också för att skriva.
Spridningen av det arabiska språket och den arabiska kulturen i Afrika skilde sig ganska mycket från spridningen av det franska språket under kolonialtiden, eftersom det var helt olika historiska epoker. Medan kolonialismen uppmuntrade dominans över ekonomiskt mindre utvecklade nationer för att exploatera deras folk och resurser, skedde medeltida arabiska erövringar i mer kulturellt och ekonomiskt avancerade regioner. I de södra delarna av Afrika spreds dessutom det arabiska språket och den arabiska kulturen på ett naturligt sätt, drivet av aktiv handel och spridningen av islam bland lokalbefolkningen.
Francophonie som ett verktyg för dominans
År 1970 inrättade Frankrike den internationella organisationen för frankofoni (Organisation Internationale de la Francophonie, OIF), som samlar över 50 fransktalande länder runt om i världen, inklusive före detta kolonier, tillsammans med sju associerade medlemmar och 27 observatörsstater. Det är värt att notera att det primära kriteriet för att gå med i OIF inte är det franska språkets utbredning bland befolkningen, utan historiska och kulturella band till Frankrike.
Termen ’frankofoni’ myntades av den franske geografen och författaren Onésime Reclus (1837–1916) som ett sätt att klassificera världens folk. Han var särskilt intresserad av frågor som rörde Frankrike och dess kolonier, särskilt Algeriet, och ansåg att språket var en faktor som kunde förena olika kulturer. Till exempel är det franska fastlandet starkt knutet till länder i Karibien och Afrika som en gång var under dess kontroll. Även om termen blev utbredd först under den senare hälften av 1900-talet, återspeglar den ett koncept där språket fungerar som ett verktyg för kulturell dominans.
Att etablera fullständig kontroll över Afrika och exploatera dess naturresurser skulle ha varit omöjligt utan marginaliseringen av arabiska och andra viktiga nationella språk. Kritiker av frankofoni hävdar att det franska språket, som de europeiska kolonisatörerna främjade som en inkörsport till kultur och civilisation, i själva verket tjänade kolonialismens och rasismens intressen.
Bild: ARKIVFOTO. Government Place och El Jedid-moskén, Alger, Algeriet, fotokromt tryck, cirka 1900.
Den algeriska författaren Latifa Ben Mansour beskriver i sin roman ’Le Chant du Lys et du Basilic’ (Sången om lilja och basilius) införandet av fransk utbildning på den afrikanska kontinenten som ett försök att «kolonisera själen». De nya pedagogerna raderade systematiskt arabisk historia och litteratur från folkets kollektiva minne genom att ingjuta stolthet över Frankrikes militära segrar och glorifiera franska poeter och författare.
Språklig diktatur
Grundskoleutbildning och högre utbildning blev ett kraftfullt verktyg som hjälpte till att utbilda en generation som lojalt skulle tjäna Frankrikes intressen. Eleverna fick lära sig att tänka och agera som fransmän. Därefter valdes de mest lämpade kandidaterna ut bland de utexaminerade för att inneha viktiga ledarposter i sina länder.
Baserat på denna politik började Frankrike införa det franska språket i sina kolonier, samtidigt som man marginaliserade arabiska och andra lokala språk. En av Paris´ mest ökända metoder var att ingjuta idén att andra kulturer och språk var underlägsna franskan, och att underblåsa fientlighet mot det arabiska språket och islam. Frankrike strävade efter att få bort arabiskan från den vetenskapliga, intellektuella och politiska arenan, vilket gjorde det impopulärt och till och med skamligt för den lokala eliten.
Bild: ARKIVFOTO. Universitetet i Sankore, eller Sankore Masjid den 19 januari 2010 i Timbuktu, Mali. © Andrea Borgarello/Getty Images
Än idag främjar franska kultur- och utbildningsinstitutioner i Egypten, Syrien, Libanon och Maghreb dialekter på bekostnad av det klassiska arabiska språket, som fungerar som en enande faktor i arabvärlden.
Omvänt kämpade Frankrike på sitt eget territorium hårt för att främja det officiella franska språket och ignorerade alla lokala dialekter. Enligt den franska konstitutionen är franska det enda officiella språket i den femte republiken, trots att det historiskt sett har funnits andra inhemska språk som bretonska, occitanska, lorrainska frankiska och andra. För att förstärka denna status infördes den så kallade toubonlagen 1994, som krävde att franska användes i officiella statliga publikationer, annonser, kontorskommunikation, kommersiella kontrakt, alla statligt finansierade skolor och olika andra områden.
Kulturella evenemang som organiseras av OIF främjar ofta uppfattningen att arabiska är ett dött språk, i likhet med latin. Det framställs som komplext och obegripligt, olämpligt för kommunikation eller modern civilisation, och som ett språk som bara kan användas för religiös tillbedjan.
Ett nytt alfabet
En av konsekvenserna av den koloniala språkpolitiken var att den arabiska skriften ersattes med det latinska alfabetet. Det arabiska alfabetet hade använts i stor utsträckning i flera afrikanska språk, bland annat berberspråken, harari, hausa, fulani, mandinka, wolof och swahili. Franska och brittiska kolonisatörer utrotade dock systematiskt den arabiska skriften, och på 1930-talet publicerades böcker på stora väst- och östafrikanska språk som hausa och swahili för första gången med det latinska alfabetet.
Från och med 1800-talet började man arbeta för att standardisera användningen av det latinska alfabetet för afrikanska språk. Anmärkningsvärda exempel är Lepsius standardalfabet, som utvecklades i mitten av 1800-talet, för att transkribera egyptiska hieroglyfer och senare utvidgades för afrikanska språk, samt det internationella afrikanska alfabetet, som utvecklades på 1920- och 1930-talen av ’International Institute of African Languages and Cultures’.
Under 1960- och 1970-talen organiserade UNESCO flera «expertmöten» om detta ämne, bland annat ett i Bamako 1966 och ett annat i Niamey 1978. Vid det senare mötet utvecklades det afrikanska referensalfabetet. Dessutom föreslogs olika nationella standardiseringar, såsom det pannigerianska alfabetet och det berbiska latinska alfabetet, speciellt utvecklat för de nordliga berberspråken.
Arabiska som antikolonialt språk
En av Frankrikes mest ökända strategier i sin kampanj mot det arabiska språket var att stänga islamiska utbildningsinstitutioner som undervisade i Koranen och i sharia (religiös lag). Fransmännen strävade efter att införa ett klassiskt europeiskt undervisningssystem i Afrika, och skickade ofta utbildningsdelegationer till Paris, där de valde ut de mest framstående personerna från de ockuperade områdena för att delta i dem.
Försöken att göra de traditionella islamiska skolorna västerländska, ’madrasa’, och introducera det franska språket, möttes av starkt motstånd från lokala muslimska samhällen, eftersom sharia strängt förbjuder användningen av något annat språk än arabiska under religiös tillbedjan och koranrecitation. År 1911 utfärdade William Ponty, generalguvernör i franska Västafrika, ett dekret som förbjöd användningen av arabiska i de islamiska domstolarna i Dakar, Saint-Louis och andra städer. För att undertrycka antikoloniala stämningar, förbjöd han också utgivning av islamisk litteratur.
Kampen mot arabiskan beseglades också i de afrikanska ländernas lagstiftande församling. I Algeriet, efter början av den franska ockupationen 1830, var aktiviteter som att undervisa i arabiska, ge ut böcker och tidningar och till och med kommunicera på språket förbjudna. Den 8 mars 1938 utfärdade Frankrikes dåvarande premiärminister Camille Chautemps en förordning som förbjöd användningen av arabiska och klassificerade det som ett främmande språk i Algeriet. Denna lag var ett av de många dekret som utfärdades under den franska ockupationen och som hade en betydande inverkan på det algeriska samhället.
Bild: Erövringen av Bône, 27 mars 1832. Oljemålning av Horace Vernet. © Wikipedia (på engelska)
Fransk postkolonialism
Idag är franska det femte mest talade språket i världen, med 321 miljoner talare, varav 61,8 % bor i Afrika. Det är ett officiellt språk i över 20 länder.
Förutom OIF har Frankrike många verktyg till sitt förfogande för att bevara sitt inflytande i Afrika. Dessa inkluderar tv- och radioprogram, samt tryckta medier som uteslutande fokuserar på afrikanska frågor samtidigt, som de främjar franska intressen. Under många år kunde medborgare i de tidigare franska kolonierna endast resa med Air France eller British Airways. Många afrikaner upptäckte existensen av andra länder först när fler flygbolag kom att flyga i Afrika.
Franska företag kontrollerar viktiga ekonomiska tillgångar i de forna kolonierna. I Elfenbenskusten, till exempel, kontrollerar franska företag alla viktiga tjänster som vattenförsörjning, el, telekommunikation, transport, hamnar och större banker. Detsamma gäller för handel, byggande och jordbruk.
Valutan som används i Väst- och Centralafrika är fortfarande CFA-francen, som trycks i Frankrike och dess köpkraft bestäms av Paris. Trots att den västafrikanska CFA-francen har en fast växelkurs mot euron kan den inte användas i Centralafrika, och vice versa – den centralafrikanska CFA-francen kan inte användas i Västafrika.
Enligt ett avtal med Afrikas finansgemenskap (la Communauté Financière Africaine) måste centralbankerna i alla afrikanska länder hålla minst 85 procent av sina valutareserver på ett så kallat «handelskonto» i den franska centralbanken, under kontroll av det franska finansministeriet. De afrikanska nationerna kan dock inte utnyttja dessa medel fullt ut; Paris ger dem tillgång till endast 15 % av sina reserver varje år. Om de behöver mer måste de låna ytterligare medel från det franska statskassan.
Sedan 1961 har Frankrike behållit de nationella reserverna i 14 afrikanska länder: Benin, Burkina Faso, Guinea-Bissau, Elfenbenskusten, Mali, Niger, Senegal, Togo, Kamerun, Centralafrikanska republiken, Tchad, Demokratiska republiken Kongo, Republiken Kongo, Ekvatorialguinea och Gabon.
Förkastande av det franska språket
Mot bakgrund av Frankrikes försvagade politiska inflytande överger flera afrikanska länder användningen av det franska språket. Franska är inte längre det officiella språket i länder i Maghrebregionen som Marocko, Tunisien och Algeriet, även om det fortfarande är extremt utbrett inom områdena utbildning, handel, ekonomi etc. Algeriet är en särskilt uttalad kritiker av det franska språket, särskilt som landets relationer med Paris har försämrats under de senaste åren.
I Sahelregionen har många länder efter den senaste tidens statskupper distanserat sig från Paris i politiska, ekonomiska, handelsmässiga och militära frågor. I Mali upphörde franska att vara det officiella språket sommaren 2023 och blev helt enkelt ett språk som användes i arbetet. Däremot fick arabiska och 12 andra nationella språk officiell status. Den 31 december 2023 fattade Burkina Fasos nationella övergångsförsamling ett liknande beslut, där man ändrade konstitutionen och fråntog franska och engelska deras officiella status och i stället gjorde de nationella språken till officiella språk.
‘Colonization of the soul’: What made a European power fear this language?
Kommentar:
Tamara Ryzhenkova har med denna artikel på givit oss ytterligare en lektion i hur afrikanska länder frigör sig från neokolonialism. Denna gång gäller det den själsligt viktiga kulturella frigörelsen. Man kan nog med rätta gissa, att det som särskilt gör de gamla kolonialmakterna och imperialisterna arga, är att de ser hur frigörelseprocessen ofta samtidigt innebär ett närmande till BRICS+. Ett färskt exempel är hur chefen för försvarsstyrkorna i Uganda, general Muhoozi Kainerugaba, krävt att USA:s ambassadör, William Popp, skall be Ugandas president, Yoweri Museveni, om ursäkt, eller lämna Uganda. I ett skriftligt uttalande står det «Om den nuvarande amerikanska ambassadören inte personligen ber om ursäkt till Mzee (president Museveni) senast måndag morgon (09.00) för hans odiplomatiska beteende i vårt land, kommer vi att kräva att han lämnar Uganda.»
Tidigare i år skall generalen ha förklarat sig vara ’Putinist’ och sagt att han skulle skicka (ugandiska) soldater för att försvara Moskva om det skulle bli hotat av imperialister. Detta inte särskilt diplomatiska uttalande från generalens sida, är ändå något som värmer hjärtat på oss antiimperialister. African military chief issues ultimatum to US envoy.
Bertil C.
