oss 100 kroner!
Förord till Michael Hudsons bok The Destiny of Civilization
Av professor Wen Teijun, Executive Dean, Institute of Rural Reconstruction of China, Southwest University i Kina. Oversatt til svensk av Bertil Carlman.
Förord till Civilisationens öde, av Michael Hudson
Den viktigaste faktor, som påverkar den globala ekonomin, är den ökande belastningen som orsakas av USA:s hegemoni. Dess diplomati har format ekonomierna och handelsregler som upprätthålls av IMF, Världsbanken och andra internationella institutioner, och gjort det till USA:s fördel efter andra världskriget. USA: s ledarskap nådde sin topp med sin seger över Sovjetunionen i det kalla kriget fram till 1991, och som konsoliderats av en alltmer aggressiv militär diplomati under de efterföljande tjugo åren. Men sedan 2008 har denna amerikanska diplomati blivit så aggressiv, att den nu är självdestruktiv, driver andra nationer ut ur den amerikanska omloppsbanan, vilket leder till att USA:s internationella inflytande alltmer minskar dess förmåga att suga ut världens inkomst och rikedom för sig själv, trots sin egen försvagade ekonomiska makt.
Den huvudsakliga konflikten i dagens värld är mellan USA och Kina. Denna bok av professor Hudson förklarar denna konflikt som en process av internationell omvandling, framför allt inom ekonomiska system och politik. Han förklarar varför konflikten mellan USA och Kina inte bara kan betraktas som marknadskonkurrens mellan två industriella rivaler. Det är en bredare konflikt mellan olika politiskt-ekonomiska system – inte bara mellan kapitalismen och socialismen som sådan, utan mellan logiken i en industriell ekonomi och logiken i en finansierad rentierekonomi som blir alltmer beroende av utländsk subvention och exploatering när dess egen inhemska ekonomi krymper.
Professor Hudson strävar efter att återuppliva klassisk politisk ekonomi för att vända den neoklassiska kontrarevolutionen. Kärnan i 1800-talets politiska ekonomi var dess konceptuella ram för värde-, pris- och ränteteori. Dess idé om en fri marknad var en marknad fri från ekonomisk ränta – definierad som överskottet av marknadspriset över inneboende kostnadsvärde och därmed ointjänad inkomst. Det klassiska målet var att befria marknader från godsägare, monopol och fordringsägare. Ändå har det omvända skett i väst, särskilt sedan globaliseringen av den nyliberala politiken på 1980-talet.
Historiskt sett var sättet för industrinationer att få rikedom och makt att göra sin regering tillräckligt stark för att förhindra att en rentierklass dominerar, och faktiskt att undertrycka rentiersektorn som helhet. För att främja industriellt välstånd tillhandahöll regeringarna offentliga tjänster för att minska kostnaderna för att leva och göra affärer. Grundläggande tjänster tillhandahölls till subventionerade priser, som skulle ha ersatts av exploaterande monopolpriser om viktig offentlig infrastruktur överlämnades till privata ägare.
Ekonomiskt sett är den viktigaste tjänsten som alla ekonomier behöver för att fungera ett smidigt tillhandahållande av pengar och bankkrediter. När det privatiseras blir det en ränteutvinnande förkvävande del. Det är därför ekonomer från 1800-talet, som utvecklade industrikapitalismens logik, drog slutsatsen att pengar och banktjänster behövde vara ett allmännyttigt företag för att minimera finansiella omkostnader som är onödiga för industriproduktionen.
Dagens antiklassiska ekonomi betraktar finansiella avgifter som inkomst som tjänas produktivt genom att tillhandahålla en «tjänst», som kategoriseras som produktion och därmed en del av bruttonationalprodukten (BNP). Denna statistiska metod behandlar finansiella vinster, tillsammans med andra former av ekonomisk ränta, som tillägg till BNP, inte som en ytterligare börda. Detta skapar en illusion av att den reala ekonomin växer. Men det som faktiskt växer är rentiersektorn, som inte skapar verkligt ekonomiskt värde, utan bara överför inkomster från gäldenärer, hyresgäster och konsumenter till fordringsägare, hyresvärdar och monopolister. Detta rentierövertagande uppnås genom att privatisera den offentliga sektorn för att skapa ränteutvinningsmedel för monopolkapital, organiserat främst av finanssektorn.
Denna bok av professor Hudson är baserad på föreläsningsserien om finanskapitalism som han presenterade för ”Global University for Sustainability”. Serien riktar sig till den kinesiska publiken eftersom han anser att Kinas blandekonomi med sin klassiska industripolitik bäst har lyckats undvika den nyliberala amerikanska sjukdomen. Dessa föreläsningar förklarar varför USA och andra västerländska ekonomier har förlorat sin tidigare fart: En liten rentierklass har fått kontroll och blivit den nya centralplaneraren, som använder sin makt för att dränera inkomster från alltmer skuldsatt och med höga kostnader påförd arbetskraft och industri. Den amerikanska sjukdomen ”avindustrialisering” har uppstått genom att kostnaderna för industriproduktionen har blåsts upp av de ekonomiska räntor som utvunnits av denna klass under det system av finansialiserad monopolkapitalism som nu råder i hela västvärlden.
Den politiska frågan för Kina är hur landet bäst kan behålla sin fördel, och faktiskt undvika att falla offer för amerikanska ideologiska och diplomatiska påtryckningar. Professor Hudson sammanfattar sitt recept på följande sätt:
För det första bör nationell statistik skilja de produktiva sektorer som skapar verkligt värde från de finansiella rentiersektorerna som bara överför inkomster från resten av ekonomin till sig själva. En överföringsbetalning är inte produktion.
För det andra har alla framgångsrika ekonomier varit blandekonomier. Pengar och krediter, mark, offentliga tjänster och naturresurser bör kontrolleras av regeringen så att de kan tillhandahållas till [rimlig] kostnad eller på subventionerad basis, vilket sänker levnadskostnaderna och skapar affärer i den privata sektorn.
För det tredje är sättet att förhindra improduktiva skuldomkostnader att beskatta bort ekonomisk ränta så att den inte kommer att finansiseras och betalas ut till banker som ränta av spekulanter och köpare av ränteutvinningsmöjligheter.
En central punkt i professor Hudsons analys är att amerikansk diplomati är en förlängning av den nyliberala ideologi som sponsras av dess rentieroligarki. «Amerikansk exceptionalism» innebär att USA kan ignorera internationella lagar, diktera andra länders politik och kräva att de avstår från kontrollen över potentiella ränteavkastande tillgångar (bank, utvinning av mineralresurser och högteknologiska monopol) till amerikanska multinationella företag och till USA:s ekonomiska satelliter.
Under nästan 75 år sedan andra världskriget har lagar införts som gynnar borgenärer i alla nationer inom USA:s diplomatiska krets. Denna amerikanska drivkraft har medfört åtstramningar för länder i det Globala Syd, när de inte har kunnat betala sina i dollar satta skulder, offrat sin inhemska ekonomi och deras folks välbefinnande för att betala utländska obligationsinnehavare.
Det ironiska är att USA självt är världens i särklass största internationella gäldenär. USA har förvandlat det dollariserade systemet med internationella betalningar till ett sätt att få andra länder att finansiera sina globala militära utgifter genom att få valutareserverna i världens centralbanker att ta form av lån till det amerikanska finansdepartementet – innehav av amerikanska statspapper, amerikansk bankinlåning och andra i dollar satta tillgångar. Det är underkastelsen under dagens skuldbaserade dollarhegemoni. För att bryta sig ur denna dollarfälla bör Kina förena sig med andra oberoende nationer för att utveckla ett nytt system för internationella betalningar och formulera nya principer i internationell rätt för handels- och investeringsförbindelser. Dessa principer kräver en övergripande ekonomisk och politisk doktrin, i linje med vad som beskrivs i denna bok.
Vad jag tycker är konstigt är att trots att västvärldens ekonomiska, politiska, sociala och kulturella problem (som härrör från dess nyliberala antiklassiska ideologi) varit uppenbar under många år, ser många människor i Kina fortfarande till västerländska skolor och ledare för vägledning, som om deras egna inhemska institutioner, egen civilisation och till och med deras egen ras är underlägsna. Ett lands nederlag börjar med nederlaget för folkets självförtroende i sina olika verksamheter. Men som amerikansk forskare erkänner professor Hudson, som har studerat amerikanska finanser hela sitt liv och arbetat på Wall Street i årtionden, Kinas institutionella fördelar. Så länge vi har den vetenskapliga andan att fortsätta självreflektion, självkorrigering och självförbättring, finns det ingen anledning att inte tro att Kinas sociala organisation och dess ideologi om gemensamt välstånd kan leda samhället mot en högre form av civilisation. Nyckeln är att sträva efter vår institutionella fördel och överge bristerna i de postindustriella västerländska rentierekonomierna, inte följa den västerländska nyliberala vägen och hamna i beroende av den amerikanska hegemonin och ideologin en ideologi som har stoppat upp välståndet i de flesta västerländska ekonomier, utsatta som de är för skuldtyngande åtstramningar.
Bakom dagens finanskapitalistiska kris ligger alltså en djup civilisationskris. Världen står vid ett vägskäl där hela mänskligheten nu delar en gemensam framtidsutsikt: barbari eller ekologisk civilisation.
