oss 100 kroner!
I denne artikkelen tar den svenske kommentatoren Mikael Nyberg for seg hvordan private storkonserner forsyner seg av skattepenger via det privatiserte skolesystemet. Artikkelen er en anmeldelse av Marcus Larssons bok De expansiva. En bok om skolmarknadens vinnare – och förlorare og ble først publisert i Aftonbladet.
En skola för de förslagna
Av Mikael Nyberg.
EN BEKANT HAMNADE bredvid en höjdare från Wall Street vid en middag i New York. De kom in på de svenska friskolorna. Finansmannen var väl insatt i systemet. Hans sammanfattning:
– It’s a scam.
Ett lurendrejeri där förslagna affärsmän med politisk välsignelse kan berika sig på det allmännas bekostnad.
Marcus Larsson berättar pedagogiskt i De expansiva: en bok om skolmarknadens vinnare – och förlorare hur det hela går till.
Privatskolor finns i de flesta länder. Det unika med den svenska modellen är att privatägda, vinstjagande skolkoncerner lever på skattemedel. De har inte bara lagstadgad rätt att ta för sig av kommunernas intäkter. De har privilegierad access.
Kostnaderna är betydligt större än de hundratals miljoner kronor som genom vinstuttagen hopar sig på privata konton, ofta utomlands. Det värsta, påpekar Marcus Larsson, är följderna av vinstjäktet, det collateral damage som de kommunala skolorna, utbildningsväsendet och det svenska samhället utsätts för.
När Bildtregeringen drev igenom friskolereformen 1992 skulle föräldrakooperativ, landsbygdsskolor och små skolor med särskild pedagogik få utrymme. Det blev fritt fram för stora börsföretag och riskkapitalbolag i stället. Ledande i branschen är AcadeMedia med 12 miljarder kronor i omsättning, 290 förskolor, 78 grundskolor och 140 gymnasier. Största ägare är miljardären Rune Andersson och hans familj.
Koncernerna expanderar genom att med sina skattepengar köpa upp mindre skolor och konkurrenter och vinstoptimera verksamheten. För marknadsföringens skull åligger det lärarna att leverera ett högt betygsgenomsnitt – med generös betygsättning om inte annat. Skolorna lockar också med ordning och reda, särskilda klädkoder och undervisning på engelska. Målet är ett urval av lätthanterliga elever från välbeställda hem, något som ytterligare förstärker skolans attraktionskraft.
En rektor vi en av marknadsskolorna i Göteborg framhåller i ett brev till kunderna att ”Jensen inte är till för alla”. Förut kom 90 procent av eleverna från socialt utsatta områden. Men nu är det slut med det. ”Idag kommer minst 90 % av våra elever från vårt närområde och vi lockar utan tvekan stadens mest ambitiösa och skötsamma elever.”[1]
Avkastningen på sina investeringar förbättrar koncernerna genom att hålla sig med billiga, outbildade lärare, minska lärartätheten och avstå från resurspersonal, skolbibliotek och annat som i onödan belastar bokslutet.
När en elev lämnar en kommunal skola för en privat går skolpengen förlorad, men den kommunala skolan, som är skyldig att vara öppen för alla, står kvar med lärarlöner, lokalhyror och andra fasta kostnader. Behovet av resurser kan till och med öka till följd av en ökad andel elever som kräver särskilda insatser.
I början tog statsmakten viss hänsyn till det. Friskolorna fick bara 85 procent av skolpengen. Men sedan 1996 kan de, efter ett riksdagsbeslut initierat av Socialdemokraterna och Miljöpartiet, kassera in 100 procent.
Ju bättre det går för de privata skolorna, desto sämre går det för de offentliga. Kommunerna tvingar sina egna skolor att kompensera sig för de förlorade intäkterna med besparingar för eleverna som går kvar. Det blir, förklarar Marcus Larsson, en nedåtgående spiral. Om de kommunala skolorna överskrider sina budgettak har friskolorna rätt till kompensation, eftersom genomsnittskostnaden för de kommunala eleverna stigit. Ju jävligare privatskolorna ställer till det för de kommunala desto mer skattepengar kan de lägga beslag på. Det kallas konkurrensneutralitet.
Liksom inom vården är nya fiffiga metoder för främjande av vinstjäktet på gång. Timbro, Svenskt Näringslivs propagandacentral, efterlyser ”mått som visar hur mycket en skola höjer elevernas resultat från ett år till ett annat, så kallade förädlingsvärden”. Internationella Engelska skolan satsar 60 miljoner kronor av sina ackumulerade skolpengar på forskning på området, och i Täby har kommunpolitikerna infört en ”kvalitetspeng” vid fördelningen av resurser till skolorna.[2]
Konkurrensutsättningen förminskar läraren till ett utsliten administratör av byråkratiska kontrollrutiner. ”Den kommunala skolans lärare får använda sin arbetsbelastning som buffert när koncernetableringar leder till minskade resurser men ökade krav”, skriver Marcus Lasson. ”De administrativa arbetsuppgifterna ökar i omfattning för att alla skolor ska leva upp till marknadens krav på information och statens krav på att granska vad som sker med skattemedel. Lärares undervisning förändras när skolan hela tiden måste anpassa sig till att vara mätbar och till det som politiker för stunden anser behöva mätas.”[3]
De skadliga följderna av marknadsskolan är väl kända, och det är inte svårt att förstå hur utarmningen av de kommunala skolorna och tillströmningen av skojare i branschen förvärrar läget i de så kallade utsatta områdena.
Att peta med regler, kontroller och vinstbegränsningar hjälper inte. Aktiebolagen måste bort. Det är bokens slutsats. Den har stöd på många håll, till exempel från Anne-Marie Pålsson, före detta riksdagsledamot för Moderaterna. Men försöken att den parlamentariska vägen få stopp på vinstjäktet fastnar i de korrupta förbindelser som växt sig starka i konkurrensutsättningen.
”Oavsett vilken sten man lyfter på när man granskar skolmarknaden kryper det fram en politiker”, skriver Marcus Larsson. ”Skolkoncernerna ägs av före detta politiker, det sitter före detta politiker i styrelserna, före detta politiker jobbar som chefer i skolkoncernerna, före detta politiker äger företagen som bygger skolorna åt skolkoncernerna och före detta politiker jobbar som lobbyister med uppdrag att bevara den skolmarknad de själva en gång skapat.”[4]
I Chile, ett land som under diktatorn Augusto Pinochet följde samma skolväg som Sverige, fick år av omfattande studentstrejker och elevprotester till sist stopp på de privata utbildningsinstitutionernas profiterande på det allmännas förfall.
Det kan vara något att lära av.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 20 september 2021
Mikael Nyberg är frilansjournalist, författare och en av redaktörerna för tidskriften Clarté. Han medverkar regelbundet på Aftonbladets kultursida och har tidigare publicerat de uppmärksammade böckerna Kapitalet.se (2001) och Det stora tågrånet (2011).
[1] Marcus Larsson: De expansiva. En bok om skolmarknadens vinnare – och förlorare, Balans 2021, s. 162.
[2] A a, s. 191ff.
[3] A a, s. 196f.
[4] A a, s. 210f.
