oss 150 kroner!
Man skulle kunna börja med ett skämt som jag hörde som tonåring. «I Sverige har vi inte längre någon moral. När jag var ung hade vi till och med dubbelmoral!» Men skämtet har blivit en verklighet som syns alltmer, ju mer vi är måna om vår svenska vasallstatus gentemot USA-imperialismen.
Den 11:e juli kunde vi i SvD läsa ”Legitima frågor om politisk dubbelmoral” «Johan Forssell är ett statsråd [migrationsminister] som hamnat i en politisk kris för något hans barn gjort. Johan Forssell är en förälder vars barn troligtvis inte hade uppmärksammats om inte pappan hetat just Johan Forssell. Fakta i målet är de flesta eniga om: en omyndig person har för en tid sedan befunnit sig och varit aktiv i ytterhögerns miljöer. Enligt Expo har han spridit, publicerat och gillat högerextrem propaganda, och försökt rekrytera andra unga till den svenska högerextrema miljön. Hur detta ska tolkas råder det oenighet om.» Men varför skriver inte SvD något om vad migrationsministern sagt om föräldraansvar, när han deltagit i olika debatter och gjort olika inlägg?
I SvD kan vi också läsa «Här finns legitima frågor för medier och politiska motståndare att ställa – om säkerhetsrisker och politisk dubbelmoral. Men också fallgropar, som risken för oförsvarlig skada på en ostraffad, icke-offentlig, omyndig person.» Här framhålls att sonen är ostraffad och omyndig. Men det står inget om förslagen på att sänka straffmyndighetsåldern, som idag är 15 år. Minister Forsell har mig veterligen heller aldrig, i sina debatter och olika inlägg, varit mån om att framföra «risken för oförsvarlig skada på en ostraffad, icke-offentlig, omyndig person.»
I Dagens Nyheter, «Sveriges malligaste morgontidning» (mallig: sjølskrytende, oppblåst, red.) enligt Jan Guillou, kunde vi läsa om samma ’incident’: Expo hörde av sig till Forssell – innan Säpo: ”Uppseendeväckande”. ’Incidenten’ har alltså ytterligare en dimension. Men sanningen är, att denna miss från Säpos sida inte alls är uppseendeväckande. Säpo har till exempel antytt att Iran stöttar det kriminella Foxtrotnätverket. Uppgifterna har Säpo fått av bland andra det sionistiska Mossad!
Men hittills har jag bara skrivit om något som det svenska folket allt mer vant sig vid, den svenska överhetens mycket stora brist på insikter i de allt mer försämrade levnadsförhållanden som det svenska folket upplever. Överhetens bristande insikter slogs tydligt fast, när migrationsministern meddelade att han tänkte sitta kvar på sin post, och statsministern meddelade att han hade fortsatt förtroende för migrationsministern. Men egentligen är det inget att skriva om. Det är ju bara självklarheter i ett land som slängt all självständighet över bord och blivit vasall åt USA-imperiet.
När jag så fick ögonen på vad bloggen Hope Africa With Kate meddelat, om hur Sveriges ambassadör i Mali beter sig, då fick den svenska ’incidenten’ ytterligare en dimension, som jag fann vara betydligt mer intressant. Mali Expels Swedish Ambassador After Bold Warning – «We Will Not Be Controlled!» Här får vi ta del av hur Kate lugnt och metodiskt mal sönder Sverige som en av de små stater i Väst vilka det Globala Syd bör undvika. I filmen dyker denna bild upp:
Varför då denna bild på Sveriges migrationsminister? Ministern som har problem med dubbelmoral i sitt hemland? Det förklarar Kate noga:
«I ett djärvt och överraskande drag som fått hela världen att stanna upp och se, har Mali, en stolt och framväxande nation i Västafrika, precis som Burkina Faso, just beordrat Sveriges ambassadör Christina Kunel att lämna landet inom 72 timmar. Och detta chockerande beslut skakar diplomatiska kretsar vida omkring. Inte bara för att en ambassadör skickades iväg, utan för att detta är ett högljutt budskap från Mali som säger: ’Vi har kontroll över vårt öde nu, och vi kommer inte längre att bli mobbade, dömda eller kontrolleras av någon.’
Vad utlöste denna storm? Allt började när en svensk regeringstjänsteman, Johan Forssell, gjorde ett uttalande, som många i Mali såg som respektlöst och kränkande, när han sa att Mali inte kan stödja Rysslands krig i Ukraina och fortfarande förvänta sig att få miljontals kronor i svenskt bistånd. [under 2024 uppgick biståndet till totalt 285,2 miljoner kronor.] Denna kommentar, som kan låta som vanligt politiskt prat för vissa, träffade Mali som en örfil. Den kom bara några dagar efter att Mali bröt alla band med Ukraina och anklagade Ukraina för att i hemlighet hjälpa rebellkämpar i norra Mali.
Strider som hade utlöst dödliga bakhåll mot soldater från Mali och Wagner-legosoldater som kämpade för att skydda landet. För Mali handlade Sveriges kommentar inte bara om pengar eller bistånd. Det handlade om suveränitet, om att bli tilltalad som ett barn, om att bli tillsagd vilka vänner man skulle ha och vilka val man skulle göra. Och så, i ett drag som tog mindre än ett hjärtslag, kallade Malis ledare till sig den svenska ambassadören och sa med tydliga, allvarliga ord: ’Ni är inte längre välkommen hit. Åk om 72 timmar.’
För Mali handlade detta inte om hat. Det handlade om stolthet. Det handlade om att försvara rätten att gå sin egen väg. Och det här är inte första gången Mali har tagit en så stark ställning. Bara under det senaste året har Mali, tillsammans med sina brödranationer Burkina Faso och Niger, klippt av gamla koloniala band, vägrat att vara marionetter för västmakterna, och istället bildat en ny allians av Sahel-länder med fokus på afrikansk självständighet, militär styrka och partnerskap med Ryssland; särskilt efter år av västerländska löften som aldrig förde med sig varaktig fred eller utveckling. Genom att utvisa den svenska ambassadören visar Mali för världen, att man inte längre kommer att acceptera dubbelmoral, där bistånd kommer med föreläsningar, och där länder förväntas böja sig och följa instruktioner bara för att få grundläggande hjälp.
Sverige, som har gett över 330 miljoner dollar i bistånd till Mali under åren, hade redan tillkännagivit planer på att stänga sin ambassad i Mali i slutet av 2024 och flytta sin verksamhet till Senegal, med hänvisning till säkerhetsproblem och Malis fördjupade band med Ryssland. Så Mali såg skriften på väggen. Sverige tog redan ett steg tillbaka, och i och med denna offentliga förolämpning svarade Mali med styrka och snabbhet. Vissa kommer att säga att Mali agerade för snabbt. Andra kommer att säga att Sverige gjorde fel som talade så hårt. Men det som inte kan förnekas är att detta är en vändpunkt i afrikansk diplomati. Det handlar inte bara om kokbananer och bistånd längre. Det handlar om respekt, om makt och om vem som kontrollerar samtalet.
I takt med att Mali vänder sig mer mot Ryssland, bort från väst, blir det en ny sorts symbol i Afrika, en symbol för motstånd, för att stå rakryggad, för att inte tillåta utländska nationer att dingla med mat och pengar över afrikanska människors huvuden, medan de i hemlighet drar i trådar bakom kulisserna. För många unga afrikaner är Malis agerande inspirerande. Det säger: ’Om vi är fattiga kommer vi att växa. Om vi är svaga kommer vi att träna. Om ni inte hjälper oss med kärlek, hjälp oss inte alls.’ Och medan ambassadören packar sina väskor och diplomatiska kretsar surrar av förvirring, börjar människorna i Mali känna något kraftfullt stiga i deras hjärtan. En känsla av frihet som inte kan köpas, en röst som inte kan tystas och en framtid som inte kan skrivas av andra.
Detta är mer än en nyhetsrubrik. Det är ett nytt kapitel för Mali och Sahel, där diplomatiskt mod tar tystnadens plats och där ledare börjar säga, inte bara till Sverige, utan till hela världen: Om ni inte kan respektera oss, förvänta er inte att vi välkomnar er. Detta beslut kan få konsekvenser, minskat bistånd, mer kritik och isolering från västerländska medier. Men Mali satsar på självförsörjning, regional enighet och partnerskap som man väljer, inte kontroll. Och bakom allt detta ser, lär sig och tror vanliga människor i Mali mer och mer, att Afrika kan bli starkt igen. Inte bara i ord, utan i handling.»
Tänk om vi i Sverige på tv hade kunnat få se denna film! Men nu är det inte så. I Sverige har vi en borgerlig demokrati, och eftersom Sverige kastat ut all form av självständighet, blivit NATO-medlem och USA-vasall, så måste också den svenska överheten dra ner på flera av de fri- och rättigheter som vi tidigare hade.
Kate säger i filmen att folket i Mali inte vill bli behandlat som barn. Den svenska överheten behandlar allt oftare det svenska folket som barn. Vi får egentligen inte titta på vilka filmer vi vill. Men det gör en del av oss ändå.
