oss 100 kroner!
Claudio Katz er professor ved universitetet i Buenos Aires og forsker ved CONICET. Han er medlem i Red de Economistas de Izquierda (Left Economists Network). Hans siste bok «La teoría de la dependencia, 50 años después» fikk Libertador Award for Critical Thinking. I denne artikkelen viser han at USA er stilt overfor helt nye utfordringer i Latin-Amerika i forbindelse med Kinas inntreden på kontinentet. USA kan ikke gripe til sine tradisjonelle våpen og er nødt til å improvisere – noe som foreløpig går svært dårlig. Artikkelen er i tre deler og er oversatt til svensk av Bertil Carlman. Red.
USA mislykkes overfor en uventet motstander
Av Claudio Katz, Orinoco Tribune
Del 1
Förenta staterna tappar ekonomiskt företräde i Latinamerika inför Kinas överväldigande närvaro, utan att kunna hitta recept för att motverka detta inflytande, som hotar dess traditionella dominans.
Denna dominans över Latinamerika har ingen motsvarighet i andra delar av världen. På inget annat område har den upprätthållit en så direkt kontroll med så långvariga ingrepp. Den har alltid betraktat regionen som en enkel förlängning av sitt eget territorium.
På grund av denna enastående gravitation är den första maktens reträtt söder om Rio Grande ett exempel på den amerikanska maktens kris. Washington tappar mark i sin gamla förläning i en häpnadsväckande takt.
Bevisen för denna nedgång i ekonomiska termer har varit överväldigande efter FTAA:s misslyckande. Den misslyckade kommersiella och finansiella integrationen av hela regionen under dess kontroll, påverkade en traditionell marknad för amerikansk kapitalism. Det misslyckade projektet ersattes inte av någon annan plan av samma omfattning. Bilaterala fördrag gav inte de förväntade resultaten och den gamla önskan om panamerikansk överhöghet lades på hyllan.
Denna ekonomiska motgång sträckte sig till det geopolitiska-militära planet. Urholkningen av USA:s ledarskap har inte vänts under de senaste två decennierna med större utplacering av Southern Southern Command, IV Fleet, baserna i Colombia eller närvaron av DEA, CIA och FBI. Vita huset kunde inte upprepa ockupationerna av Grenada (1983) eller Panama (1989). Den förstärkte blockaden av Kuba och prövade komplotter mot Venezuela, men kunde inte återuppbygga OAS eller organisera den kontinentala motkupp som Limagruppen hoppades på.
Samma bakslag bekräftas på det ideologiska planet. Den «amerikanska drömmen» bländar inte längre som den brukade. Upphöjelsen av den rena kapitalismen består, liksom hyllningen av affärer eller idealiseringen av konkurrensen, men den amerikanska referensen förlorade sin traditionella och exklusiva centrala position. De svårigheter som ekonomin i Norr står inför avskräcker från det förflutnas ursäkter. Den ökade ojämlikheten gör också identifieringen av USA:s politiska system med majoritetens välfärd osannolik.
Den gamla bilden av USA som kontinentens beskyddare tappar också anhängare. Endast för minskande delar av de regionala eliterna, fortsätter den att förkroppsliga mänsklighetens gemensamma värden. Washingtons internationella intervention ses inte längre som det enda motmedlet mot kaos. Det är tydligt att marinsoldaterna ingriper endast för att säkerställa vinsterna för en kapitalistisk minoritet i norr. Denna allmänna översyn av Förenta staternas roll har föranletts av den häftiga ankomsten av en ny extern aktör.
Misslyckanden inför en överraskande utmanare
Kinas explosiva expansion i Latinamerika bekräftar försämringen av USA:s dominans. Den asiatiska jätten har inte samma konkurrensprofil som Europa eller Japan, som vid olika tillfällen gjort misslyckade intrång i den region som kontrolleras av Washington. Under andra hälften av 1900-talet var dessa ingrepp alltid begränsade till vissa grenar av ekonomin och hotade aldrig stormaktens allmänna företräde.
Kinas ankomst presenterar en annan dimension och introducerar en oöverträffad kil i hela den latinamerikanska regionen, som dominanten i norr föraktfullt kallade sin «bakgård». Hastigheten hos denna asiatiska penetration är oöverträffad. Det började inom den kommersiella sfären genom verksamhet som eskalerade med en årlig takt på 26 %. Volymen av denna handel hoppade från $18 miljarder (2002) till $450 miljarder (2021). Kina har nu blivit huvudpartner för Argentina, Brasilien, Chile, Peru och Uruguay och Mexikos och Colombias näst största partner (Quian; Vaca Narvaja, 2021).
Pekings ursprungliga intresse var fokuserat på tillgången av råvaror. Man satsade på att säkerställa tillgången på råvaror, i den region som har de största reserverna på planeten. Det utmanade öppet Yankee-väktaren av dessa rikedomar. Latinamerika är hem för 40 % av världens biologiska mångfald, 25 % av världens skogar och 28 % av världens vattenkällor. Den har också 85 % av de kända avlagringarna av litium, 43 % av koppar, 40 % av nickel och 30 % av bauxit. Kina har noterat denna rikedom för att upprätthålla sin extraordinära tillväxt.
Detta angrepp reproducerar i Latinamerika expansionen av den östliga jätten i resten av världen. Men i det här fallet undergräver det direkt sin främsta rival i ett territorium av långvarigt företräde för USA. Washingtons förvåning har varit överväldigande, och etablissemanget har inte kunnat definiera en motattack inför en sådan utmaning. Den föreställde sig aldrig, att den asiatiska framfarten skulle kunna nå denna dimension inom sina egna områden.
Kina utnyttjade FTAA:s misslyckande, som Bush och Obamas tvekan ställdes inför, när det gäller frihandel för att införa sina avtal i regionen. På detta sätt lyckades Kina på bara 20 år inta en plats mycket nära USA i hela området.
Trump försökte med ett våldsamt protektionistiskt tilltag. Han frös den multilaterala vägen, antog agendan för den inhemska sektorn i USA och försökte återerövra de gamla underlydande marknaderna. Men inte heller hans merkantilistiska chansning fungerade. Han vände inte USA:s handelsunderskott med Kina, och han förbättrade inte heller USA:s överskott med latinamerikanska kunder.
Tycoonen fick bara lite andrum med en förnyelse av avtalet med Mexiko (TMEC), vilket gjorde företag i USA nöjda och säkerställde fabrikernas enorma vinster. Han införde också hinder för tyska och japanska företag som försökte tränga in i den nordliga marknaden. Han lade också in sitt veto mot de attraktiva avtal som Kina har erbjudit Mexiko under de senaste tjugo åren.
Men dessa prestationer misslyckades över hela kontinenten, med att kompensera för förlusten av utrymme till Peking. USA kunde inte utöka sin TMEC-modell till resten av Centralamerika och Karibien. Det kunde inte heller hindra regeringar som var nära anslutna till västvärlden från att förlänga sina avtal med Kina.
Detta ekonomiska misslyckande hade politiska samband. Trumps motoffensiv för att anpassa regionens högerpresidenter till Washington, misslyckades med att få någon betydande effekt på affärerna. I inget fall fick det regionens härskande klasser att inskränka sina utbyten med Peking.
De motgångar som USA möter blir uppenbara i en jämförelse mellan Trumps administration och hans föregångare Nixon. För att möta den utmaning som skapades av de tyska och japanska ekonomiernas förnyade konkurrenskraft, beordrade den republikanska ledaren på 1970-talet att dollarn inte skulle konverteras och att tullarna skulle höjas kraftigt. Han slöt en pakt med Kina för att skilja landet från Sovjetunionen, och han kompenserade för Vietnams nederlag med framgången för sin partner Pinochet i Chile, och med motoffensiven från hans israeliska bihang i Mellanöstern.
Till skillnad mot det var alla Trumps geopolitiska initiativ inkonsekventa, ängsliga och omvända av hans egen ledning, innan de uppnådde några resultat. Han vacklade i handelskriget med Kina, visade ständig vacklan gentemot Ryssland, kombinerade tjat med passivitet gentemot Korea och Iran, och han misslyckades med att påtvinga Europa sina krav på upprustning av militären. Denna kontrast jämfört med Nixon ger ytterligare en indikation på USA:s nuvarande tillbakagång.
Den misslyckade motoffensiven
Förenta staterna tar inte längre till frihandelserbjudanden för att stoppa Kinas expansion, eftersom man inte kan konkurrera med sin rival på detta område. De mest konkurrenskraftiga ekonomierna har alltid flaggat för tullfri handel. Det blev Londons stora emblem på 1800-talet, liksom för Washington under förra århundradet och för Peking idag.
Förenta staterna antog denna princip först när dess ekonomi började överglänsa sina konkurrenter. Vid den tidpunkten förlorade de isolationistiska sektorerna mot sina globalistiska kamrater, som införde liberaliseringsagendan.
I Latinamerika förutsågs denna kurs av panmerikanismen, som därefter utökades med program för liberalisering av handeln. I slutet av andra världskriget associerades frihandelsflaggan med USA:s ekonomi som tredubblade Sovjetunionens BNP, femdubblade Storbritanniens produktionsvolym och var hem för hälften av världens industriella verksamhet (Anderson, 2013: 97 -102).
Nedgången i denna produktivitet var först märkbar inför de återuppbyggda ekonomierna i Japan och Tyskland, och har nu blivit tydlig genom Kinas framväxt. Den asiatiska jättens konkurrenskraft förklarar dess ivriga försvar av handelsavreglering vid toppmötena i Davos. Den formella troheten mot detta ideal i huvuddelen av Väst står i kontrast mot det verkliga främjandet av detta mål av det nya epicentret i öst.
Misslyckandet med Trumps protektionistiska svar på detta dilemma, fick Biden att pröva keynesianska instrument för att jämna ut kapplöpningen med Kina. Han kom till Vita huset med New-Deal-retorik och djärva förslag om mer statliga utgifter, för att återuppbygga intäkter och stödja investeringar i infrastruktur. Han lovade att vända på skattesänkningarna och straffa skatteparadis för att få ihop de resurser som behövs för att återuppliva USA:s ekonomi.
Biden tog inte upp Obamas multilateralism, inte heller frihandelsinitiativen från hans globalistiska föregångare. Han försökte bara närma sig den kursen för att tända den amerikanska återuppståndelsens motorer. Men den strategin kom inte igång under hans mandatperiods första tvåårsperiod.
Hans paket för att öka de offentliga utgifterna fick mycket mindre än väntat i kongressen, inför republikanernas avslag och inför invändningarna från hans eget parti. Först blockerade läkemedelslobbyn alla restriktioner för patentimperiet. Sedan lade storföretag in sitt veto mot förbättringar av sociala förmåner och skattehöjningar. Därefter protesterade bankirerna mot utökade offentliga utgifter, och slutligen hindrade oljebolagen uppstarten av en grön ekonomi.
Alla initiativ för miljöfinansiering, ökad hälsovård och progressiv beskattning har omvandlats till osammanhängande konventionella stimulanspaket. Den keynesianska väckelsen måste också brottas med det nya inflationsscenario som följde på pandemin och på de förnyade militärutgifter som infördes på grund av det kriget i Ukraina (Tooze, 2022).
Denna broms hindrar den försenade återlanseringen av de transatlantiska (TTIP) och transpacifiska (TPP)handelsprojekten, som USA håller opreciserade. Blockeringen av dessa initiativ bekräftar dödläget för den största makten. Dollarns internationella företräde, fördelarna med högteknologi och Pentagons kraftfält, ger inte tillräckligt stöd för tvister med Kina. Av denna anledning kan Biden inte vända den i Latinamerika fortsatta frammarschen av draken från öster.
Regionens härskande klasser fördubblar sina affärsförbindelser med Kina, trots alla Washingtons påtryckningar för att hindra dessa satsningar. Biden upprepar sin föregångares misslyckande, som inte kunde bryta det partnerskapet. Trumps två gunstlingar i regionen – Macri i Argentina och Bolsonaro i Brasilien – låtsade bara att de tog de första stegen för att ta avstånd från Peking.
Dessa försök övergavs när exportörerna från båda länderna krävde att behålla sin enorma försäljning till Kina (Lo Brutto; Crivelli, 2019). Den försening som Macri införde i infrastrukturarbetena som finansierades av Peking och Bolsonaros flirt med Taiwan neutraliserades av kraven från det stora lokala kapitalet.
Denna kontinuitet i den finansiella och kommersiella förbindelsen med Peking är det pragmatiska svaret från de härskande klasserna i Latinamerika, och på frånvaron av kompensationserbjudanden från USA (Fuenzalida, 2022). Trump blev helt enkelt arg på Argentina, Jamaica, Panama och Colombia, efter att ha krävt avbrott utan kompensationserbjudanden av något slag. Biden modifierade retoriken, men försöker återskapa samma amerikanska beskydd med lite kompletterande stöd.
Hans internationella skatteprojekt exemplifierar denna bräcklighet i förslagen till latinamerikanska partners. Initiativet straffar skatteflykt genom en ny skattesats på stora företag baserade i skatteparadis. Men eftersom denna skatt skulle tas ut med hänsyn till platsen för huvudkontoret (och inte produktionsanläggningarna), kunde de 100 miljarder dollar, som den skulle bidra med till statskassan, helt och hållet plockas ut av centrumets ekonomier. Washington skulle få ett nytt flöde av medel, med resurser till stor del genererade i latinamerikanska områden (Página 12, 2021). Biden upprätthåller den gamla traditionen att skörda i den regionen, men utan att bromsa expansionen av en rival som förhandlar med alla lokala kapitalister på «bakgården».
Orinoco Tribune:
Latin America: US Improvises in Confronting the Silk Road
Oversatt til svensk av Bertil Carlman.
Claudio Katz: Professor vid universitetet i Buenos Aires och forskare vid CONICET. Han är medlem i Red de Economistas de Izquierda (Left Economists Network). Hans senaste bok «La teoría de la dependencia, 50 años después» fick Libertador Award for Critical Thinking. Hans webbsida är http://katz.lahaine.org
