oss 100 kroner!
Av Kajsa Ekis Ekman.
Var dyker fascismen upp? Där samhällen slutar fungera. Det offentliga har i Sverige under decennier sagt upp ansvaret för bostäder, arbete, sjukvård, skola, kollektivtrafik, brottslighet. Priset betalar vi nu.
Att förstöra en fungerande stat är ett recept på fascism. Detta gäller i Östeuropa, Libyen, Irak – och i Sverige. När man river ner en stat och dess funktioner och slår sönder ett samhälles infrastruktur är resultatet påfallande detsamma världen över: då röken skingrat sig har någon typ av fascistisk rörelse börjat formeras.
Sambandet är inte automatiskt – någon måste ju ta tag i att organisera en fascistisk rörelse och ha resurser och know-how nog att kunna bli framgångsrik. Men historien visar oss att fascismen har svårt att växa fram i fungerande samhällen. Dess undergångsretorik kan helt enkelt inte tilltala människor om det inte råder någon undergångsstämning. Den trivs i ruiner, den livnär sig på kaos, den gror i bulldozerns fåror.
Talibanerna och IS hade inte kunnat bli stora utan USA:s och Natos invasioner av Afghanistan, Irak och Libyen. När man utifrån invaderar ett land, mördar dess ledare, krossar deras samhällsapparat, avskedar polis och militär och släpper vapen lösa, har man skapat en idealsituation för fascism.
På liknande sätt i Östeuropa: kriget i Jugoslavien, Jobbik och Putin är alla på olika sätt konsekvenser av kommunismens störtande. När systemet krossades så gott som övernatt och ersattes av en kriminell rövarkapitalism, där den som begick flest brott blev rikast, började människor med ens lockas av starka ledare, trygghet och tradition samt den egna nationen/rasen.
Samma sak i Grekland: När trojkan hade tvångsprivatiserat stora delar av ekonomin, kastat ner varannan ung människa i arbetslöshet och stängt sjukhusen, då kom Gyllene Gryning som från ingenstans. Bara en stark vänsterrörelse kunde mota tillbaka dem.
Nu visar opinionsmätningar att SD är Sveriges näst största eller största parti. Det hade aldrig kunnat hända om det inte vore för det brutala raserandet av den svenska välfärdsstaten som pågått i snart tre decennier. Med start 1991, då högern tog makten, sades hela samhällsansvaret upp. Det offentliga sade upp ansvaret för bostäder, arbete, sjukvård, skola, kollektivtrafik, brottslighet – detta skulle nu ligga på företagen eller på ”individen». Priset betalar vi nu.
Det går inte att överskatta konsekvenserna av denna gigantiska nedmontering av samhället, som fortfarande pågår i och med slakten på Arbetsförmedlingen. För den som inte tror mig, fundera på: Hur bra gick det för liknande rörelser på 1970- och 80-talen, när den ekonomiska jämlikheten stod på topp och så gott som alla hade jobb? De fanns inte ens! Invandrare fanns då med, skillnaden var att Sverige tog hand om dem! Och om alla andra också! Poängen här är inte att säga att IS och talibanerna är samma sak eller att SD och Jobbik är det, eller att slarvigt använda sig av fascism som namn på allt man inte gillar.
Poängen är att se de stora dragen i vår samtid.
Vad vi ser idag, världen över, är resultatet av 30 års militär och ekonomisk krigföring. Invasioner och ekonomiska krig (ibland kallat «nyliberalism») har ett gemensamt: de sker från ovan. De är inte folkliga revolutioner. Bomberna kommer från ovan, slakten på välfärden beslutas i parlamenten i tät sms-kontakt med lobbyister. När samhällen sedan krackelerar blir fascismen det som både kanaliserar den folkliga vreden och säkrar kapitalets fortsatta maktinnehav. Det är detta som är så diaboliskt: fascismen kommer aldrig att lösa de problem som skapat den. Gårdagens fascism må ha trott på den starka staten; dagens fascism är helt igenom nyliberal själv.
Det finns två viktiga lärdomar vi kan dra just nu.
Den ena är: Utländska invasioner är inte alltid ett bra sätt att bekämpa diktatur. Hur brutal en diktatur än är, finns det enorma risker med att gå in och slå sönder statsapparaten utan att det finns någon fungerande struktur som kan ersätta den. Jag säger inte att detta alltid gäller: under ett pågående folkmord är det naturligtvis nödvändigt att sätta stopp på det. Vietnams invasion av Kambodja för att störta Pol Pot, till exempel. Men invasionerna av Irak och Libyen har skapat ännu värre situationer med slavhandel och terrorism. Detta bär också Sverige skuld för.
Den andra lärdomen är: Man kan inte bekämpa SD enbart genom att bekämpa SD. Vi måste återupprätta samhällansvaret. Samhället bör ta tillbaka ansvaret för att ordna fungerande bostäder, arbete, skola och sjukvård åt invånarna. Vi är ett rikt land med mycket resurser – vi har dubbelt så hög BNP som 1980, och samhället borde alltså fungera dubbelt så bra. Jag är övertygad om att den dagen detta sker kommer SD vara ett minne blott.
Alla de som tror på att samhället bör ta ansvar för att människor har tak över huvudet, ett tryggt arbete att gå till, en skola som är samma för alla och en sjukvård som har tid och plats åt alla – stig fram!
Vänster och höger spelar ingen roll.
Det handlar om att stoppa slakten på det som var världens mest jämlika land.
Denne artikkelen ble først publisert som kronikk i ETC.
