oss 100 kroner!
Av Kajsa Ekis Ekman.
En sak får man i alla fall säga om Trump: han får verkligen bortglömda konflikter att leva upp igen. Då han kom på idén att kalla Jerusalem för Israels huvudstad låg Palestinafrågan i skymundan. Världens ögon var riktade mot Syrien och den internationella solidariteten var helt fokuserad på Rojava.
Denne artikkelen av Kajsa Ekis Ekman ble først publisert som lederartikkel i ETC
Men då Trump basunerade ut detta beslut, som inte har särskilt stor betydelse i praktiken, vaknade världen till. Demonstrationer hölls överallt, och inne i Palestina blossade motståndet upp. ”Tre dagars vrede” utlystes och i kölvattnet av detta fängslades 16-årige Ahed Tamimi för att ha örfilat en soldat. Tamimi riskerar nu upp till tio års fängelse för denna örfil. Tio familjemedlemmar har också häktats för uppvigling, bland annat hennes mamma – enbart för att ha filmat det hela.
Ahed Tamimis mod inspirerar nu människor världen över, som läser om hennes öde: när soldaterna ville gå in i hennes familjs hus och skjuta på barn därifrån använde hon det enda hon hade. Sin öppna handflata mot en beväpnad uniformerad soldat från en av världens mäktigaste ockupationsarméer. När hon var ännu yngre bet hon en soldat som misshandlade ett barn. Hennes familjs hus har invaderats över 150 gånger och veckan innan hade hennes kusin skjutits i ansiktet av en soldat. På hennes födelsedag den 31 januari hölls protester emot Israels fängslande av barn i mer än 70 städer världen över.
Lyckligtvis har inte Europa följt Trump i Jerusalemfrågan. Så gott som alla europeiska ledare fördömde beslutet och Margot Wallström (S) sa:
”Det mångåriga svenska engagemanget för en tvåstatslösning kvarstår. Vi verkar för att Israel och Palestina ska kunna leva sida vid sida i fred och säkerhet.”
Vilket låter bra, det är bara en sak: Tvåstatslösningen är helt död.
Israel har tagit så mycket av Palestina att de områden som återstår är små öar utan förbindelse, att det skulle bli praktiskt omöjligt att bygga en stat av dem. Det finns få länder där invånarna måste åka igenom ett annat land för att stanna kvar i sitt eget. Därför är det i praktiken bara internationella politiker som håller fast vid denna idé. Men det är inte det största problemet. Det största problemet är att idén om två stater inte utmanar apartheidsystemet.
Israel är byggt på idén om en etniskt ren stat, där endast människor av ett visst ursprung får bo. Grundtanken är att judar endast bör leva med andra judar. Israel ger medborgarskap endast till en människa som kan bevisa judisk härkomst, oavsett var i världen hon kommer ifrån. Medan en människa som bott i området i tusentals år inte har den rätten om hon inte har judiskt påbrå. Den här idén är till sin natur rasistisk, som en spegelbild av den antisemitiska idén att judar inte kan bo med icke-judar.
Detta var också grundtanken hos intellektuella som svenske Fredrik Böök och norske Theodor Findahl – en kombination av antisemitism och sionism. Böök åkte till Jerusalem tillsammans med Balfour vid tiden för grundandet av det hebreiska universitetet, och uttryckte då sin beundran för det ”civilisatoriska” projektet – han såg araberna som vildar – vilket inte hindrade honom från att bli en helhjärtad beundrare av Hitler. Samma med Findahl, vars exotistiska syn på judar som mystiska och ”annorlunda” ledde honom till slutsatsen att de därför bör skickas iväg till ett eget land.
Idén om etnicitet som nedärvd essens är farlig oavsett om den ses som underlägsen eller överlägsen. Det är en paranoid tanke som spred sig efter förintelsen och som eldas på av Israels politiker vilka använder varje hatbrott i Europa för att skapa mer skräck hos Europas judar och intala dem att de endast kan vara säkra om de isolerar sig.
Idén om en tvåstatslösning upprätthåller denna rasistiska tanke. Tvåstatslösningen är byggd på den falska idén att konflikten handlar om två ”folk” som bråkar om samma mark, och att människor inte kan blandas.
På samma sätt skapade Sydafrikas apartheidregering låtsat självständiga ”bantustäder” som Ciskei och Transkei, dit svarta förvisades för att inte beblanda sig med vita. Antiapartheidrörelsens svar var inte att kräva självständighet för dessa fejkländer, utan ett krossande av apartheid.
På samma sätt kräver humanister därför en stat för alla i Palestina, som inte är byggd på etnicitet eller religion. En enstatslösning för alla som bor i området och för de flyktingar som tvingats därifrån. Där alla har samma rättigheter, samma medborgarskap, får köra på samma vägar, gifta sig med vem de vill och ha samma tillgång till vatten och el. Där alla kan utöva sin religion eller låta bli, utan att detta är kopplat till staten. Det var också vad Palestina hade varit i många år före 1948: en stat där muslimer, judar, kristna, ortodoxa och andra bodde tillsammans.
Edward Said beskriver det i sin självbiografi ”Utan hemvist” – man visste vilken religion och etnicitet ens klasskompisar hade, men det var inget man tänkte närmare på. Och när Shimon Peres invandrade till Palestina år 1937 från Vitryssland, behövde han inte skriva vilken religion han tillhörde. (Dock fick han skriva under på engelska, arabiska och hebreiska: ”Jag svär trohet och lojalitet mot Palestinas regering.”)
Än idag är den enda realistiska utvägen en sekulär, demokratisk stat för alla.
Les også:
