oss 100 kroner!
Av Patrik Paulov.
Bilderna på Omran Daqneesh i en ambulans i östra Aleppo väckte starka reaktioner i augusti 2016. Den syriska ”regimen” och Ryssland fördömdes ännu en gång. När familjen nu träder fram är medieintresset betydligt svalare. Är det för att berättelsen inte passar in i mallen av onda och goda i Syrienkonflikten?
Det var den 17 augusti som Omran Daqneesh blev världsberömd. Täckt av blod och damm satt den fyraårige pojken på en orange stol i en ambulans och stirrade rakt fram. Platsen var stadsdelen al-Qaterij i östra Aleppo, som då kontrollerades av al-Qaidaextremister.
Bilderna och filmerna på Omran Daqneesh spreds världen över. Han blev en symbol för blodbadet i Syrien. Eller snarare en symbol för offren för ”Assads krig”, som brittiska Time Magazine skrev på sin förstasida den 19 augusti. Att det var syriska eller ryska flygattacker som låg bakom att Omran skadats beskrevs nämligen som en självklarhet.
I Proletären påpekade vi då att vi inte vet vad som hänt fyraåringen. Vi varnade för att bilder som dessa används av terroristgrupper i propagandakriget och påpekade nödvändigheten av att förhålla sig kritisk till information som kommer från områden kontrollerade av al-Qaidagrupper.
Behovet av att förhålla sig kritiskt ökade än mer när det framkom att den fotograf som tog bilderna på Omran, Mahmoud Raslan, på sin Facebooksida poserat med blivande självmordsbombare och den väpnade grupp som i juli samma år blev ökända när de skar halsen av en tolvårig pojke.
Men i den svenska medierapporteringen hördes inga tvivel om vad som hänt. Det fördes ingen diskussion om källornas tillförlitlighet. Fotografen Raslans och andras vittnesmål från detta al-Qaidaland betraktades som objektiva sanningar.
Tio månader efter att världen förfasades över bilderna på pojken i ambulansen har nu Omran trätt fram tillsammans med sin familj. Då hade åtskilliga rykten om familjens öde spridits i media.
Efter månader av övertalningsförsök från den syriske journalisten Khaled Iskef lät sig pappan Mohammed Daqneesh intervjuas tillsammans med sin son. Det skedde den 5 juni. Därefter har flera syriska och internationella medier besökt familjen i östra Aleppo.
I intervjuerna framkommer att Mohammed Daqneesh under de tio månader som gått medvetet valt att hålla sin son borta från rampljuset. Orsaken var att bilderna på Omran mot föräldrarnas vilja användes i propagandakriget.
”De ville slå mynt av hans blod”, säger Mohammed Daqneesh och syftar på de väpnade grupper som hösten 2016 kontrollerade östra Aleppo.
Han erbjöds pengar i utbyte mot att han skulle anklaga syriskt flyg för att ha bombat området där deras hus låg. Han fick också erbjudanden om att lämna Syrien tillsammans med familjen och flytta till Turkiet eller Storbritannien.
En av dem som uppges ha försökt pressa Mohammed Daqneesh att rikta anklagelser mot den syriska regeringen är den amerikanske journalisten Bilal Abdul Kareem, som gjort sig känd för att på plats i al-Qaidakontrollerade områden i Syrien intervjua extremistgrupper.
Mohammed Daqneesh vägrade köpslå och delta i propagandakriget. Och han vägrade lämna landet.
”Först av allt är jag syrisk medborgare och mina barn har rätt att leva i det här landet”, säger han i en intervju med den kanadensiska frilansjournalisten Eva Bartlett den 6 juni.
”Tillräckligt skada har gjorts mot det här landet, de [väpnade grupperna] kom hit och orsakade all den här förödelsen och skadan. Jag ber dem att dra sig tillbaka och lämna landet och folket i fred. Det är nog nu.”
Vad var det som hände den 17 augusti förra året?
Mohammed Daqneesh säger att det skedde en attack mot familjens hus. Vad som orsakade den och vem som låg bakom vet han inte. Han påpekar att den kom plötsligt utan att de hört något ljud av strids-plan eller bomber.
Omran blev lätt skadad i attacken. Han bars iväg till en ambulans där de nu ökända bilderna togs utan föräldrarnas kännedom eller medgivande.
Sämre gick det för den elvaårige brodern Ali. Han befann sig utomhus och skadades svårt. Ali avled senare på ett sjukhus i östra Aleppo.
Många stora medier i väst har publicerat de nya bilderna på Omran Qadneesh och hans pappas uttalanden. I svenska medier har det varit knäpptyst alternativt sparsam eller förvrängd rapportering.
Aftonbladet väljer att förvanska Mohammed Daqneeshs vittnesmål. Tidningen skriver att pappan berättar att deras hus ”träffades av en bomb under en flygattack genomförd av syriska regimens styrkor”.
Expressen gör i sin artikel något de inte gjorde förra året när tidningen skrev om pojken i ambulansen. Plötsligt förhåller sig Expressen kritiskt till källor och omständigheter. Här diskuteras om Mohammed Daqneesh tvingats att göra intervjuerna eller om familjen fått pengar av regeringen för att ställa upp.
Kommer det kritiska förhållningssättet fram bara när innehållet inte passar in i den förutbestämda bilden av att ”oppositionen” står på den goda sidan och ”Assadregimen” på onda?
Vi vet inte om det ligger något annat bakom Mohammed Daqneeshs intervjuer än vad han själv sagt. Men påståendet att familjen skulle leva i husarrest eller vara hotad av regeringen är inte trovärdigt.
När östra Aleppo var på väg att befrias av den syriska armén i december förra året stod invånarna inför ett val. Det ena alternativet var att ta sig till regeringskontrollerat område i västra Aleppo, för att senare kunna återvända till sina hem i den östra delen. Det andra var att under internationell övervakning bussas till ”oppositions-områden” på Aleppos landsbygd eller till den al-Qaidakontrollerade Idlibprovinsen.
Mohammed Qadneesh och hans familj hade precis som övriga östra Aleppobor alla möjligheter att fly ”regimen” om de hade velat det. Det gjorde de inte. De föredrog regeringssidan. FN-statistik visar att 75 procent av invånarna i östra Aleppo gjorde samma val.
Är det ovanstående som gör att svenska medier anser att nyheten om den världsberömde pojken i ambulansen inte är så viktig? Hade det varit annorlunda om familjen idag uttryckt uppfattningar som passat in i den gällande propagandabilden?
Hade det åter blivit förstasidor om pappa Mohammed istället kommit med rasande anklagelser mot Assad och Putin?
Patrik Paulov
Først publisert i Proletären
Relaterade artiklar
