Vilse i vänsterpolitiken

Ann Charlott Altstadt

Av Ann Charlott Altstadt

Det kan handla om rädsla att bli förknippad med det folkliga eller proletära.

Jag känner mig inte hemma i vänstern längre. För några år sedan var vi antiglobalister och det transnationella finanskapitalet var fienden. De som fördömdes var politiker som öppnade välfärdssektorn för marknadskrafterna och problemet var den sociala och ekonomiska ojämlikheten. Men när politikers uppgift alltmer reducerades till att lappa och laga den nya marknadsekonomiska ordningen växte högernationalismen fram. Ett nytt politiskt klimat har skapat nya konfliktlinjer och i dag framstår folket som vänsterns värsta fiende, de som låtit sig förledas att tänka och rösta fel.


Denne artikkelen av Ann Charlott Altstadt  ble først publisert i Fokus


Vi ska nu låtsas som om fake news och alternativa fakta har uppfunnits av Avpixlat och Donald Trump. Trots att kritik av mainstreammedierna varit vänsterns paradgren måste vi erkänna Dagens Nyheter som sanningens högborg. George Soros med flera, som sköt kronan i sank på 1990-talet, vill fortfarande krossa nationalstaterna och demokratin som hotar makt- och vinstambitioner.

Men i dag måste du ställa dig på finanskapitalets sida då Sverige som nationalstat påstås vara en rasistisk konstruktion. Men paradoxalt nog måste du också försvara Sverige, som det tryggaste och bästa av världar, annars deltar du i ytterhögerns smutskampanjer. Det borde vara vänstern som larmar om situationen i de segregerade förorterna.

De svenske partiene presentrer desemberavtalen 2014

Men ojämlikhet sägs numera bero på hudfärgshierakier inte på politiska beslut så socioekonomiska förklaringar används som argument för att förhindra folk från att bli rasister/islamofober inte för att förändra samhället.

Jag misstänker att dagens vänsterposition handlar om att värderingar i det nya klassamhället också är statusmarkörer för din identitet och rankas som vilka konsumtionsval som helst. Rätt värderingar kring nationella symboler, emigrationen, svenskhet och nationalstat signalerar urban berest finmedelklass med massor av kulturellt kapital. Och likväl som toppen från olika samhällssfärer slutit sig samman i en transnationell elit så delar också medelklassen en global gemensam kultur. De läser samma litteratur, delar resmål, smak och livsstil.

I den högt svävande bubblan kan du inte tolka exempelvis brexit annat än som ett katastrofalt utslag av rasism annars riskerar du ditt tillträde. För identitetsskapandet innebär också en strävan att distansera sig från en inhemsk provinsiell efterbliven arbetarklass. Att vägra vifta med en svensk flagga behöver inte tyda på en välgenomtänkt ståndpunkt om exempelvis svenskhet och nationalstat. Det kan handla om rädsla att bli förknippad med det folkliga eller proletära och att därmed tappa status. De som ser dig kan tro att du saknar utbildning, kollar på trash-tv, gillar att åka finlandsbåt och groggar oreflekterat i stället för att avnjuta en utvald druva enligt expertrekommendationer.

Men vad ska jag och alla andra ta vägen som inte passar in exempelvis GAL-TAN:s koordinatsystem av värderingsdimensioner? Jag förhåller mig exempelvis sval till nationella symboler och går inte i gång åt något politiskt håll vid åsynen av en svensk flagga. Jag anser att nationalstaterna med deras gränser är den enda nuvarande garanten för demokrati och individens frihet. Jag önskar att EU föll samman men är för överstatliga samarbeten. Jag vill skrota de nuvarande asylreglerna för ett kvotflyktingssystem kombinerat med ett välriktat generöst bistånd. Jag tycker inte alla kulturella yttringar är lika mycket värda eller lika bra då jag tror på upplysningens universella värden. Jag ogillar heteronormativitet men förkastar identitetspolitik och självklart ska lagstiftningen skydda mot diskriminering och tillförsäkra hbtq-personer rättigheter. Jag tror inte att samhället är genomsyrat av så kallad strukturell rasism. Men att rasismen riskerar att växa så länge vänstern inte erkänner att integrationen misslyckats och orsaken inte hittas hos det vita majoritetssamhällets attityder. Jag tror att klassamhällets ojämlikhet allvarligt skadar dig och ditt samhälle. Och att fakta och siffror inte ska behandlas som fascistiska hotbilder, även om de också publiceras på Avpixlat, utan betraktas som ett redskap för samhällsförändring .

Men mitt åsiktspaket företräds inte av någon sida i det polariserade ställningskrig som rasar på sociala medier eller kommer till uttryck hos partierna till vänster. Kanske är jag Alt-left. eller tillhör något som kunde kallas Fiscal left.

Men för att inte sammanblandas med medelklassens identitetspolitik kallar jag mig numera inte längre för vänster utan rätt och slätt för socialist.

  11 kommentarer til “Vilse i vänsterpolitiken

  1. Arne Nilsson
    29. april 2017 klokka 07:58

    Så vitt jag kan bedöma har den medelklass som ACA beskriver inget gemensamt med arbetarklassen vare sig politiskt, materiellt eller ideologiskt .

  2. Pål Steigan
    29. april 2017 klokka 08:25

    Denne middelklassen både forakter og frykter arbeiderklassen.

    • Arne Nilsson
      29. april 2017 klokka 09:42

      Så sant! Eftersom arbetarklassens intressen hotar medelklassens ställning både i stort och smått. Detta utesluter dock inte att enskilda individer inom denna medelklass ställer sig på arbetarklassens sida.

  3. all-right
    29. april 2017 klokka 09:45

    For mange er politikk et selvrealiseringprosjekt. Et klesplagg som de viser seg fram i for hverandre. Å smykke seg med sympati for de lavere klasser tar seg selvsagt bedre ut enn å støtte rike kapitalister. Så vipps, der har du politikken. Men nå er det supereliten som ruller bobla den veien de selv vil. Og hele flokken følger med på turen, fastspent med politisk korrekthet og frykt for å stå alene. Snart skal de stemme en Rotschild-Bilderberger-bankier-globalist-dukke inn som president i Frankrike. Eller som det heter i følge markedsføringen: En ridder på hvit hest, en frisk pust etc.

  4. klyvnadenstid
    29. april 2017 klokka 12:20

    Håller med om det mesta. Men så kommer den sista meningen och en avgrund öppnar sig. En avgrund som återigen kan bli arbetarklassens politiska grav. Socialist, utropar Ahlstadt som den nya samlande etiketten istället för vänster.

    Är det verkligen den fana som arbetarklassen kan samlas under. Drar vi med den den rätta skiljelinjen. Det finns många argument för ett nej på den frågan. Framförallt har det aktuella politiska landskapet rest sitt nej, och kan ett återfall på gamla lagrar bereda ny politisk mark. Socialister är idag av två trosvissa sorter, marxister och nationalsocialister. Mot den sista behövs inga argument, men namnlikheten tål att påpekas och utgör i sig ett argument.

    Vad menas med socialism enligt den marxistiska traditionen? Marxist-Leninisterna har inte gjort upp med sin ekonomiska teori trots att de inte kan använda den öppet. Eller Allvarligt, är det den Nordkorianska flaggan vi skall samlas kring när nu USA går till angrepp. Socialismen är förbrukad som politiskt signalord och kommunisterna har inget svar på hur det internationella finanskapitalet skall mötas i statsbärande ställning. Det gäller Kina, Sydafrika, Venezuela, Kuba…

    Tre grundfrågor borde sättas för att resa skelettet för en förnyelse av vänstern, eller vad vi nu väljer att kalla den..

    Demokratin har kommit, den har segrat. Marxismen är i allt väsentligt fördemokratisk. Vänstern måste anknyta till folkrörelsetraditionen.

    Socialismen är inte lösningen på kapitalismen. Det är i motsättningen ARBETE-KAPITAL efter vilka de politiska linjerna måste dras. Arbetarklassen karakteriseras inte av relationen till produktionsmedlen utan av dess skapande, dess produktivitet, kapitalet av dess parasitism. Det är mot det internationella finanskapitalet som slagen måste riktas. Kapitalackumulationen är ingen naturlag, utan ett resultat av politik som kan och måste brytas. Den generella linje är decentralisering av kapital och makt, inte minst då det gäller medierna.

    Nationens betydelse har Ahlstadt redan berört det är bara att hålla med. Det är dags att vänstern återtar begreppen nation och nationalism och fyller dem ett innehåll i överensstämmelse med arbetarrörelsens kulturella traditioner.

  5. 29. april 2017 klokka 12:59

    Problemet med den här diskussionen – eller egentligen bara ett – är att den blir diffus. Mellanskikten är ett bättre begrepp eftersom “medelklassen” är ett uttjänt begrepp. Obsolet om man vill.
    Rent subjektivt upplever många skuldbetyngda arbetare som “medelklass”: Volvo, villa och vovve.
    Men objektivt i sin ställning i produktionen är i det allmänna förhållandet arbetaren ett rö i vinden.
    Fabriker slår igen, hela landsdelar avfolkas, man tvingas in i snabblån och släkten blir en räddning från privat konkurs.

    Och i det kommersiella virvelkoket tycks det mej som om “sitt still i båten” gäller. Från morgon till kväll.
    Och så på med den bestämda minen fram till Volvon. Iväg till shoppingcentret i storstaden med repliken: Vart skall vi åka idag? När det sedan tagit slut på ett ställe – det man så innerligt önskat/krävt i modellkammaren – drar man vidare till nästa.
    BYGG OM DITT KÖK!
    TAPETSERA MERA!
    DRICK DEJ FRI!
    LAGA THAILÄNDSK MAT MED PRODUKTER FRÅN TV-SHOP.

  6. Kerstin Stigsson
    29. april 2017 klokka 14:23

    Skilj på mellan national socialist och nationalsocialist, d v s nazist. På Irland finns det vänsternationalister. Det är lite underligt med Republiken Irland – de har inga nazister eller SD:are såsom vad vi har. Kanske är det för att Irland har varit och ockuperat av Storbritannien, eller är det för att dom socialistiska partierna (t ex Sinn Féin och PBP/AAA) tar upp arbetarklassfrågor. De har inte gjort sin politik till en feministisk eller fokuserat sig på miljö – dessa frågor ingår i partierna. Ingen fråga är större än den andra.
    Dessutom har de en socialistisk president som vågade besöka Kuba för några månader sedan!

  7. oliver
    29. april 2017 klokka 17:01

    Det kan jo være greit å definere hvem som hører til hvilken klassestand, men det har vist seg stadig mer vanskelig å lage et kart over hvordan samfunnet henger sammen gjennom de tradisjonelle aksene. At Ann Charlott Altstadt ikke lenger kjenner seg igjen på venstresiden kan vel skyldes at politikken endrer standpunkt etter hvert som verden endrer seg og at man prioriterer nye verdier og høyere mål som går på tvers av de man hadde tidligere. En annen mulighet er at det politiske landskap kuppes av krefter som sørger for at de som står for “upassende” verdier og mål, sakte og sikkert skyves ut i mørket, ganske uten at befolkningen oppdager det. I Norge ser vi bl.a. i forsvars-, europa- og innvandringspolitikken at Storting og regjering gjennomfører tiltak som i stor grad ikke lenger samsvarer med folkemeningen og i liten grad bryr seg med Grunnloven og nasjonale interesser. I tillegg er et kritisk media bortimot totalt skjevkjørt eller fraværende og heller serverer brød og sirkus til folk, – som nevnt i et innlegg ovenfor. Som et eksempel på at ting endrer seg radikalt og raskt er det bare å se til vår egen justisminister som omtrent over natta gikk fra å være bastant Schengen-motstander til å bli helfrelst tilhenger. Uansett hvilket av de store politiske parti vi i Norge stemmer på, er de så ensrettet og samkjørt i de store spørsmål at den demokratiske påvirkningen vi har gjennom valg bare er en illusjon…? Det virker nesten som politiske valg er en velredigert teaterforestilling hvor hele nasjonen er invitert til å delta. Fra ytre høyre, via sentrum eller lengst til venstre, hvilken forskjell gjør det? For å si det litt småvulgært, same shit, different wrapping…

  8. Leif Stålhammer
    29. april 2017 klokka 17:15

    Bra sagt! Kan skriva under på det mesta Du säger. Men det är stora svårigheter att få tillgång till media som vill publicera detta. Världen har åter förändrats och vi måste analysera den som den är.
    Då kan det hända att fjädrarna ryker , men det kan inte hjälpas. Socialismen är nödvändigare än någonsin. Såklart!

  9. ⒶF
    1. mai 2017 klokka 00:30

    Opp, alle jordens trendy buller.

Legg inn en kommentar