oss 100 kroner!
I våras utkom på svenska Arundhati Roys bok Kapitalismen – en spökhistoria, (Celanders förlag) . I den undersöker Roy den indiska demokratins mörka sida. Att läsa Arundhati Roy är omskakande. Man kan inte förbli oberörd inför hennes texter.
Som till exempel följande historia: Vid en gatukorsning sitter en kvinna i en dyr bil med skinnklädsel i väntan på att rödljuset ska slå om då två små tiggarflickor kommer fram till bilen och kräver att få pengar av henne. Snällt ger hon dem en liten slant ”Dela lika”, säger hon. Tiggarbarnen kastade sig över varandra på gatan i livsfarlig närhet till bilarna och slogs om vem som skulle få bytet.
Sann historia eller uppdiktad belyser den med isande klarhet det som Arundhati Roy visar, nämligen att teorin om att fåtalets rikedom även kommer de fattiga till gagn, är en lögn. En lögn uppfunnen av de rika. Smulorna som faller ner på de fattiga är just smulor och i denna bok beskriver hon hur smulorna som sipprar ner till de fattiga dessutom desarmerar deras motstånd och splittrar dem. Det som gör hennes texter så talande är dels deras begriplighet – hon skriver så att ett barn kan förstå henne – och dels för skärpan i det hon skriver.
Det handlar om hur staten undandrar sig ansvaret för det gemensamma som skolor, vård och vägar och hur dessa uppgifter läggs ut på privata entreprenörer. Ett faktum som många av oss redan är väl bekanta med. Men det andra som hon lägger fram här är, hur påfallande ofta de största och mäktigaste bolagen finns som stora sponsorer bakom de stora tongivande stiftelserna och frivilligorganisationerna. Samma stiftelser och organisationer som verkar för att överta de uppgifter staten frånsagt sig ansvaret för. Som vård, utbildning och infrastruktur. Men inte bara det. Exemplen som sagt, här är ett: En stor indisk gruvkoncern vid namn Vedanta som bryter bauxit på en urgammal stams jord, sponsrar en filmtävling ”Creative happiness” på temat hållbar utveckling för unga filmare. Samma bolag ger även ut en konsttidskrift och har varit huvudsponsor av en indisk litteraturfestival.
Det är i dessa exempel där hon visar hur det ena täcker det andra, hur den kulturen som lyfts fram döljer den råa makten, som visar Arundhati Roys styrka som skribent och aktivist. Precis som barnet i HC Andersens saga Kejsarens nya kläder utropar att kejsaren är naken, visar hon att bakom retoriken om hållbar utveckling och stödet till den fria konsten finns exploatering och förödd mark. I den nyliberala erans sköna nya värld är friheten äntligen på väg att segra. På detta sätt kan allt motstånd mot skövlingen av stammarnas jord betraktas som utvecklingsfientligt.
På samma sätt med kulturen. Den som är emot det fria ordet och kulturens frihet kan ställa sig upp! Arundhati Roy undersöker företagsfilantropins framväxt. Eller kapitalismens humanistiska sida. Hur donationsstiftelser blir ett modernt styrande verktyg. Syftet med dessa är att omvandla de stora företagens enorma ekonomiska tillgångar till politiskt, socialt och kulturellt kapital. Finns det överhuvud taget ett bättre sätt för utsugarna att använda en bråkdel av sina pengar för att styra världen? frågar hon och fortsätter:
Hur skulle annars Bill Gates, som visserligen vet en del om datorer, kunna hamna i den positionen att han utformar utbildnings-, hälsovårds- och jordbrukspolitik, inte bara åt USA:s regering utan åt regeringar i hela världen.
Genom Arundhati Roys undersökning av de allra tyngsta och mäktigaste stiftelserna, Rockefellerstiftelsen och Carnegiestiftelsen som 1924 grundade den idag mäktigaste utrikespolitiska påtryckningsgruppen i världen Council on Foreign Relations (CFR), framgår att under åren har tjugotvå av Förenta Staternas utrikesministrar funnits bland CFR:s medlemmar. Världsbankens elva chefer sedan 1946, har alla varit medlemmar av CFR. Med ett undantag George Woods som var medlem i Rockefeller Foundation.
När man råkar en bekant på ett oväntat ställe säger man att världen är liten. I detta fall kan man i högsta grad tala om ett mycket litet sällskap.
Det finns försvinnande få Arundhati Roy i världen. En som precis som i sagans värld talar om hur det är i en tid då även protesterna och motståndet tycks bli alltmer toppstyrda eller rättare sagt fjärrstyrda.
