oss 100 kroner!
Skriftställning
Brexit gjorde mig verkligt glad. Den brittiska arbetarklassen, folket drog ner byxorna på de välbeställda och deras avlönade intellektuella.
Inte underligt att dessa nu runtom i media varnar för ”populism”. Ordet smögs in av liberaler och annat patrask i svenska språket i början på sextiotalet som ett ord för att ovanifrån skymfa sådana som i likhet med småfolket i the Populist Party, i Förenta staterna 1891 kräver demokratiska reformer, minskad arbetstid, kontroll av banker och inskränkning av monopolens makt.
Ja, jag vill verka för att Sverige snarast skall följa efter britterna och slippa ut ur EU. Ty som det nu är för oss sitter det en stackars fattig fan, en rom från Rumänien, utanför ICA Kvantum här i Varberg. Tigger. Sträcker ödmjukt fram handen. Vidrigt! Fy Fan!
Jag ser på honom och vet att om vi inte lyckas ta Sverige loss sitter snart som tiggare i gathörnen inte bara romer från Balkan utan helt ädelsvenska underklassfigurer med rötter i Småland och Dalarna där. Röd näsa, ödmjuk hållning och framsträckt hand.
– Tack min herre!
Romer är inte av naturen ett folk skapat till tiggeri. Folk är dock inte rätt ord, och klass heller inte; de är en av de två stora kastorganisationerna i vår världsdel. Den andra var judarna. Kast är i sig inte pejorativt. Om det romska; språk, social tradition och trosföreställningar finns mycket att läsa in (låna på biblioteket förslagsvis, om romer under andra världskriget i Rumänien; Zaharia Stancu. ”Så länge elden brinner”, Coeckelbergs 1974). Traditionellt hade de i de europeiska länderna en nisch i det ekonomiska systemet. Musik och dans naturligtvis men också hästhandel, kittelflickeri och liknande. Den uppgiften började upphöra och så kom kriget och massmorden. Men märk att efter kriget, i folkdemokratiernas i och för sig haltande realsocialistiska system, integrerades romer med arbete och utbildning. För att skriva en sanning som anses otryckbar numera i Sverige: Ceacescus avrättning var dem ett socialt nederlag. Nu med såväl Rumänien som Sverige i EU sitter alltså denne romske man undergivet tiggande utanför ICA Kvantum i Varberg.
Om vi inte får ut Sverige ur denna eländets union sitter snart en småländsk tillvarons Pettersson bredvid honom. Som en bomsare.
Jag är dock inte ensam om att störas av tiggarskräpet som sitter i gathörn och utanför systembolaget. Såvitt jag ser på ledarsidor är särskilt de som tjänar på EU helt överens om att skräpet stör. Men överens på annat sätt. De vill inte komma ut ur EU. För dem är det bara att låt polisen sköta det. Till det är dessa avlönade. Inom EU har vi ju lag och förordning. Och den borgerliga lagen – som Anatole France påpekade – är helt rättfärdig då den förbjuder såväl den rike som den fattige att sova under broarna och tigga bröd.
Det är inte slumpen som föst in oss i EU. Den unionens alla friheter har behövts för tillväxtens skull. Det är bara att se på statistiken. För fåtalet pekar kurvan nästan rakt upp. EU är ett nypolitiskt förverkligande av Herren Jesu ord om Himmelens hemlighet (enligt gällande nya översättning Matt. 13:12):
– Ty den som har, han skall få och det i överflöd.
Att skräpet där vid ICA Kvantum och ute i förorten i denna process samtidigt slås ut och bort är också helt enligt Herrens ord:
– men den som inte har från honom skall tas också det han har.
Fast det farliga för herrskapets union är att skräpet kan bli bråkigt. Till att hålla det lugnt avlönas därför såväl demokrati-idkare som friaordsentreprenörer. Hyllade är de av sina likar men de är inte särskilt snygga vid närmare betraktande. Det räcker med att iaktta de valda våra företrädare vilka lyckats så bra med sin karriär i demokrati och välfärd att de kunnat börja smörja kråset i Bryssel. Om de verkligen trott på vad de sade när de börjat klättringen har de nu längesedan anpassat sig. Hade de inte gjort det skulle de sparkats ut som obekväma. Deras sociala funktion där nere i Bryssel oavsett politisk etikett är nu de politiska horornas, att hålla sig framme och kunna vara till salu.
Det är inte konstigt. Inget att förvånas över. Jag undrar vad som hade skett med mig och min heder om jag försetts med några hundratusen i månaden. Mitt tänkande – och handlande – hade antagligen blivit därefter. Ty som ordspråket säger: ”Den Gud ger ett ämbete ger han också förstånd att sköta det.”
Detta är inte något jag just kommit på. Herrarna har alltid vetat det och handlat därefter. Redan för tvåtusentrehundrafemtionågonting år sedan påpekade Filip II av Makedonien att en åsna lastad med guld tar sig över de högsta fästningsmurar. Balzac skrev om det.
Låt mig hålla upp ett exempel! 1980 skulle en hel del aktiva i i FIB/K – dock inte alla ty vi är ju en bred front – sett José Manuel Durão Barroso som kamrat. Han var framträdande marxist-leninist, en aktivist mot revisionismen, en maoist som hade verkat illegalt mot den portugisiska fascismen före revolutionen. En som då var ledande i det enade Partido Comunista dos Trabalhadores Portugueses (PCTP/MRPP). Men det året tog han sitt förnuft tillfånga i ett sig mycket lönsamt språng till det liberalkonservativa Partido Social Demokrata . Han belönades med två år som Portugals statsminister och tjänade sedan herrarna tio år i EU som Europeiska Kommissionens ordförande. Efter denna trogna tjänst har han nu belönats av sina klassmässiga uppdragsgivare med att investeringsjätten Goldman Sachs utsett honom till en deras högt betalda ”president utan särskilt affärsområde”.
Jag tycker naturligtvis spotant att han är en typisk fähund. Komme han på mitt mingel i morgon vet jag inte om jag skulle kunna hålla mig från att ge honom en stor fet loska rakt i fjäset. Fast kanske inte. Också jag är ekonomiskt beroende. Kanske vore jag alltför rädd för allmänna meningen och för massmediernas demokratiska opinion för att göra annat än smila inställsamt.
Men Brexit! Nu se till att också Sverige kommer loss och därmed hjälpa såväl oss som tiggaren där utanför ICA Kvantum att komma ut ur denna EU-förnedring.
