Elitismen har blivit mainstream

0
Åsa Linderborg

I Lena Anderssons bostad har fönstren immat igen (Dagens Nyheter 16 april). Hon kommer på sig själv med att leta efter någon annan som ska betala reparationen. Av denna sin önskan drar hon slutsatsen att hela idén med att betala skatt är fel. Alla kräver hela tiden saker som någon annan ska betala. Ergo: skatt är girighet.

Eftersom Lena Andersson själv lägger sin argumentation på gymnasienivå tillåter jag mig att göra det samma: Lena Andersson tror att alla hennes skattepengar går till att täcka andra människors behov, inte ett öre investeras i något hon själv har nytta av. Men låt säga att Andersson själv skulle betala hela kostnaden för att med tunnelbana ta sig från sitt hem till den offentlighet där hon ”samlar ihop sina pengar”. Den resan skulle kosta henne tusen spänn enkel biljett.

Sverige mur

Lena Andersson skulle aldrig kunna leva det liv hon nu lever om inte hon – och alla vi andra – betalade skatt.

Det råder konsensus kring att ”arbeta för den gemensamma potten”, skriver hon förvånat. Det är riktigt, den inställningen finns bland de flesta vanliga inkomsttagare, men trots det har väljarna i tre decennier övertygats om att Sverige mår bäst av att vi betalar så lite skatt som möjligt. Det är ju därför infrastrukturen och välfärden är på dekis. Det hade varit lättare att förstå Anderssons verklighetsbeskrivning om det var Kommunistiska Manifestet som vägledde finansdepartementet, men så är tyvärr inte fallet.

De välavlönade har aldrig betalat så lite skatt som nu, men ändå oroar de sig för att Robin Hood ska vakna till liv i Sherwoodskogen. ”Av alla känslor man kan förstå är den löjligaste den att hata de rika”, skriver Horace Engdahl i Den sista grisen.

Naturligtvis är det inte konstruktivt att hata en människa för hens privategendom men det är enkelt att finna hundra känslor som är löjligare. Så som Engdahls känsla att kvinnan upplever ”ett evigt nederlag” när hon penetreras. Ännu lättare är att rada upp känslor som är mer osympatiska än att bara vara löjliga. Så som den att hata de fattiga. Att älska klassamhället. Att inte medelst skattsedeln vilja betala solidariskt så att ens medmänniskor kan ha det drägligt. Girighet, helt enkelt.

Horace Engdahl tror att han utmanar konvenansen med sina aforismer, han fattar inte att elitismen har blivit mainstream. En konservativ sentens är inte längre djärv, den kan inte med ett sublimt språk dölja sin brist på originalitet.

Inte heller Lena Anderssons aversioner mot att betala skatt är nytt tankegods som får världen att skälva. Det förbluffande är möjligen att hon inte kan finna ett enda argument varför åtminstone en viss skattenivå är nödvändig om man alls ska kunna bygga ett samhälle.

Häpnadsväckande är också jämförelsen staten med en hallick eller en furste som ägnar sig åt tvångsindrivning av medel. I en annan kolumn jämför Andersson majoritetsbeslut, det vill säga demokrati, med makten hos en oinskränkt kung (DN 5 februari). Lägger man texterna bredvid varandra är det omöjligt att, så som Roland Paulsen (DN 18 april), tolka lördagens övningar som ett stilistiskt gesällbrev i ironins eller satirens svåra konst.

Hennes bekymmer i den texten är risken att alla kvinnor måste bära niqab. Med ett enkelt majoritetsbeslut kan sharialagar plötsligt bli verklighet. För att förhindra att nåt sånt sker förespråkar Andersson en politiskt mer ”försiktig” demokratisyn: vi behöver en starkare konstitution som förhindrar eller fördröjer vissa beslut.

Det är så det funkar i USA. Det är ju därför Obama under hela sitt presidentskap har haft svårt att få igenom sin sjukförsäkring. Den är för övrigt ett minimum jämfört med de förmåner svenska skattebetalare, inklusive Lena Andersson, har.

 

Av alla exempel Lena Andersson kan välja för att ”problematisera” demokratin bestämmer hon sig för mångkulturen, och det med ett scenario som är så verklighetsfrämmande att det måste kallas fantasifoster.

Allt oftare, ett par gånger på DN:s krönikerplats bara i år så vitt jag minns, kan man läsa variationer på Churchills maxim att demokratin är det minst dåliga av alla system. I dag är inte det en genial lustighet som försvarar demokratin mot de som hotar den, utan ett sätt att ifrågasätta den allmänna rösträtten utan att tala klarspråk.

Det är massan man räds. Folk är inte intelligent nog, eller också har de alltför fasaväckande åsikter för att rätt kunna fatta beslut som rör samhället/mig. Därför måste vi komplettera eller helst ersätta den redan begränsade borgerliga demokratin, det vill säga allmän rösträtt vart fjärde år, med expertstyre. Det vill säga någon form av upplyst envälde (där sådana som DN:s ledarkolumnister och valda delar av Svenska Akademien kvalar in). Annars kanske vi åker på en rad obehagliga beslut. Så som att tvingas betala mer i skatt.

Horace Engdahl formulerar det bäst, med den nya furstens iskalla självinsikt: ”Vi är inte rädda för människor utan för deras rättigheter.”

Forrige artikkelNuevas filtraciones de documentos secretos del Tratado Comercial e Inversiones revela las intenciones de EEUU sobre la UE.
Neste artikkelNorge i ny ulovlig krig