Låga löner hotar demokratin

0
Åsa Linderborg

Ett par dar före jul skickade Lars Göran Johansson, vice vd på Svenskt Näringsliv, ett brev till alla företagare där han uttryckte önskan om att Sverige ska fortsätta vara ”ett öppet och välkomnande land”. Han hoppades att 2016 blir året då vi ”sänker trösklarna” på arbetsmarknaden så fler ska komma i arbete.

Man kan ha både goda och hjärtegoda skäl att vara för en generös invandring, men för Svenskt Näringsliv stavas drivkraften ökad profit.

Borgerliga politiker och opinionsbildare – både de som vill ha öppna gränser och de som vill stänga dem –sjunger med: ”Sänk trösklarna!”

Sänkta trösklar betyder sänkta löner. Ingen vill precisera hur låg en lön ska kunna vara, men i mångas öron låter det ändå rimligt: sänker vi kostnaderna för arbete kan fler nyanlända få jobb.

Det finns få eller ens några vetenskapliga belägg för att sänkta löner ökar antalet arbetstillfällen, men ingen påstår likt Annie Lööf att det skulle skapa massor med nya jobb. Möjligen jobb som vi inte behöver, så som att nån står redo med bensinslangen när man svänger in på macken.

Sänkta löner leder heller inte till fasta jobb. Man får ett tillfälligt påhugg, sen byts man ut mot nån annan ”som ska få en chans att komma in på arbetsmarknaden”. Alla som konkurrerar om de så kallade okvalificerade jobben är utbytbara mot nån ännu billigare, hur duktig man än är.

Men problemen är långt större än så, visar förre LO-ekonomen Dan Andersson i böckerna Tak för fattigdom och Så fick Sverigedemokraterna makt (Hjalmarsson & Högberg förlag).

Av erfarenheten från andra länder vet vi, att när lönerna sänks för de som har det sämst, sjunker de också efter en tid för dem som är högre upp i fördelningstrappan. Det skapar en nedåtgående spiral där massor med människor plötsligt pressas ner.

Låga löner är mycket sällan ett övergående stadium i en redan utsatt människas liv, utan leder till varaktig ekonomisk och social marginalisering. Det ökar fattigdomen.

Dan Andersson har en siffra som ingen kommer runt: År 1991, före mass-arbetslösheten, levde 7 procent i hushåll som hade inkomst på 60 procent eller mindre av medianinkomsten. År 2013 var siffran nästan fördubblad – 13 procent – det vill säga 1,2 miljoner människor i Sverige lever i relativ fattigdom. De flesta är inte asylflyktingar, som man kan tro, det är människor som har bott här i hela sitt liv. A-kassan, för att ta ett exempel, har urholkats så mycket att den nu är nere på amerikansk nivå. Så ser det nya Sverige ut.

Om fattigdomen växer minskar viljan att betala skatt hos dem med medelinkomster. Man väljer hellre att se om sitt eget hus med privata försäkringar. Det undergräver hela välfärdsstaten.

Stor lönespridning med många som arbetar för låga inkomster minskar välfärdsförmögenheten. Det betyder att vi inte får tillräckligt med skatteintäkter som finansierar socialförsäkringar och pensioner. Det leder till ökad misstro mot staten och i värsta fall för demokratin som system.

Vidare: Barn i låginkomsthem lider ofta av stress och presterar sämre i skolan. Allt fler kommer inte få gymnasiebehörighet och blir livet ut proletärer i en prekär situation – de blir prekariat.

Låga löner demoraliserar, eftersom det lönar sig mindre att arbeta. Incitamentet att stjäla ökar.

Låga löner tvingar folk att arbeta dubbelt, vilket ger sämre hälsa; ekonomisk stress förkortar människoliv.

Arbetsrätten luckras upp när man tvingas knega till vilket pris som helst. Det förlorar samtliga löntagare på, även de som inte behöver konkurrera om låglönejobben.
Fler konsekvenser: Låga löner låser fast människor vid varandra, man har inte längre råd att skilja sig. När staten dessutom inte längre tar sitt sociala ansvar, blir köksbordet en försäkringskassa som i förmodern tid.

Låga löner gör att man aldrig kan bo eller leva vettigt.

Låga löner är kränkande, förnedrande och leder till att stora delar av befolkningen går runt med skamkänslor. Det påverkar hela samhällsatmosfären och spär ytterligare på elitens folkförakt.

Låga löner gör att motsättningarna ökar, inte minst bland dem som ska konkurrera om jobben. Arbetarklassen splittras. Det leder till främlingsfientlighet, men det förklarar också varför så många som röstar på SD faktiskt har invandrarbakgrund.

Det finns fler argument, men de här visar att naiviteten är skrämmande stor kring de senaste årens kraftigt ökade skillnader i inkomster och social trygghet.

Det är framför allt borgarna som drivit på den här utvecklingen, men det finns, påpekar Dan Andersson, ett tidsmässigt samband mellan framväxten av högerpopulismen och att inkomstskillnaderna blev mindre viktig som politisk fråga för socialdemokraterna.

Det är det här som gör att många av oss är så in i märgen trötta och ledsna på sossarna. Samtidigt är det just kampanjen om sänkta löner och försämrade arbetsvillkor som kan få Stefan Löfven att reagera med hetta. Är det nån fråga som socialdemokraterna kan revanschera sig i, så är det den här.

Antirasister måste förstå att välfärdsstatens idé är att låta alla individer leva ett självständigt liv. Det kräver att de humanistiska idealen förenas med ett klassperspektiv.

Med ökad migration växer arbetarklassen. Den antirasistiska rörelsen måste, nu när striden om gränserna är förlorad, kämpa för de villkor under vilka våra nya svenskar ska arbeta. Vi kan inte acceptera att den som är född i Syrien ska ha sämre betalt än sina jobbarkompisar. Det är både orättvist och strategiskt vansinnigt.

Migrationen blir samhällsekonomiskt lönsam på alla sätt när migranten kommer upp i en årsinkomst som är nära medianlönen. Endast så kan individen själv finansiera sina kostnader över livet. Det är bara möjligt om alla har ett jobb de kan försörja sig på, och med försörjning ingår att kunna betala den ”premie” som täcker framtida behov av socialförsäkringar och pension.

Fram till dess får de/vi som tjänar bra betala kostnaden för migrationen. De som redan har det knackigt kan inte göra det. Det är både cyniskt och korkat att tro att fattigdom kan lösas med ökad fattigdom. Den humanistiska vänster som likt den gränslösa delen av borgerligheten påstår att migrationen inte har några ekonomiska kostnader eller sociala konsekvenser, pratar ur en mycket privilegierad position. För dem finns bara ”intolerans” som förklaring till högerpopulismens framgångar.

Vi måste sluta avkräva tolerans, låt oss prata om tillit i stället. Man kan inte gilla allt hos alla människor, men man kan ändå samarbeta och leva ihop. Stor lönespridning minskar tilliten, den gör att folk inte längre känner att de delar samma öde. Konflikterna ökar.

Tillit kräver löner som inte försätter folk i fattigdom – det tarvar kollektiv-avtal. Tillit kräver en solidarisk omfördelningspolitik, att såna som jag betalar högre skatt och att finansdepartementet slussar pengar till kommuner och landsting, satsar på investeringar och inför statliga jobbåtgärder i stället för att lägga pengar på hög.

De som tror att sänkta ingångslöner är lösningen på problemen njuter själva av stora skattelättnader. Det är de som utnyttjar avdragsgilla städerskor som moppar privatbostäder i stället för sjukhus och skolor.

Lönesänkarna behöver aldrig för egen del bekymra sig om att nån ska komma och göra deras jobb till rabatterat pris, de riskerar aldrig att hamna i den nedåtgående spiralen.

Ingen vill ju säga var skamgränsen går i lönekuvertet, men ska man sänka ingångslönerna måste en servitris gå ner från 17 000 i månaden till säg 14 500. Snällt räknat är det 14 procent av Annie Lööfs lön. Centerpartiledaren, som vill att andra ska sänka sina löner, tjänar själv 124 000 kronor eller mer i månaden.

Kunskapen om lönerna är bekymmersamt dålig i Sverige, men snittlönen för en tjänstemän i privat sektor är 37 000 kronor i månaden, för arbetare i privat sektor är lönen 26 000.

Det är den senare gruppen som nu under pågående avtalsrörelse uppmanas att hålla igen på sina krav, ”annars måste vi lagstifta om sänkta löner”.


Carola Lemne
, vd för Svenskt Näringsliv med en månadslön på 490 000 kronor, säger att undersköterskor redan tjänar tillräckligt bra, på gränsen till för mycket.

En undersköterska tjänar 20 000. Det går 24,5 undersköterskor på en enda Carola Lemne-lön.

I torsdags sade Liberalerna att det är fel att satsa särskilt på undersköterskorna i avtalsrörelsen. I stället bör man införa ”startjobb” på 14 000 till 16 000 kronor i månaden. Så sätter man ytterligare fart på den nedåtgående spiral som pressar ner stora yrkesgrupper.

Jan Björklund (124 000 i månaden) och Anna Kinberg Batra (144 000 i månaden) säger samma sak som Svenskt Näringsliv: Facket måste ta samhällsansvar genom att hålla ner lönerna. Annars väntar lagstiftning.

Men att ta samhällsansvar är att göra det motsatta. Det är att inte acceptera att den mångetniska arbetarklassen splittras och välfärdsstaten släcker ner.

Det är allt mer givet att dra paralleller mellan vår oroliga tid och 1930-talet. Det är vanskligt att överdriva likheterna, men en sak är ändå gemensam: massarbetslöshet, en otyglad marknadsekonomi, sänkta löner och en stat som inte längre tar ansvar för den sociala tryggheten. Det får folk att vända ryggen åt demokratin och dess institutioner, samtidigt som etablissemanget är vettskrämt över vad folk skulle kunna göra med sin valsedel.

Debatten om huruvida SD ska betecknas som fascistiskt eller inte börjar därför i helt fel ände. En marknad som gör vad den vill med människor på grund av att politiken har abdikerat föder fascism, också om det inte nödvändigtvis föder folkmordsplaner.

Den viktigaste insikten som Dan Anderssons essäer ger oss är följande: Små inkomstskillnader är viktigare än homogen etnicitet för att skapa tilltro mellan människor. Det betyder att rasism och högerpopulism inte är självklara konsekvenser av migration – allt handlar om hur vi organiserar samhället.

Sänkta löner löser inga problem, det skapar bara nya. Kampanjen som nu tutat i gång med full styrka bär på en social och politisk bomb. Det är en ödesfråga för oss alla.

Først publisert i Aftonbladet.

Forrige artikkel– Klar for Tredje Verdenskrig
Neste artikkelKorrupsjonen øker, økonomien synker i Ukraina