Kaosimperiets fyrverkerier för 2016

Har här nöjet att publicera en ny artikel, översatt av journalisten och översättaren Åke W Bergh. Den är skriven av den kände, kunnige och kritiskt granskande journalisten Pepe Escobar på OpEdNews 25 december. Därmed inte sagt att t.ex. jag instämmer i allt som Pepe Escobar skriver – skriver Åke W Bergh.

Författaren Pepe Escobar is an independent geopolitical analyst. He writes for RT, Sputnik and TomDispatch, and is a frequent contributor to websites and radio and TV shows ranging from the US to East Asia. He is the former roving correspondent for Asia Times Online. Born in Brazil, he’s been a foreign correspondent since 1985, and has lived in London, Paris, Milan, Los Angeles, Washington, Bangkok and Hong Kong. Even before 9/11 he specialized in covering the arc from the Middle East to Central and East Asia, with an emphasis on Big Power geopolitics and energy wars. He is the author of ”Globalistan” (2007), ”Red Zone Blues” (2007), ”Obama does Globalistan” (2009) and ”Empire of Chaos” (2014), all published by Nimble Books. His latest book is ”2030”, also by Nimble Books, out in December 2015.

Pepe Escobars artikel.
Allt fortsätter som hittills 2016, fast upptrappat. Kaosimperiet som Pepe Escobar kallar USA, förstärker sitt nät av baser med nya nav från Spanien till Afghanistan, från Afrikas horn till irakiska Kurdistan. Kina försätter att ekonomiskt erövra Asien. Ryssarnas bombflyg spräcker imperiets planer på en inringning av Eurasien via Kaukasus, Centralasien och Xinjiang i västra Kina. Flyktingkrisen erbjuder nya legoarméer i det nya Stora Spelet om Asien.

Imperiets desperation över Kinas irreversibla uppgång kommer inte att bedarra. Medan det nya Great Game, det stora spelet om Eurasien, tar fart och Ryssland förser länder som Iran, Kina och Indien med missilförsvarssystem bortom allt vad västvärlden har i sina arsenaler, får vi vänja sig vid det nya normala. Det nya normala i form av Kalla Kriget v.2,0 mellan Washington och Peking-Moskva.

I sin banbrytande ”Fall of Rome: and the End of Civilization” skriver Bryan Ward-Perkins: ”Romarriket var inför sitt fall lika bergsäkert, som vi är i dag, på att deras värld skulle bestå för evigt… De hade fel. Vi borde vara kloka nog att inte upprepa deras självbelåtenhet.” Men Kaosimperiet handlar inte om självbelåtenhet. Det handlar om hybris – och rädsla. Ända sedan början av kalla kriget har den avgörande frågan varit vem som skulle komma att styra nya handelsnätverk i Eurasien – eller ”the Heartland”, Hjärtlandet, enligt Sir Halford John Mackinder, geopolitikens fader (1861-1947).

Man kan säga att för Kaosimperiet inleddes ”Det nya Spelet, The Great Game, med den CIA-stödda kuppen i Iran 1953, då USA äntligen mötte, ansikte mot ansikte, Eurasien som i århundraden genomkorsats av Sidenvägen (eller Sidenvägarna) – och föresatte sig att erövra alltsammans.

Sextio år senare står det klart att under det 21:a århundradet inte blir en amerikansk Sidenväg, utan precis som sina föregångare blir det en kinesisk affär.
Pekings framstöt för vad man kallar ”One Belt, One Road” är inbyggd i 21:a århundradets konflikt mellan det vacklande Imperiet och Eurasiens integration. Nyckelmanövrar inkluderar bestående territoriell Natoexpansion och imperiets besatthet att skapa en krigszon ända ute i Sydkinesiska sjön.
Som man hos strategiska partnerskapet Peking-Moskva analyserar detta, är den oligarkiska elit som i realiteten styr Kaosimperiet böjd för inringning av Eurasien. Detta i fruktan för att de kan komma att uteslutas från denna integrationsprocess som bygger på marknader, handel och avancerade kommunikationslänkar.
Peking och Moskva noterar tydligt provokation efter provokation, i kombination med obeveklig demonisering. Men man kommer inte att snaras i fällan, då de båda spelar ett mycket långdraget och eftertänksamt spel.

Ryske presidenten Vladimir Putin insisterar på att diplomatiskt behandla väst som en ”partner”. Men han vet, och de insatta i Kina vet också, att det inte handlar om en äkta ”partner”. Inte efter Natos 78 dagar långa bombningar av Belgrad 1999. Inte efter den målmedvetna bombningen av den kinesiska ambassaden där. Inte efter Natos non-stop-expansionism i öst. Inte efter ett upprepat Kosovo i form av den olagliga kuppen i Kiev. Inte efter kraschade oljepriser i amerikanska petrodollar. Inte efter Wall Street-skapade kraschen av rubeln. Inte efter USA och EU:s sanktioner. Inte efter Wall Streets förstörelse av kinesiska A-aktier. Inte efter non-stop sabelskrammel i Sydkinesiska sjön. Inte efter nedskjutningen av det ryska Su 24-planet i Syrien.

Bara en skör tråd

En snabb rekapitulering av händelserna inför nedskjutningen av det ryska stridsflygplanet är upplysande. Obama träffade Putin. Direkt efteråt träffade Putin Khamenei. Sultan Erdogan måste ha blivit orolig; en seriös rysk-iransk allians tillkännagavs i Teheran. Detta bara en dag innan nedskjutningen av Su 24-planet.
Frankrikes Hollande träffade Obama. Därefter träffade Hollande Putin. Erdogan säkert under illusionen att ha skapat en perfekt förevändning för ett Nato-ingripande enligt artikel 5 i Natostadgan. Inte av en slump blev Ukraina det enda land som – i en hast – godkände nedskjutningen av det ryska Su-24-planet som fullt berättigad. Ändå ryggade Nato i skräck; imperiet var inte redo för en kärnvapenduell.
Åtminstone inte än. Napoleon visste att historien hänger på en skör tråd. Så länge kalla kriget 2.0 fortsätter hänger kärnvapenkriget på en skör tråd.
Vad som än händer i den så kallade syriska fredsprocessen kommer Washingtons krig via ombud mot Moskva att fortsätta. Hybristiska Think-Tank Land, Washingtons tankesmedjor, kan inte se det på annat sätt.
För de exceptionella amerikanska neokonservativa och neoliberalerna är enda lättsmälta slutspelet en delning av Syrien: Erdogan slukar norra Syrien, Israel oljerika Golanområdet och Huset Saud de östra [oljerika] ökenområdena via ombud.
Ryssland har bokstavligen bombat dessa utarbetade planer till aska. Som nästa steg efter partition skulle enligt planerna Ankara, Riyadh – och ”leading from behind” Washington – trycka på för en Jihadist Highway hela vägen norrut till Kaukasus, Centralasien och Xinjiang (det finns redan minst 300 uigurer som kämpar för ISIS/ISIL/Daesh.) När allt annat misslyckas, återstår inget annat än en jihadistmotorväg som en dolk i ryggen på Eurasiens integration.

På den kinesiska fronten, oavsett vilka ”kreativa” provokationer Kaosimperiet kan komma med, sänker de inte Pekings ambitioner för Sydkinesiska sjön – den stora asiatiska bassängen fylld av outforskade olje- och gasrikedomar, tillika främsta transportleden till sjöss till och från Kina. Peking konfigurerar sig oundvikligen till 2020 som haiyang qiangguo – en formidabel sjömakt.
Washington må under de kommande två åren leverera 250 miljoner dollar i militärt ”stöd” till Vietnam, Filippinerna, Indonesien och Malaysia, men det är mestadels irrelevant. Oavsett alla ”kreativa” imperialistiska påfund skulle man t e x behöva ta i beaktande Kinas DF-21D ”carrier killer”. En hypersnabb ballistisk missil som hotar USAs hangarfartyg, med 250 mils räckvidd och som kan bära kärnstridsspetsar.
På det ekonomiska planet, kommer Washington-Peking fortfarande att territoriellt att kriga via ombud. Washington insisterar på TPP som en slags Nato-expansion i Asien. Det är dock alltjämt en Sisyfosuppgift, eftersom de tolv medlemsländerna måste ratificera avtalet, och det inte minst en kamp emot USAs extremt fientliga kongress.
Mot denna amerikanska ”one-trick pony”, svarar Xi Jinping med en komplex tredelad strategi; Kinas egen kontra-TPP, frihandelsområdet för Asien och Stillahavsområdet (FTAAP); det oerhört ambitiösa ”One Belt, one Way”; samt medel att finansiera en tsunami av projekt, den asiatiska investeringsbanken för infrastruktur (AIIB) – det kinesiska motdraget till Världsbanken och USA-Japan-kontrollerade Asiatiska utvecklingsbanken (ADB).
För Sydostasien berättar siffrorna för sig själv. Förra året var Kina främsta ASEAN-partnern till ett belopp av 367 miljarder dollar. Detta kommer att växa exponentiellt med 200 miljarder dollar bara i infrastrukturinvesteringar fram till 2018.

Mörkrets Hjärta på retur

Utsikterna för Europa med sin flyktingkris är allt annat än ljusa. Fransk-iranska forskaren Farhad Khosrokhavar är en av de få som identifierat problemets kärna. En jihadistisk reservarmé i Europa kommer att fortsätta att exploateras i form av bataljoner av marginaliserade unga i Europas invandrargetton. Det finns inga belägg för att EU:s neoliberaler, som manar för europeisk mångfald, kommer att främja en sund socioekonomisk politik som befriar de alienerade massorna från sina getton och erbjuda nya former av social integration.
Så utrymningsvägen kommer att förbli en virusliknande version av Salafi-jihadism, marknadsförd som en symbol för motståndet av lömska politiskt PR-kunniga profitörer; den enda kontraideologi som står till buds på marknaden. Khosrokhavar definierar det som neo-umma – ”en sprudlande gemenskap som aldrig existerat historiskt”, men som nu öppet lockar unga euromuslimer drabbade av identitetskris.
Parallellt med 15 års ändlösa neoconkrig mot självständiga stater i Mellanöstern kommer Pentagon att turboladda med obegränsad expansion av några av sina befintliga baser – från Djibouti på Afrikas horn till Irbil i irakiska Kurdistan – som nya ”hubs”, eller nav, som spindlar i nätet.
Från Afrika söder om Sahara till Sydvästasien förväntas en boom av dessa nav, värdar för US Special Forces. [Hemligt verkande militära dödspatruller som skildras i Jeremy Scahills film Dirty Wars.]Allt framställt av Pentagon supremo Ashton Carter som ”väsentliga”: ”Eftersom vi inte kan förutsäga framtiden i dessa regionala noder – från Moron i Spanien till Jalalabad i Afghanistan, ger de en framskjuten position för att snabbt svara på olika kriser, terrorism och annat. De möjliggör unilateral krishantering mot pågående terrorverksamhet, eller attacker mot ”high-value targets”, mål av högt värde.” Allt som behövs för ”unlilateral exceptionalism” mot alla som vågar trotsa imperiets diktat. Från Ukraina till Syrien, och hela MENA (Mellanöstern och Nordafrika), proxy wars, krig via ombud, mellan Washington och Moskva kommer att eskalera med allt högre insatser.
Imperiets desperation över den irreversibla kinesiska uppgången kommer heller inte att mattas av. Vartefter nya Great Games tar fart, och Ryssland förser eurasiska makter såsom Iran, Kina och Indien med missilförsvarssystem bortom allt västvärlden har att komma med, vänj er vid det nya normala – Kalla kriget 2,0 mellan Washington och Peking-Moskva.
Jag lämnar er med Joseph Conrad, som han beskriver plundringen i Mörkrets Hjärta [egen översättning]:
”Det finns en stank av död, en smak av dödlighet i lögner… Att riva rika skatter ur buken på ett fjärran land var deras önskan, utan mer moral i sinnet än inbrottstjuven som bryter sig in i ett kassaskåp… Vi kunde inte förstå då vi var för långt borta och kunde inte komma ihåg, eftersom vi reste om natten när det skedde och den tiden flytt, knappt kvarlämnande ett tecken – och inga minnen…”

i Andra om: Kalla kriget, imperialism, demokrati,BRICS, Kina, kapitalism, Krig, USA, Politik, ekonomi, Obama