oss 100 kroner!
Vi har nyligen publicerat den första av tre artiklar om Colombia. Varför intressera sig för Colombia? Det finns många anledningar, t.ex.: Det är Latinamerikas tredje största ekonomi. Det är USA:s kanske trognaste bundsförvant, med flera USA-baser på sitt territorium. Landet är också den tredje största mottagaren av militär utrustning från USA. Från Colombia har både Ecuador och Venezuela angripits. Colombias förre president Alvaro Uribe är nyckelperson i den latinamerikanska högern och i konspirationerna mot vänsterregeringarna i regionen, främst Venezuela. Colombia är leverantör av det mesta knarket till konsumenterna i USA. Fredsförhandlingar pågår och är inne i sin slutfas. Dessa gör förhoppningsvis slut på en halvsekellång väpnad konflikt, och i bästa fall öppnar vägen för större social rättvisa.
Det är Latinamerikakännaren Zoltan Tiroler, som tidigare skrivit flera gånger på denna blogg om Kuba, som rapporterar från Colombia. Ett land kännetecknat av politiskt våld, kriminalitet, korruption och hisnande klasskillnader.
Resan till Colombia föranleddes av att det i slutet på oktober var val till guvernörer, borgmästare och kommunfullmäktige och Zoltan var med för att stödja vänsterkandidaten Imelda Daza i valet till guvernör i delstaten Cesar. Mer om valet i nästa artikel. I detta första inlägg ges en beskrivning av situationen i Colombia.
Detta är den andra artikeln från Colombia. I det förra gavs en beskrivning av det politiska läget. Här får vi en närmare inblick i valkampanjen inför valen som hölls 25 oktober.
Artikeln
När jag blev tillfrågad om jag ville vara med i Imelda Dazas kampanj till guvernör i departementet Cesar i norra Colombia så var det ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till. Jag skulle få inblick i en spännande politisk process, och dessutom försöka dra ett litet strå till stacken för en vänsterkandidat. För Imeldas del skulle närvaron utifrån öka hennes fysiska säkerhet. Min roll blev att visas upp som svensk journalist och agera fotograf. Valen gällde guvernörs-, borgmästar- och kommunfullmäktigeposter. Imeldas kampanj väckte uppmärksamhet i hela landet. Anledningen är att hon i somras återvände till sitt hemland efter 26 års landsflykt och utmanade makteliterna på hemmaplan.
Bakgrund
Colombia har skakats av politiskt våld i över 60 år. På 1980-talet pågick en av många fredsprocesser mellan regering och gerilla. Vänstern förenades i Union Patriotica, UP, för att driva en fredlig politisk kamp. Det gick över förväntan och UP kom in i ett stort antal beslutande organ. Ekonomen Imelda valdes till kommunfullmäktiges ordförande i sin hemstad Valledupar, huvudstad i departementet Cesar. Svaret på vänsterns framgångar lät inte vänta på sig. Paramilitärer i samarbete med regeringen startade en makaber utrotningskampanj, ”den röda dansen”, i vilken man fysiskt utrotade UP:s kadrer. 6 521 av UP:s ledare ”försvann”, torterades grymt och mördades kallblodigt. Precis som fascisterna i IS vill paramilitären injaga fruktan. Därför deras ofattbara grymheter. Bland annat har de gjort sig kända för att döda folk med hjälp av motorsågar. I Cesar avrättades en efter en 125 av UP:s ledande medlemmar, bland dem samtliga Imeldas nyvalda kollegor. När hon fick en inbjudan till sin egen begravning fanns ingen annan utväg än att ta de tre små barnen och fly. Flykten ledde så småningom till Jönköping och sedan lilla Aneby. Nu, nästan 30 år senare, fanns en chans att äntligen komma tillbaka.
Omöjliga förutsättningar.
För att uttrycka det milt så var förutsättningarna inte de bästa i valkampanjen. Imelda hade inga andra resurser än sina egna. Inga gruv- eller byggföretag hade något intresse av att satsa på hennes kampanj. Några organisationer på basplanet fanns inte heller, de är sönderslagna. Många aktivister är döda och många är, av mycket förståeliga skäl, rädda. Det handlar om att börja om från början. Mot sig har hon hela den etablerade makten, de privilegierade och mäktiga med enorma resurser och bidrag från storföretagen. Likaså medierna, som tillhör samma elit och självklart tjänar sina ägare.
Valfars.
En valkampanj i Colombia har få likheter med en svensk. Det finns en mängd partier, men bara några enstaka har en uttalad politisk ideologi. Det gäller vänsterpartiet UP och det progressiva Polo Democrático. Till fåtalet partier med en ideologi får man också räkna förre presidenten och fascisten Uribes parti Centro Democrático. Övriga 20-talet partier är ”valföretag” som inte erbjuder ett valprogram, utan säljer en produkt. Denna produkt är en kandidat. Det handlar om business och man skulle lika gärna kunna sälja kläder eller bilar. Partierna är ofta uppbyggda kring en stark kandidat och man förhandlar, byter allianser, trixar och försöker få så bra ekonomiskt utbyte som möjligt. Att välja är inte lätt för den vanlige, lågutbildade medborgaren. Inte bara är partierna förvirrande lika och löftena identiska; det pågår ett spel där kandidater byter sida eller hoppar av för att stödja någon annan, givetvis mot ersättning. Person betyder mer än parti. Korruptionen är utbredd.
Opinionsundersökningarna är uppgjorda för att locka till sig mer bidrag. Valsedlarna gör inte det hela lättare. I Cesar är det 16 partier som ställer upp till kommunfullmäktige. Men det räcker inte att kryssa parti, utan man ska dessutom kryssa en kandidat bland hundratals som bara har ett nummer. Du kan bara rösta på valdagen och bara där du är skriven. Det betyder att massor av folk som inte har möjlighet att åka hem, berövas möjligheten att rösta. Valdeltagandet ligger ofta under hälften. Kampanjerna är investeringar; de som har resurser lägger mångmiljonbelopp och når man köttgrytorna har man fyra år på sig att sleva i sig. Det gör politikerna oftast med besked. De ser budgeten som sin privata förmögenhet och dessutom tar de ofta procent på investeringar i byggnationer, vägar eller vad det nu kan vara. Politiker är ofta affärsmän och vice versa. Rollerna går in i varandra. Och som sagt, politik är affärer. Röstköp är visserligen förbjudet, men allmänt förekommande. Det är så inarbetat att många väljare är beredda att köpslå om sin röst.
Den med mest pengar vinner.
I departementet Cesar fanns tre guvernörskandidater. Två kom från de traditionella, privilegierade härskarfamiljerna, de som är vana att bestämma och betraktar landet som sin egendom. Och så Imelda. De andra två hade tapetserat hela regionen med foton på sig själva med intetsägande slogans. De hade satt upp enorma skyltar som i många fall kostat mångdubbelt mer än de enkla skjul de satt på. De betalar flygbladsutdelare, marschdeltagare och musiker. De har helsidesannonser i tidningarna och påkostad reklam i radio/TV. De betalar journalister för att skriva positiva artiklar och för att ignorera Imelda. De anordnar fester med mat och ger feta vallöften. Deras anställda unga flickor delar ut T-tröjor och kepsar. Mot detta kan Imelda bara ställa upp med sitt politiska budskap om social rättvisa, fred och skydd av miljön. Hon är med i en radiodebatt och sopar golvet med de andra två. I de nästföljande fem debatterna uteblir den blivande segraren. Den andre muttrar entonigt och utan entusiasm sina inlärda fraser. Några kvalifikationer för jobbet har de inte. Men de har pengar, inflytande och mäktiga vänner.
Vi åker runt i en liten karavan och besöker byar och samhällen. Sammanlagt är vi ett dussin personer inklusive livvakterna, som drar iväg med affischer och flygblad med Imelda i spetsen. Det handlar om hembesök hos sympatisörer som samlat några grannar och vänner. Det handlar om små utomhusmöten som vi kallar till med högtalare. Det handlar om att gå till torget och prata med folk. Det handlar helt enkelt om grundläggande basarbete. Nyfikenheten är betydligt större än den vi är vana vid i Sverige. Många vill prata med guvernörskandidaten, många blir imponerade av henne och det flyter på bra. En kille, som lyssnat på Imelda, lovar att offentligt dra av sig sin tröja med reklam för fascisten Uribes kandidat och istället stödja Imelda och UP. Det exemplifierar den brist på ideologi och politisk medvetenhet som är förhärskande.
Förbättring trots fusk.
Valdagen 25:e oktober domineras av ett massivt uppbåd av polis och militär. Det hela går lugnt till. I strid med bestämmelserna står det utdelare av valpropaganda en bit från röstlokalerna. Och röstköpen pågår öppet utan att polisen griper in. Många på väg till lokalerna vet fortfarande inte hur de ska rösta, utan tillfälligheter, ibland pengar, avgör. Jag pratar med en mexikansk valobservatör som jobbar för OAS, De Amerikanska Staternas Organisation. Han bekräftar bilden av röstköp, av att folk transporteras som valboskap till lokalerna, att det är mer pengar i omlopp än någonsin. Pengarna kommer till stor del från knarkhandel, smuggling och annan illegal verksamhet. Men observatören tycker ändå att det är en förbättring gentemot tidigare val, eftersom våldsnivån är lägre. Vid förrförra valet fanns bara en guvernörskandidat i Cesar. De andra hade hotats till livet och dragit sig ur. Paramilitärens kandidat vann, även om blankrösterna var flest.
Valet i Colombia den 25 oktober kantades av anmälningar om röstköp samt hot och våld mot oppositionen. Flera av oppositionens kandidater häktades, anklagade för att vara medlemmar av FARC-gerillan. Cirka tusen utredningar ska göras om valfusk. Fyra dagar före valet hade oppositionen tagit emot 54 hot (dödshot i Colombia tar man på allvar); 130 attacker hade gjorts mot olika kandidater; 16 mordförsök och 14 mord hade genomförts. Till detta kommer ett ”försvinnande” och 4 kidnappningar. I samhället Bojayá, Choco, där vänstern vann, anfölls partilokalen och brändes ner till grunden. Den nyvalde borgmästaren och en fackföreningsledare för bananarbetarna hotades till livet.
Valkampanjerna är fruktansvärt ojämna. Medierna är partiska och högern har obegränsade resurser med massivt stöd från de stora företagen. Att kalla valen ”demokratiska” är ett hån. Det handlar om ett köpslående för att berika sig. Colombia kallas i högtidliga sammanhang för Latinamerikas äldsta demokrati. Om detta är demokrati och majoriteten ändå lever i fattigdom är det inte mycket att sträva efter.
Kampen fortsätter.
Trots allt var valen en framgång då UP, för första gången på många år, kunde delta. Det är nödvändigt att vänstern får ett politiskt utrymme om det ska bli någon fred. Som ledaren för lantarbetarna, Urbano Cáceres uttryckte det: ”Fienderna till fred i Colombia är mäktiga högerpolitiker med Uribe, maffian och de transnationella storföretagen i spetsen. Det gör att övergången från krig till fred efter ett eventuellt avtal kommer att bli svår. Jag tror att inte bara internationell närvaro, utan också solidaritet, men framförallt vaksamhet, är avgörande faktorer.”
Nå, hur gick det då för Imelda Daza i guvernörsvalet i Cesar? Valresultaten kom förvånansvärt snabbt. Bara någon timme efter stängning (redan kl.16 på grund av säkerheten), visste vi läget. Som väntat kom Imelda sist. Drygt 8 000 röster och inte mer än ett par procent. Visst hade vi innerst inne hoppats på betydligt mer, trots de dåliga oddsen. Men Imeldas utvärdering, som kom direkt inför vår lilla grupp så snart vi hade de preliminära resultaten, var positiv:
”I 30 år har vi tystats. Nu har vi gjort vår röst hörd. Det hade vi inte kunnat göra utan att kandidera. Vi har lyckats med att ena flera sociala rörelser. Vi har öppnat ett utrymme. Vi har blåst in frisk luft i politiken. De röster vi fått har inte fått något uttryck tidigare. Och varje röst är guld värd; vi har inte betalat för någon enda röst, utan det är röster av övertygelse. Nu har vi en bas att utgå ifrån och nu gäller det att fortsätta.
Vi lever under den västliga råkapitalismen och dess ideologi. Det handlar om utsugning och barbari. Det internationella finanskapitalet bestämmer allt. Medierna är deras allierade. Kapitalet och medierna utser presidenter. Medierna valde (Uribes kandidat) Peñalosa i Bogotá, vilket försvårar fredsprocessen. I Cesar bestämmer gruvkapitalet. Vår fiende är oerhört mäktig. Vi måste ha detta klart för oss för att kunna gå framåt. Men våra fiender har huvudvärk: Kuba, Venezuela, Bolivia, Nicaragua, Ecuador. Folket på gatorna är vad som hindrat kapitalet i dessa länder att återta makten. Finanskapitalets främsta allierade i Sydamerika är Colombia och Peru. Regeringarna i dessa länder skänker bort våra gemensamma tillgångar.
Tillägg Anders: Sveriges Radio skrev om Imelda Daza ”Imelda Daza har länge varit aktiv som politiker i Aneby och nu vill hon få till en förändring i sitt hemland Colombia. Hör henne berätta om kampanjen och svårigheterna i ljudklippet i toppen av sidan.”
Det har varit en berikande kampanj. Vi skådar ett socialt drama. De flesta lever i fattigdom och ren misär. Vi har ett svårt och tungt arbete framför oss. Ur kampen och arbetet växer ledarna fram. Vi måste börja imorgon. Välkomna att delta i kampen!”
i Andra om: Colombia,val, demokrati FARC, mord, fattigdom, kriminalitet
imperialism,rikedom, kapitalism, USA, politik, narkotika
