”Nobelpriset” i ekonomi passar Västs världsbild?

2
Anders Romelsjö
Anders Romelsjö

Riksbankens pris i ekonomi tillföll professor Angus Deaton. Publicerar här en analys av den marxistiska ekonomen Michael Roberts, som visar viktiga begränsningar i den världsbild som kommer fram ut Roberts analyser, översatt och obetydligt avkortad av mig.
Något liknande synpunkter har jag framfört i artiklar om Hans Roslings världsbild. (http://jinge.se/allmant/forskonar-hans-rosling-verkligheten.htm)
*Avslutningsvis presenterar Roberts – och jag separat – beräkningar som visar att fattigdomen kan avskaffas direkt*

Roberts artikel Vi har aldrig haft det så bra! (We’ve never had it so good!)
Nobelpriset i ekonomi i år gick till Angus Deaton skotsk professor vid ansedda Princeton-universitet. Detta inte egentligen en Nobelpriset utan ett pris till Alfred Nobels Minne. Bortsett från kontroversen om det bör kallas en Nobelpriset, vad har Angus Deaton att erbjuda?
Han är expert på fattigdomen i världen, konsumtionsmönster och hur man mäter detta. Media betonar att han visar att mänskligheten har aldrig haft det så bra 2015 under kapitalismen. Som en kommentator uttryckte det: ”Deaton centrala budskap är djupt positivt, nästan härligt. Av de mest meningsfulla måtten – hur länge vi lever, hur friska, hur lyckliga vi är, hur mycket vi vet – livet har aldrig varit bättre. Lika viktigt är att det fortsätter att förbättras.”

Finanskapitalist indedcccvx_1

Deaton har betonat att medellivslängden i världen har ökat med 50% sedan 1900 och fortfarande ökar. Andelen människor som lever på mindre än $ 1 per dag (i inflationsjusterade termer) har sjunkit till 14 procent från 42 procent så sent som 1981. Även när nu ojämlikheten har stigit i många länder, har den globala ojämlikheten mycket sannolikt fallit, mycket tack vare Asiens uppgång. Den digitala revolutionen har gjort det möjligt för människor att nu hålla kontakten med vänner och familj som bor på andra platser. De största framstegen mot cancer och hjärtsjukdomar har kommit under de senaste 20 till 30 åren. ”Saker och ting blir bättre”, skriver han, ”och enormt mycket.”
Men när vi gräver under rubrikerna har Deaton arbete ett mer subtilt meddelande som inte är fullt så positivt. Deaton klargör att framsteg när det gäller levnadsvillkor och livskvalitet är en relativt ny utveckling. ”I tusentals år har de som undkommer döden i barndomen stått inför svår fattigdom.” I sin senaste bok, The Great Escape, påpekar han att bara utvecklingen av vetenskap och minskningen av religionens inflytande har medfört att människor börjat kunna ”fly” från en kort, ofta smärtsam existens.

Deaton sammanfattar, baserat på data, att stigande utbildning är den mest kraftfulla orsaken till den senaste tidens ökning av livslängden i de flesta fattiga länder, ännu viktigare än ökade inkomster. En typisk indier har ungefär samma inkomst som en typisk britt 1860, men har en förväntad livslängd som för en europé i mitten av 1920-talet. Spridningen av kunskap om folkhälsa, medicin och kost förklarar skillnaden. Just det! Vad mediebevakningen om Deaton inte klargör är att en stor del av denna förbättring av livskvalitet och livslängd kommer från tillämpningen av vetenskap och kunskap genom statliga utgifter för utbildning, förbättrade avlopp, rent vatten, förebyggande av sjukdomar och skydd, sjukhus och bättre förhållanden för barn. Detta är saker som inte kommer från kapitalism utan från allmänna bästa.

Och det är inte så ljust. År 2013 rapporterade Världsbanken att det fanns ungefär 1,2 miljarder människor, varav 1/3 (400 miljoner) är barn under 13 år, som lever på mindre än 1,25 dollar per dag. Det är sant att det finns 721 miljoner färre människor som lever i extrem fattigdom år 2010 jämfört med 1981. Men denna minskning beror nästan enbart på ökad levnadsstandard i Kina och Indien. Den extrema fattigdomen har minskat i alla regioner. Men världens 35 låginkomstländer – varav 26 är i Afrika – har 103 miljoner fler extremt fattiga människor i dag än för tre decennier sedan.
Världsbanken skriver ”Bortsett från Kina och Indien verkar människor som lever i extrem fattigdom i utvecklingsländerna idag ha de lika dåligt som för 30 år sedan”.

Deaton själv erkänner detta ”Trots alla brister data får vi en ganska klar bild av fattigdomen runt om i världen”. Han påpekar bland annat att det har skett en ökning av inkomstskillnaderna och att det skett en ökning av antalet personer som lever på mindre än 2 dollar per dag stiger enligt de senaste uppskattningarna.
År 2010 levde 33 procent av de extremt fattiga i låginkomstländer, jämfört med 13 procent 1981. I Indien, den genomsnittliga inkomsten för de fattiga ökade till 96 cent under 2010, jämfört med 84 cent 1981, och i Kina där den genomsnittliga inkomsten steg från 67 cent till 95 cent. I Kinas statsägda fortfarande huvudsakligen planekonomiskt fungerande förbättrades situationen mest. Men den ”genomsnittliga” fattige i ett låginkomstland levde på 78 cent per dag under 2010, jämfört med 74 cent per dag 1981 – knappast någon förändring.

Tre fjärdedelar (77 procent) av dem som lever i extrem fattigdom bor på landsbygden. De extremt fattiga fortsätter också att släpa långt efter när det gäller tillgång till grundläggande villkor. Endast 26 procent av de fattiga hade tillgång till rent vatten under 2010, jämfört med 56 procent bland dem som lever på mer än 1,25 dollar/dag. Färre än hälften – 49 procent – av de extremt fattiga hade tillgång till el jämfört med 87 procent av de ”icke-fattiga”. Och medan 61 procent av dem över fattigdomsgränsen hade tillgång till grundläggande sanitet, hade bara 20 procent av de extremt fattiga tillgång till det.
För att nå målet att avsluta extrem fattigdom år 2030 måste takten i fattigdomsbekämpning i låginkomstländerna öka betydligt.
Nyligen har Världsbanken meddelat att det är dags att höja den globala fattigdomsgränsen till ca 1,90 dollar/per dag. Man uppskattar att denna gräns kommer att öka antalet extremt fattiga till 148 miljoner. För att ”extrem fattigdom” ska upphöra till år 2030 måste antalet extremt fattiga minska med närmare 182 000 människor per dag. Så den extrema fattigdomen stiger när man justerar fattigdomsgränsen till en mer realistisk nivå.

Kommer ”extrem fattigdom” avskaffas under kapitalismen? Deaton verkar tro det. Han är ”försiktigt optimistisk”. Men Deaton varnar också för stigande hot som den globala uppvärmningen, avtagande ekonomisk tillväxt och ökande ojämlikhet.

Men Deatons ”försiktig optimism” verkar inte motiverad när Världsbanken drar slutsatsen att den huvudsakliga begränsningen i att avskaffa den extrema fattigdomen är brist på överföring av resurser från de rika länderna till de fattiga. Det innebär att fattigdom (enligt definition) skulle kunna upphöra direkt om regeringarna väljer att göra det. Världsbanken förklarar ”Antag att den reala BNP-tillväxten för utvecklingsländerna som helhet är 5 procent per år. Om 10 procent av denna BNP-tillväxten tillföll de 21 procent av utvecklingsländernas befolkning som är extremt fattiga, och detta fördelades så att varje fattig människa fick det belopp som behövdes för att komma över gränsen på 1,25 dollar/dag så skulle extrem fattigdom upphöra inom ett i ett år.”
Så mycket bättre det skulle vara med en värld där regeringar arbetar tillsammans för att hjälpa mänskligheten snarare än att representerar kapitalets och de rikas intressen.

Reflexioner (Anders Romelsjö).
Idag rapporterar Credit Suisse att antalet miljardärer ökat rejält, bl.a. i Indien och Kina, och att allt färre kontrollerar allt större del av rikedomen i världen (Detta ska behandlas i separat artikel).
Thomas Pogge, professor vid Yale universitet i USA uppger att omkring 18 miljoner dödsfall per år är relaterade till fattigdom, med stöd av FN-data (UNICEF 2005: inside front cover). Enligt hans uppgifter behövdes år 2006 330 miljarder US dollar för att höja alla de då 2 735 miljoner människorna som levde under Världsbankens fattigdomsgräns 2 US dollar/dag till över denna nivå. Det var mindre än 1 % av BNP i de rika länderna år 2005 (World Bank. World Development Report 2007. New York: Oxford University Press).
Och enligt affärstidningen Forbes mars 2008 fanns 1 125 dollarmiljardärer i världen år 2007, med samlade tillgångar på 4,4 biljoner US Dollar (”svenska biljoner”). Det skulle kosta totalt 800 miljarder USD under tio år – 20 % av miljardärernas tillgångar att förse hela jordens befolkning med basal hälso- och sjukvård, dricksvatten, sanitet och basal utbildning.

Kanske är dagens kapitalism ändå inte det optimala ekonomiska systemet?

KampanjeStøtt oss

2 KOMMENTARER

  1. Verden vil bedras! Den som skulle hatt nobelprisen i økonomi er Gail Tverberg: http://ourfiniteworld.com/

    Ja visst lever vi på toppen av den menneskelige sivilisasjon noensinne, men vi lever også på tuppen. Eivind Berge summerer opp den VIRKELIGE situasjonen i sin siste blogg: «Secular stagnation or deflationary collapse?»

    «The only thing we can do is to enjoy the short time we have left while industrial civilization is still with us. Every day I marvel at how lucky I am to be alive at the height of human existence, in the absurdly prosperous times when our species gets to consume several million years’ worth of solar energy per year. Our age is truly exceptionally wealthy even in a perspective of a hundred million years. There are still many things to be angry about in the world today, of course (feminism, for example), but the economy is actually a miracle which will never get any better than this. People who think growth is «normal» and will soon return are ridiculously deluded and strike me as ungrateful for the very transient miracle of industrial civilization that we are still enjoying for the time being.»

    Så nyt gledene ved den industrielle sivilisasjon som best dere kan mens dere kan.

    Denne tildelingen er kun en hyllest til vekstreligionen, som er en dødskult. Massene forvilles, slik at det blir umulig å forlate vandringen mot vår undergang. Kun enkeltindivider ser vår skjebne, mens massene roper vekst, vekst, vekst. Berge fortsetter:

    «It will be exciting to see how it plays out, and then horrible when the electric grid goes down due to lack of spare parts because international trade has ceased and we die. If we had the option of simply using less of everything, it wouldn’t be so bad, but there is no way to do that when profitability is the only way to keep essential services such as the oil industry and other mining operations running. Deflation means commodity prices drop too low for producers, which means they have no choice but to shut down production, and so even the rich will get none of life’s necessities and nearly all assets will become meaningless.

    The world is rudderless and adrift, with no chance of sufficient awareness and cooperation to mount a meaningful response to deflationary collapse. Individuals can understand our predicament, but as a species we can apparently only follow the religion of growth. Politicians can only get elected by promising prosperity, even if it is a lie, while the only politically correct worry is climate change, which happens too slowly to be relevant anyway if we are facing deflationary collapse now.»

    Gleden er at også de rike vil bli fratatt basisnødvendighetene, som toalettpapir, varmt vann i springen og melk på supern. Situasjonen må være meget prekær når de gir prisen til en slik tulling. Hadde de gitt den til Tverberg kunne det vært glimt av håp, for da hadde man kanskje begynt å se etter alternativer til vekstreligionen, og kanskje gitt midler til Bongard og lommedemokratiet.

    Til opplysning, elektrisitetsnettet kan maks fungere i to år etter at finanssystemene ligger nede.

  2. Eivind Berge kommenterer: http://eivindberge.blogspot.no/2015/10/secular-stagnation-or-deflationary.html?showComment=1445049089951#c5680762553445081555

    «Det virker som de akademiske økonomene ikke skjønner betydningen av verken energi eller gjeld. De lever i sin egen fantasiverden. Peak-oil-teoretikerne har ganske god peiling på energi, men det er nesten bare Gail som klarer å se helheten og innse hvordan stadig vekst i både gjeld og energi er essensielt for vår industrielle sivilisasjon. Hun burde absolutt fått nobelprisen i økonomi, eller kanskje til og med en ekte nobelpris i fysikk. Da hadde hun kanskje blitt lagt merke til, så en slik pris kunne virkelig fått betydning for hvordan vi håndterer kollapsen. I så fall ville hun fortjent en fredspris også.»

    Amen!

Legg igjen en kommentar til Øyvind Holmstad Avbryt svar

Please enter your comment!
Please enter your name here

Dette nettstedet bruker Akismet for å redusere spam. Lær om hvordan dine kommentar-data prosesseres.