oss 100 kroner!
Hembiträdena blir fler – eller anställda i hushållsnära tjänster, som det så vackert heter. Ökade klassklyftor är grundorsaken. Det svarta arbetet minskar inte. Förtrycket är tredubbelt: av kön, klass och etnicitet.
Exploateringen av hushållsarbetare är svår att kartlägga. Huvuddelen av arbetet sker i privata hem, och yrkesgruppen har låg facklig organisering. Det försvårar förbättringar i arbetsvillkoren. Generellt för de anställda inom hushållsnära tjänster (städning, tvätt, matlagning, omsorg av barn och äldre med mera) gäller dock tunga arbetsdagar, låga löner och inte sällan delade turer och långa resor mellan jobben. Den anställda arbetar ofta ensam i en arbetsmiljö som knappast går att inspektera, utveckla eller följa upp.
I antologin Rena hem på smutsiga villkor (2013) har Anna Gavanas och Catharina Calleman förtjänstfullt konkretiserat bilden av såväl den svenska som globala marknaden för hushållsnära tjänster. De beskriver hur utbyggnaden av offentlig sektor i slutet av 70- och 80-talet ledde till att hushållsnära tjänster nästan försvann. Att de återvände på 90-talet spårar Gavanas och Calleman till nedskärningar inom offentlig sektor och en tilltagande individualisering, där bland annat hushållsarbete började ses som en privat angelägenhet.
Rut-avdraget, det vill säga möjligheten till skattesubvention vid köp av hushållsnära tjänster, infördes 2007. Det blev det politiska incitament som ordentligt fick igång expansionen av hushållstjänstebranschen. Budskapet var och är tydligt: det ska vara billigt att köpa hemservice.
Andra incitament är nya regler för arbetskraftsinvandring. Det förenklar för personer utanför EU att komma till Sverige för att arbeta med hushållstjänster. Med andra ord en nödvändig och tacksam möjlighet att rekrytera till denna expanderande marknad av lågt betalda slitjobb.
Men främst bidragande är med stor sannolikhet de ökade klassklyftorna. Hushållstjänster är billiga nog att köpas av andra än den överklass som aldrig slutat nyttja dem. En övre medelklass behöver därmed inte, som arbetarklassen, obetalt kompensera för nedskärningar i offentlig sektor.
Hushållsnära tjänster expanderar till följd av en mycket medvetet skapad marknad. Den är, enkelt uttryckt, kapitalets sätt att göra business av en lika medvetet nedmonterad välfärd. Ur det perspektivet är det inte märkligt att förespråkare beskriver hushållstjänstemarknaden som just lösningen på samhällets bristande förmåga att ge omsorg och service.
Rut-avdragets förespråkare skjuter givetvis ifrån sig anklagelser om en bransch med särskilt hög exploatering. Medialt menar borgerliga företrädare, som tjänsteföretagens arbetsgivarorganisation Almega, snarare att huvudproblematiken är klassförakt. Med detta menas att upprinnelsen till den så kallade pig-debatten och efterföljande kritik mot rut-avdraget anses bottna i rut-motståndarnas förakt för hushållsarbetares yrke och arbetsuppgifter.
Omsorgsfullt vaktas denna «nya» och mycket profitabla marknad. «Ny» i termer av att rut-förespråkarna tar avstånd från alla liknelser med svensk pig- och hembiträdeshistoria. Tjänsterna beskrivs i stället som moderna och i tiden. Inte en tillbakagång, utan en del av en bättre framtid. Samtidigt hotar Almega och de borgerliga partierna med att vita jobb kommer att bli svarta om Rut-avdraget halveras eller försvinner. Hushållsnära tjänster tycks därmed till sin natur stå och vingla på gränsen till att vara helt oreglerade. Det är på många sätt en absurd debatt där höginkomsthushållen underförstått stämplas som mycket potentiella skattefuskare.
Det är en liberal hållning att orsaken till pig-debatten skulle vara rut-motståndares förakt mot enskilda kvinnor som valt eller «hamnat i» hushållstjänstebranschen. I själva verket vill vi marxister hävda att det arbete som hushållsarbetare utför, i Sverige såväl som internationellt, är ett mycket nödvändigt och värdefullt arbete, faktiskt för samhället helt grundläggande. De så kallade hushållsnära tjänsterna är en viktig del av det reproduktiva arbetet, alltså allt det arbete – ofta i hemmets sfär – som krävs för att återskapa arbetskraften.
Det reproduktiva arbetet har, oavsett om det varit avlönat eller inte, historiskt haft en låg status, och det har i regel utförts av kvinnor. Den feministiska marxisten och ekonomen Heidi Hartmann menar i sin artikel från 1981 «The unhappy marriage of marxism and feminism» att hemarbetet är ett arbete både åt kapitalet och patriarkatet. Kapitalet tjänar på det tillhandahållande av arbetskraft, som barn- och hushållssysslorna i längden bidrar till, och på hur kvinnor agerar en billig arbetskraftsreserv på arbetsmarknaden. Patriarkatet (männen) tjänar på kvinnors service i hemmen och på hur kvinnor förvisas till sektorer som är en förlängning av detta hemarbete (offentlig sektor exempelvis) och således har lägre status och lägre lön.
Denna historiska och ofta rigida könsarbetsdelning – i hemmet såväl som på arbetsmarknaden – är enligt Hartmann ett tecken på hur kapitalet och patriarkatet med tiden har ingått ett gynnsamt och tätt kompanjonskap. Jag vill hävda att detta kompanjonskap i högsta grad fortfarande gör sig gällande, tillsammans med ytterligare en maktdimension, den koloniala eller rasistiska.
Det reproduktiva arbetet – utfört med hjälp av underbetalda rasifierade, kvinnliga hushållsarbetare eller obetalt i form av dubbelarbete i arbetarklasshemmen – är mycket betydelsefullt för såväl det kapitalistiska som det patriarkala system vi lever i. Det behöver, tvärtemot vad som nu sker, ordentligt uppvärderas, synliggöras och kollektiviseras. Ett första – i sammanhanget aningen ynkligt – steg är att målmedvetet sträva efter att män och kvinnor delar på det obetalda hemarbetet i det egna hushållet.
Gavanas tar i sin text «Svart och vitt i äldres omsorgspussel» upp hur svenska äldre klipper och klistrar bland hushållsnära tjänster (svarta såväl som vita) och kommunala eller privata hemtjänsteföretag för att få vardagen att gå ihop. När vi kommer in på denna typ av tjänster, som snarare bör tillhandahållas via hemtjänst och offentlig sektor, tonas ett ytterligare perspektiv fram, nämligen individualiseringen av omsorg och service. Och när det sker en individualisering kan vi vara säkra på att den inte omfattar alla.
Problemet med de hushållsnära tjänsterna är inte enbart exploateringen av arbetarkvinnor. Det som lyfts fram som lösningen på vårt välfärdsbortfall är en lösning för dem som kan betala. Den övervägande majoriteten som använder hushållstjänster är höginkomsthushåll. Den näst största gruppen är just äldre, och inom denna grupp är höginkomsttagare överrepresenterade. Men Gavanas påpekar att det inte bara är höginkomsttagare som utnyttjar rut-avdraget: för många äldre som är i behov av hjälp så är de hushållsnära tjänsterna billigare än hemtjänsten.
Hushållstjänstebranschen är inte i närheten av den framgångssaga som man från borgerligt håll vill göra gällande. Gavanas och Calleman visar att rut-avdragets effekt på andelen svarta jobb har varit liten. Vita jobb har skapats, men samma arbetsgivare kan erbjuda både vita och svarta jobb, och en arbetstagare kan ha både vita och svarta uppdrag.
De vita arbeten som de facto har tillkommit är ofta på direkt bekostnad av offentlig sektor. En stor del av dem som rekryteras i branschen är inte sällan rekryterbara just till följd av en rasistisk arbetsmarknad, som utestänger utlandsfödd arbetarklass från mer reglerade delar av arbetsmarknaden. Gavanas och Calleman nämner bland annat att det beräknas finnas mellan 10 000-20 000 papperslösa i Sverige. De förmodas bli särskilt hårt exploaterade i sina arbeten, och en stor del av kvinnorna är helt förvisade till den oreglerade, svarta hushållstjänstebranschen.
I Europa och på många håll i världen försvann aldrig det så kallade hembiträdet. Gavanas och Calleman beskriver hur städ- och hushållshjälp internationellt ofta är en förutsättning för att medelklassens kvinnor ska kunna förvärvsarbeta. Att arbetarklassens kvinnor i sin tur ska kunna arbeta hos medelklassen förutsätter att det finns familj eller släktingar i deras frånvaro som tar hand om de egna barnen och hushållet.
Denna så kallade omsorgskedja stärker synen på det reproduktiva arbetet som en fundamental del av organiserandet av människors liv och vardag – och framför allt en fundamental del i samhällets organisering. Att detta arbete grovt nedvärderas säger åtskilligt om det nuvarande systemets inhumana logik. Inte ens när kapitalet upptäcker att det går att göra stora pengar på hushållstjänsterna uppvärderas de kvinnor som utför arbetet. Tvärtom leder konkurrensen mellan den vita och svarta marknaden till att villkoren pressas till att bli allt sämre.
Inte heller i offentlig sektor är arbetsförhållandena bra för arbetarklassens kvinnor. Men en utbyggd offentlig sektor är ändå att föredra framför den halvt dolda och hårt exploaterade hushållstjänstebranschen. Dessutom har cirka 90 000 kvinnor och 50 000 män till följd av nedskärningarna i offentlig sektor fått gå ner i arbetstid för att hinna med och klara av anhörigvård (Marta Szebehely, 2013). Nedskärningarna och individualiseringen av omsorg och hemservice är alltså en allomfattande försämring, där exploatering enbart är en av flera baksidor.
Hushållerskans renässans är resultatet av ökade klassklyftor och av ökad exploatering av arbetarklassen – ännu mer om den är kvinnlig och ännu mer än så om kvinnan är rasifierad. Yrket expanderar med hjälp av arbetskraftsinvandring, en rasistisk och patriarkal arbetsmarknad samt en borgerlig hegemoni som legitimerar över- och medelklassens utnyttjande av underbetald hemhjälp, vit såväl som svart.
Som marxist och feminist 2015 kan jag önska att arbetarrörelsen redan under sin barndom hade organiserat och stärkt upp hembiträdens och hushållerskors arbetsvillkor. Hembiträdeslagen 1944, framför allt ett resultat av hembiträdenas fackliga kamp, var ett framsteg med bland annat viss arbetstidsreglering. Men i mångt och mycket lämnades dessa arbetare åt sitt öde fram till dess att yrket nästan utraderades på 70-talet. Först då infördes till exempel reglerad åtta timmars arbetsdag. I stället är detta en uppgift för nuvarande arbetarrörelse. Kommunal har så smått börjat, men insatserna behöver mångdubblas. Arbetarrörelsen behöver komma i kontakt med hushållsarbetare för att organisera dem och agera motvikt till det hungriga kapital som utnyttjar dem.
Lika viktigt är det att kämpa för samhälleliga lösningar för det reproduktiva arbete som så länge har legat på kvinnors bord.
LITTERATUR:
Anna Gavanas och Catharina Calleman, red: Rena hem på smutsiga villkor. 2013
Marta Szebehely: Genus i omsorgens vardag. 2013
—
Først publisert i clarte.nu
