Andra partierna sitter så tysta då SD ångar på

0
De svenske partiene presenterte desemberavtalen 2014 og la grunnlaget for SDs vekst.
Anders Romelsjö

SD är Sveriges största parti enligt en opinionsundersökning 14-17/8 (efter tunnelbaneannonserna) av ett i viktiga avseenden representativt urval av den svenska befolkningen. SD fick 25,2 % av rösterna, S 23,4 och M 21,0 %. Undersökningsmetodiken av det internationellt stora Yougov är omdiskuterad och svårbedömd. Kanske är SD ”bara” näst största parti. Ännu är inte Åkesson statsminister… Det dröjer kanske 3 år, om det inte blir nyval, och om några övriga partier formulerar en annan invandringspolitik som tilltalar en stor andel av befolkningen.

Företrädarna för t.ex. S och M slår ifrån sig då de intervjuas av DN, och utan att söka formulera en annan politik. Med öppna ögon går man mot avgrunden/väggen liksom förr (påminner mig om filmtitel ”Eyes wide shut”). DN skriver ”Statsvetaren Sören Holmberg säger till Metro att SD:s kärnfråga, flykting- och invandringspolitiken, blivit en allt viktigare politisk fråga för väljarna. Han pekar också på flera uppmärksammade mordfall där flyktingar och invandrare varit involverade. Det visar sig också att kriminalitet är en viktig faktor som motiverar stödet för SD, säger Sören Holmberg. Inte heller statsvetaren Karl Loxbo är överraskad. Det är inte direkt förvånande, men samtidigt är det långt ifrån ett val och en hel del är säkert missnöjesyttringar som inte står sig i ett riksdagsval, säger Karl Loxbo till Aftonbladet.”

De svenske partiene presentrer desemberavtalen 2014
De svenske partiene presentrer desemberavtalen 2014

Enligt en opinionsundersökning av norska Sentio som publicerades 23/7 i tabloiden Nyheter är Sverigedemokraterna (SD) landets näst största parti, med 23,3% efter socialdemokraternas 24,1 %. SD:s väljarstöd växer alltså. Vid riksdagsvalet 2014 erhöll partiet knappa 13 procent av rösterna och i senaste Sifo-undersökningen i juni ligger SD på dryga 15 procent. Trenden uppåt är påtaglig och allt oftare ställs frågan hur stort partiet kan bli. Vid valet 2002 fick SD 1,4 % av rösterna och år 2010 5,7 %. SD har alltså tiodubblat sitt stöd sedan 2002 och ungefär tredubblat det på 5 år.

SvDs ledarskribent Ivar Arpi skrev nyligen om att ”inom LO-kollektivet har SD gått upp till 26 procent och S ned till 36 procent”. Denna siffra härrör från maj månad i år – tyvärr så har nog SD:s andel har ökat än mer inom LO-gruppen. Arpi skriver vidare att ”det är också i utanförskapsområden som S fortfarande erövrar egen majoritet”, dvs. i miljonprogramsområdena som domineras av invånare med utländsk bakgrund. Samtidigt har S tappat rejält i de gamla industri- och bruksorterna som domineras av majoritetssvenska invånare, och där partiet tidigare ofta utan problem kunde erhålla egen majoritet. Varken de stora socialdemokratiska partierna eller andra etablerade partier klarar att förena den ”nya” icke-vita arbetarklassen, som dessutom till stora delar står utanför den reguljära arbetsmarknaden med den ”gamla” vita arbetarklassen, som generellt arbetar heltid och har fast anställning (eller åtminstone är väl inbäddad i det generella socialförsäkrings- och välfärdssystemet).
Varför? Detta diskuteras längre ned i denna artikel.

Per Gudmundson frågar i en ledare i SvD om vad som orsakat SD:s framgångar.. Han hänvisar till en artikel av docent Karl Loxbo i Statsvetenskaplig tidskrift (2/2015) menar att Decemberöverenskommelsen är en viktig förklaring till SD:s framgångar.

Denna strategi är direkt kontraproduktiv för att motverka SD:s tillväxt. Samtidigt som kritiken av invandringspolitiken är utbredd, visar nämligen resultaten i denna artikel att väljare som uppfattar minskad konflikt mellan etablerade partier blir mer sannolika SD-väljare. Annorlunda uttryckt är det troligt att de andra riksdagspartierna, genom Decemberöverenskommelsen, har bäddat för ytterligare framgångar för SD i framtiden.

Jan Myrdal skriver i artikeln ”Om fascismens väg till makten” att ”Med den nuvarande officiella franska oförmågan blir det mer troligt att Marine Le Pen kan bli Frankrikes president och om vår nuvarande vänsterpolitik – inga fascister på våra gator når framgång kan den nog pressa upp Sverigedemokraterna från 13 till 25% i nästa val”. Myrdal fick mycket kritik för detta – men han verkar få rätt.

Tidningen Proletären, organ för Kommunistiska Pertiet skrev i Inte konstigt att SD växer”

”Sverigedemokraterna fortsätter sin raketfärd i opinionsstödet. Enligt Statistiska Centralbyråns senaste mätning vinner de stöd främst bland arbetare och kan även kamma hem växande opinionssiffror bland människor med utländsk bakgrund. Inget konstigt i det. Till skillnad från vad finansminister Magdalena Andersson hävdar så beror SD:s tillväxt inte på att det rasistiska giftet sprider sig. Givetvis finns det rasister, men dessa är än så länge försvinnande få. SD växer utifrån verkliga problem i det svenska samhället. Problem som drabbar arbetarklassen och inte minst arbetare med utländsk bakgrund hårdast och som det politiska etablissemanget inte vill lösa.”

Pål Steigan: Men samtidig som SD växer på de sosiala problemen i Sverige, så är SD helt på linje med de andre partierna när det gäller nedskärningspolitiken.

Det enda som skiljer SD från övriga partier är alltså att de är motståndare till den nuvarande invandringspolitiken. SD säger att i ett Sverige med massarbetslöshet, bostadsbrist och mindre resurser till gemensam välfärd så har vi inte råd att ta hit ännu fler människor. Det är ett argument som går hem, men samtidigt ett argument som bygger på att vi måste acceptera den klassorättvisa politiken.

* SD:s mycket uppmärksammade annonskampanj i en tunnelbanestation tycks inte ha missgynnat SD
* SvD skrev i somras om SD med den horribla artikeln ”Sverigedemokraterna går i Putins ledband”, vilket torde locka till skratt men inte minska stödet för SD.
* Att SD haft en fest tillsammans med det högerextrema bandet Ultima Thule har inte påverkat opioninen

Mot slutet av sin artikeln berör Pål Steigan den i mitt tycke centrala frågan ”Det Proletären ikke gir noe svar på er hvorfor venstresida, eller for den del avisas eier Kommunistiska Partiet, ikke klarer å fange opp misnøyen i arbeiderklassen mot nedskjæringspolitikken. Har inte Vänstern något alternativ till SD? Varför presenterat man det inte i så fall?”

Nedan följer några reflexioner om detta.
En viktig faktor är att Socialdemokraterna inte företräder arbetarklassens intressen, och att Vänsterpartiet inte gör det konsekvent och inte heller formulerat ett tydligt socialistiskt alternativ. Här presenteras ingen klassanalys – artiklar i tidskriften Clarté senaste 2 nummer behandlar detta. Om man inkluderar majoriteten i tjänstesektorn samt majoriteten tjänstemän på lägre eller mellannivå, som delvis lever under liknande förhållanden som arbetare utgör arbetarklassen majoriteten i samhället. Men, liksom i USA, talar massmedia bara om ”medelklassen” utan eftertanke.

Socialdemokraterna är ett prokapitalistiskt parti, som anammar dagens nyliberalism med dess ökning av arbetslöshet och socioekonomiska skillnader. Man är positiva till USA-kapitalismens viktiga TTIP-projekt. Skillnaden visavi moderaterna är liten. Vänsterpartiet ifrågasätter kapitalismen i vissa sakfrågor (Nej eller Nja till vinster i välfärden), men ifrågasätter inte det kapitalistiska systemet som sådant. Man framlägger ingen konkret socialistisk vision och man saknar klassmässiga krav. Kommunistiska Partiet (KP) och SKP har flera bra krav, men är små, delvis till följd av felaktig politik.

Min gamla arbetskamrat i FIA-projektet (Förebyggande insatser mot alkoholproblem) för snart 25 år sedan, numera riksdagsledamot för Vänsterpartiet skriver frustrerat och tankeväckande på Facebook ”Hemma i ett land där SD ligger perverst högt oavsett undersökning. Tycker att vi saknar analys och ”hands on” för att stoppa utvecklingen. Vi behöver en politik som gör skillnad på höger o vänster och ger människor hopp. Men även en politisk diskussion som lyfter. Tydlighet, folklighet i en slags kombo. Ett enormt misslyckande för arbetarrörelsen demokratin och för Sverige att ett parti med rötterna i den ” bruna” rörelsen växer. Så djävla ovärdigt.”

* Nu är det viktigare än någonsin att andra partier formulerar en alternativ invandringspolitik som är tilltalande för arbetarklassen i vid mening. (Minst 80 % av befolkningen).
– Ska Sverige ta emot färre invandrare och ta hand om dem bättre?
– Vad göra år EU:s oförmåga?
– Hur angripa USA:s brutala krigspolitik – huvudorsak till den ökande flyktingströmmen och invandringen?

Detta måste/bör kombineras med en progressiv politik – här några förslag till diskussion.
* Arbete åt alla.
* Gör facket till en kamporganisation
* Bostad är en social rättighet
* Upphäv privatiseringen av välfärden
* Utträde ur EU för att öka demokratin och minska det globaliserade storkapitalets styrka
* Kraftigare progressivitet i skattesystemet.
* Lika lön för lika arbete oberoende av kön.
* Kamp mot rasism och etnisk diskriminering

Forrige artikkelIS rykker fram i Libya – takk Norge og Stoltenberg
Neste artikkelJuli 2015 varmeste måned som er målt