Seger i Grekland!

Det blev en oväntat stor seger för Ja-sidan i Grekland,och ökat stöd för Nej till fortsatt åtstramingspolitik. Frågan är vad som nu ska ske. Tsipras står rimligen starkare i förhandlingar med ECB, EU och IMF. IMF kom nyligen med ett dokument som fastslår att Grekland behöver längre tid för återbetalning. Nobelpristagarna Krugman och Stiglitz tillhörde de som stödda Nej-sidan- Att en folkomröstning skedde är en framgång för demokratin i dess mening ”folkstyre”.
Förhandlingarna mellan Grekland och Trojkan har pågått i 5 månader, och får väl anses som resultatlösa.
Det ekonomiska stödet till Grekland har inte följts av ökad tillväxt utan av sänkt BNP 5 år i rad, ökad arbetslöshet, ökad fattigdom och misär, ökad sjuklighet och ökning av självmorden. En uppgift anger att Grekland under dessa år tappat 25 % av sin ekonomi, och att t ex den 18/5 fick Grekland betala nästan 24 % ränta för 2-åriga statspapper (SvD N 21/5). En räntenivå på statspapper på 5-7 % anses idag var en form av absolut smärtgräns.

Bakom ligger ett grundläggande fel i kapitalismen i sig, och särskilt i dess nyliberala version. Sedan många år har man (IMF) i olika länder ställt krav på ökade skatter, privatisering (intrång i landets självständighet) och social nedröstning. Detta har lett till fiasko i Mexiko, i Sydostasien 1997-98, i Argentina osv. ECB har kört samma politik, under inflytande av USA-dominerade IMF. (USA har 16 % av rösterna, och gränsen för veto sänktes från tidigare 20 % till 15 % då USA:s andel kröp under 20 %).

Dagens Industri skrev nyligen ”Nobelpristagaren Paul Krugman skulle rösta nej i Greklands folkomröstning om långivarnas lånepaket. Krugman pekar ut två anledningar. Den första har att göra med långivarnas policy, där Krugman frågar sig ifall långivarna verkligen tror att Grekland efter fem års av ständiga åtstramningar förväntas kunna fortsätta göra liknande uppoffringar i all evighet. Även om Greklands vilja att lämna i samband med omröstningen kan leda till att man tänker om, skulle en potentiell Grexit knappast skapa mer kaos än vad den har redan gjort, bedömde Krugman. Vidare skulle den bana vägen för en eventuell återhämtning på samma sätt som den gjort på många andra ställen, med Grekland som inget undantag, skriver Krugman på sin blogg.”

Krugman skriver nu på morgonen (svensk tid) i New York Times (avkortat av mig) ”Tsipras och Syriza har vunnit stort i folkomröstningen och fått ett starkare förhandlingsläge. Men jag anser också att Europa och Europaidéen har vunnit stort. Se det så här: Grekland har stått upp mot en illvillig och förödmjukande kampanj, ett försök att skrämma den grekiska allmänheten att inte bara inte acceptera kreditorerna utan också att bli kvitt sin regering. Det var ett skamligt moment i modern europeisk historia. De europeiska institutionerna har räddats från sina sämsta instinkterna. Och om Grekland lämnar euron? Det finns goda skäl för Grexit nu. Och demokrati är viktigare än valutafrågor.”

DN skriver att EU-toppar är ”oroliga för Greklands framtid”. Hänsyn till demokrati eller storfinansen? Vi får se. Samma EU-toppar accepterade i februari den demokratividriga statskuppen i Ukraina i februari förra året. EU-bossen Juncker är känd för att acceptera omfattande korruption/skattefusk från sin tid som ledande politiker i Luxemburg.

Jonas Sjöstedt skrev i DN Debatt 30/6 ”Den grekiska regeringen vill ha en uppgörelse som kan stimulera ekonomin vilket är logiskt och ansvarsfullt. Det tillåter inte EU. Grekland får hellre gå i konkurs. Det blir en varning till andra länder: man ska inte tro att man har rätt att välja något annat än EU:s högerpolitik.” I TV Aktuellt sa han helt korrekt att det var ett misstag av Grekland att gå med i euron.

EU har varit pressad från flera håll, och i centrum står frågan om mera eller mindre EU. Ulf Karlström har tidigare här redovisat hur denna konflikt ständigt hållits vid liv av EU:s federalister och Eurogruppen, de senare idag 18 av EU:s 28 medlemsstater. Den 23/6 presenterades en drastisk, och smått dramatisk rapport om EMU:s brister av bl.a. Jean-Claude Juncker och Mario Draghi. Lösningen hette som vanligt ”fördjupad ekonomisk-politisk integration”. På andra sidan stretar en grupp länder, som t ex England, Ungern, Finland, med lite olika motiv, till ett ”mindre EU”. Den förra Alliansregeringen talade svepande om ”ett mindre, men vassare EU” utan att precisera vad man menade, utöver krav att EU:s budget skulle minskas. Så EU-projektet tycks ständigt vara havande med motsättningar kring frågan om mer överstatlighet och maktbefogenheter över medlemsstaterna.

England har varit det tyngsta landet som gått emot tidigare Brysselmakt och nu Junckerkommissionen. Dessvärre har kritiken mot den expanderande överstatligheten drivits av höger, och inte vänstern, om jag får använda dessa något svävande positionsbestämningar.

EU-projektet ter sig skakigare än någonsin. En EU-kramare som SvD:s förre, mångårige Brysselkorrespondent Rolf Gustavsson gråter krokodiltårer (SvD 28/6). EU kommer dessvärre inte att rasa ihop, men Eurogruppen kommer att tappa ledartröjan skrev Ulf Karlström i ett blogginlägg här nyligen.

Nu får EU fortsätta och bekänna färg. Ska man ha en fortsatt politik som drabbar ett medlemsland, eller en ny som hjälper ett medlemsland?

Grexit? Sannolikt det bästa för Grekland. I en analys 2012 av 69 länder som i modern tid lämnat valutaunioner fann Tepper att det vanliga går ganska bra för länder som lämnar en valutaunion. Först faller BNP under något år, sedan har flertalet inlett en mer eller mindre snabb återhämtning skriver ekonomen Stefan de Vylder i nyutkommet nummer av Clarté.