oss 100 kroner!
Av Pepe Escobar
Har haft nöjet att presentera flera gästblogginlägg av journalisten och författaren Åke W Bergh. Han skriver ”Vad vore geopolitisk analys utan Pepe Escobar? Inte mycket. Med engelsk språkbehandling som ett piggt amerikanskt nyhetsankare, fast bördig i Brasilien, avfärdar han konsekvent ”the Empire of Chaos”, eller Kaos-imperiet, som han kallar USA i sina vida lästa krönikor. Under 2015 kan en storm komma att hota själva vår existens – inte minst i Europa – men icke förty kommer väst sakta men säkert att trängas ut från öst, det väldiga Eurasien, spår han i sin nyårskrönika avsänt Peking 31/12 2014. Här från OpEdNews 2/1 2015.”
Personligen tror jag (Anders Romelsjö) att han (Pepe Escobar) är alltför optimistisk. USA är fortfarande mycket starkt och framgångsrikt i sin utrikespolitik och framför allt med sin ideologi, sin världsbild. Man har lyckats få acceptans för sin brutala utrikespolitik med hundratusentals dödade, förstörda stater, sin tortyrverksamhet, övervakningen via NSA, statskuppen i Ukraina, stödet till Israels apartheid-politik och sin demonisering av Putin (och Assad)
Spänn fast säkerhetsbältena; 2015 kommer att bli en virvelvind som förenar Kina, Ryssland och Iran i en utveckling med ytterligare steg mot integration av Eurasien, medan USA successivt pressas ut ur sitt senaste målområde – Ryssland och Kina. Vi kommer att se ett komplext geostrategiskt samspel som successivt undergräver USA:s hegemoniska trumfkort; sin dollar som världens reservvaluta och, framför allt, petrodollarn.
Trots alla enorma utmaningar syns i kinesiska ansikten tecken över hela Peking. Omisskännliga tecken på en självmedveten, självsäker, fullt ut kommersiell supermakt. President Xi Jinping och den nuvarande ledningen kommer att satsa stora resurser, enorma investeringar i urbanisering och kampen mot korruption, även på de högsta nivåerna av det kinesiska kommunistpartiet. Internationellt påskyndar man nu sin överväldigande storsatsning på den ”nya Sidenvägen” – både på land och till sjöss – som grund för sin långsiktiga strategi att förena det väldiga Eurasien medels handel och kommers.
De nedtryckta globala oljepriserna kan komma att förbli låga. Liksom oddsen huruvida en nukleär uppgörelse kan nås i sommar mellan Iran och P5+1. Om sanktionerna (de facto ekonomiskt krig) kvarstår mot Iran och fortsätter att allvarligt skada dess ekonomi blir Teherans reaktion att än mer låta sig integreras med Asien, inte väst.
Washington är väl medveten om att en uppgörelse med Iran inte kan uppnås utan hjälp av Ryssland. Det skulle i så fall bli Obama-administrationens enda – och jag upprepar – enda utrikespolitiska framgång. En återgång till ”bomba Iran”-hysterin skulle bara passa the usual suspects, d v s de beryktade neokonservativa från Washington till Tel Aviv. Det är alltså ingen tillfällighet att både Iran och Ryssland nu är föremål för västerländska sanktioner. Oavsett hur de tillkom kvarstår det faktum att dagens ekonomisk/strategiska oljepriskollaps är en direkt attack, riktad mot Iran och Ryssland.
Derivatkrig
Låt oss granska rysk ekonomi. Rysslands statliga skuld är endast 13,4% av landets BNP. Dess budgetunderskott i förhållande till BNP är endast 0,5%. Utgår vi från att amerikansk BNP är 16,8 biljoner dollar (siffran för 2013), uppgår det amerikanska budgetunderskottet till 4% av USA:s BNP, jämfört med 0,5% för Ryssland. Federal Reserve är i huvudsak ett privat bolag ägt av regionala amerikanska privatbanker, även om man ger sken av att vara en statlig institution. USA offentliga skuld var jättelika 74% av BNP under budgetåret 2014. Rysslands endast 13,4%.
USA och EU:s ekonomiska krigsförklaring mot Ryssland – via attacken mot rubeln och attacken mot oljepriset – var i huvudsak en derivatattack. Derivat kan teoretiskt multipliceras i det oändliga. Derivatoperatörer attackerade både rubeln och oljepriserna för att förstöra den ryska ekonomin. Haken med detta är att den ryska ekonomin är sundare finansierad än den amerikanska. Med tanke på att detta schackdrag var avsett som schackmatt, var Moskvas defensiva strategi inte så illa. På nyckelområdet, energisektorn, kvarstår problemet – för väst alltså, inte Ryssland. Om EU inte köper vad Gazprom erbjuder kollapsar EU.
Moskvas misstag var att låta Rysslands inhemska industri finansieras externt, och detta utgör nu en dollarskuld. En skuldfälla som lätt kan manipuleras av väst. Det första steget för Moskva bör vara att noga övervaka sina banker. Ryska företag ska låna nationellt och sälja av sina tillgångar i utlandet. Moskva bör också överväga ett system för valutakontroll så att den inhemska räntenivån snabbt kan sänkas.
Och glöm inte att Ryssland alltid kan inställa sina utlandsbetalningar av skulder och räntor, vilket uppgår till motsvarande över 600 miljarder dollar. Det skulle skaka världens banksystem i grunden. [P C Roberts, pappa till Reaganomics, rekommenderar det.] Ett ”budskap” som lovar USA/EU:s ekonomiska krigföring att lösas upp i intet.
Ryssland behöver inte importera några råvaror. Och Ryssland kan, ifall nöden kräver, lätt ”bakåtkompilera” praktiskt taget all importerad teknik. Mest av allt kan Ryssland generera – från försäljning av råvaror – tillräckligt med kredit i amerikanska dollar eller euro. Rysslands försäljning av energiråvara – eller sofistikerad militär utrustning – kan komma att minska. Dock får de in samma mängd rubel, eftersom rubeln också minskat i värde.
Att växla mellan import och inhemsk rysk tillverkning känns självklart. Det blir oundvikligen en ”justerings”-fas, men den är övergående. Till exempel tyska biltillverkare kan på grund av den svaga rubeln inte längre sälja sina bilar i Ryssland. Det innebär då att de behöver flytta sin tillverkning till Ryssland. Om inte kommer Asien – från Sydkorea till Kina – att utradera dem från marknaden.
Björnen och draken på jakt.
EU:s ekonomiska krigsförklaring mot Ryssland är fåfäng. Ryssland kontrollerar, direkt eller indirekt, de mesta av oljan och naturgasen i handeln mellan Ryssland och Kina: ungefär 25% av världsutbudet. Mellanöstern är försatt i en enda röra. Afrika är instabilt. EU gör allt man kan för att blockera sig själv från sina säkraste kolväteleverantör, vilket fått Moskva att omdirigera sina energileveranser till Kina och övriga Asien.
