Förtryck och mångkulturalism eller Söndra och härska

Först Myrdals aktuella text från november 2014, därefter den ursprungliga artikeln.

FÖRTRYCK OCH MÅNGKULTURALISM

eller

SÖNDRA OCH HÄRSKA

I Europa blev söndra och härska känt och använt i skiftet mellan femtonhundratal och sextonhundratal som vore det en romarrikets politik från latinets divide et impera. En härskare/härskande klass behåller och utvidgar sin makt genom att se till att de undre/utnyttjade stammarna, folken, klasserna ständigt befinner sig inbördes kamp.

För nu mer än trettio år sedan i den dåtida diskussionen om invandring/assimilation/mångkultur diskuterade jag frågan med Lajos Szècsi i ”Mosaik – krönika för det mångkulturella Sverige”, nr 2-3 1982, utgiven av Invandrarnas kulturcentrum. Jag utgick då från debatten om invandring, assimilation och mångkulturalism i Förenta staterna. När den feodala slavägarklassen krossats i det långa och blodiga inbördeskriget 1861 till 1865 tycktes möjligheten öppen till en bred folklig nydemokratisk utveckling; Första Internationalen fick allt större inflytande i de stora klasstriderna. Men vi vet att denna utveckling hejdades och i stället stärktes den härskande klassens makt. Detta har sedan dess upprepats gång på gång, 1910-tal, 1920-tal, 1930-tal, 1950-tal, 1970-tal och var gång har arbetarklassens organisationer sprängts och krossats och den härskande klassen erövrat allt större del av makten och skapat ett alltmer segregerat samhälle. Den härskarteknik de använt sig av har just varit söndra och härska. Man kan också uttrycka det förtryck och mångkulturalism.

Frågan var i Sverige aktuell 1982 och är än mer så nu. Med den skillnaden att det i dag inte finns någon öppen möjlighet att diskutera som Lajos Szècsi och jag gjorde då. Vad det beror på redovisar jag den 13 november 2014 i den föreläsning som Université de Caen Basse-Normandie inbjudit mig till. Titeln gav de mig själva: ”L’intellectuel et le pouvoir. La Suède et le mensonge public”. På svenska: ”Den intellektuelle och makten. Sverige och den offentliga lögnen”. Då den 17-sidiga svenska versionen visade sig otryckbar i någon officiell/officiös intellektuell prestigetidskrift publiceras den i den finländska ”Nya Argus” och läggs därefter ut här på nätet. Den svenska diskussionen är ju – som jag förklarar i Caen – från höger till vänster traditionellt inskränkt på ett sätt den trots de väldiga och delvis blodiga klassmotsättningarna inte har varit och ännu är i Förenta staterna eller Indien. Eller Finland.

Den direkta påstötningen till att jag nu lägger ut den fick jag genom ett brev från min svärson Hashim al-Malki. Han skickade mig en kopia på texten i Mosaik och skrev: ”Det var en mycket bra intervju. Jag läste den och ansåg den var läsvärd för mig som nykommen i Sverige då, och fotostatkopierade den under andra hälften av 80-talet.”

Jag förutsätter att den i dag skulle stämplas som ”brunröd” av vissa tongivande på den mer intellektuella vänsterkanten. Därför hänvisar jag också till det jag senare skrev om det mångkulturella apropå Ole Edvart Rølvaag.

Det mångnationella samhället är en illusion

Lajos Szècsi intervjuar Jan Myrdal

Tidskriften Mosaik’80 – krönika för det mångkulturella Sverige, nr 2-3 1982, utgiven av Invandrarnas kulturcentrum

Jan Myrdal (född 1927) har skrivit romaner och böcker från åtskilliga länder med reportage, historiska bakgrunder och politisk analys. Känd socialistisk debattör. Han har också producerat filmerna Myglaren och Hjälparen, presenterade Mosaik Myrdal

M=Mosaik
JM=Jan Myrdal

M – Det är inte så lätt att få kända opinionsbildande kulturarbetare att ställa upp för en intervju i vår tidskrift. Däremot har vi många villiga intervjuobjekt från myndigheterna och s.k. invandrarsakkunniga. De har sin standarduppfattning om invandrarfrågor. Sen har vi en viss folkopinion som inte förefaller överensstämma med dessa. Men just de «stora tyckarna» som i övrigt gärna tar pulsen på samhället vågar sig inte gärna på den här frågan. Varför?

JM – Frågan är mycket, mycket enklare än så. Det är nämligen det att det finns en officiell ideologi eller snarare serier av ideologier när det gäller invandrarfrågor, som, såvitt jag förstår, är helt galna, är helt felaktiga. Men det är i hög grad otaktiskt att säga någonting. Du får i stället två sorts officiella uttalanden, antingen myndigheternas uppfattning eller också får du de professionella liberalernas uttalanden. Andra undviker visligen att säga någonting. Normalt sett är ju svenska intellektuella inte heller – eller europeiska intellektuella över huvud taget – villiga att ta itu med frågor där svaren kanske inte är de givna. Jag tror således det är så. Det är ganska klart att du får Artur Lundkvist, som är …, ja, han tänker själv, han har en hel del att säga. Men antagligen är det väldigt många du inte får, för de vill inte sticka ut huvudet. De vill inte säga som det är … därutanför. Men innan vi går vidare, vill jag säga en sak. Du ska förstå mig och min situation. Jo du vet, rent personligen vet jag ju väldigt mycket om det här att byta språk och byta länder. Själv har jag ju bott och levat utomlands mer än halva mitt liv eller, vänd på det, levat i Sverige mindre än halva mitt liv. Jag återfördes till Sverige mot min vilja, när jag var tolv år och fick byta om språk från engelska till svenska, motvilligt.

M – Men det var ändå ett språk med hög status.

JM – Jaha, det kan vi komma tillbaks till!
Sen har jag arbetat på två språk. Det är möjligt man kan säga att jag är tvåspråkig – jag har skrivit vissa böcker på engelska, också en roman. Mest arbetar jag dock på svenska. Efter kriget har jag levat i andra länder. Inte bara besök utan flera år i sträck i ett annat land ibland.
Av mina systrar, som föddes i Sverige, sen levde utomlands, sen i Sverige i ett kort tag och sen utomlands igen, valde den ena att bli tyska. Så hon är tysk medborgare (Kaj) och har tyska som modersmål. Barnen är helt tyska, talar ingen svenska, förstår bara några ord. Den andra systern (Sissela) tänkte först bli fransyska och inriktade sig på det men valde sen att bli amerikanska. Den hon är gift med, Derek Bok, kommer ju från en holländsk familj egentligen, som har valt att bli amerikansk. Ungarna är helt engelskspråkiga så vitt jag vet. Min Gun, hon är ju från vår finskspråkiga minoritet och kom till Stockholm vid tolv års ålder, också mot sin vilja. Och lade om språket. Hon pratar perfekt radiosvenska. Hon var en gång i konflikt med Harry Schein. Det har att göra med det du sa om högstatusspråk, därför att hon frågade varför han inte hade lärt sig ordentlig svenska när hon hade gjort det. Och det berodde på, menade hon, att han ju talade med fin brytning, tysk brytning, medan hennes var en underklassbrytning – alltså finsk brytning som väl närmast skulle kunna kallas för «svartskallebrytning» då. Båda mina barn, med olika mödrar, är helt svenska, men har rötterna ut i andra länder. Själv har jag ju ibland funderat på att stanna utomlands för gott. Tänkte länge bo i Indien, funderade på det ganska länge. Där har jag ju också släkt i släkten. Så i och för sig, problemen är inte för mig okända.

M – Över huvud taget: Är det inte överdrivet det här… att säga att språk och landbyte måste vara så smärtsamt, MÅSTE vara en söndersmulande kraft, MÅSTE följas av olika psykiska problem?

JM – Det enda jag kan säga är att, så vitt jag kunnat se går språkbytet rätt lätt för arbetande och för barn. Det som är svårt, det är klassförhållandena. Se på Tornedalen. Tornedalingarna var lågutbildad underklass. När de bytte språk steg de. De «passed» som det heter i Amerika när svarta gör sig till mexikanare och medikanare till etalienare etc. Kulturbakgrund och hemmiljö betyder mycket. Men inte mer nu än förr och många miljoner emigrerade och förändrade sig kring sekelskiftet.

M – Du antydde tidigare att kulturpersonligheter inte hade populära åsikter om invandringen. Skulle det inte vara mycket bättre att föra en uppriktig och ansvarsfull debatt som man gör i alla samhällsfrågor?

JM – Jag har ingen högre tanke om våra intellektuella. Tvivlar på att de alls har en åsikt i frågan. De är vanligtvis väldigt okunniga. Men de har antagligen på känn att det är nåt fel med den officiella ideologin. Och då vill de inte gärna sticka ut huvet.
De följer efter gängse opinioner. Det är tryggast och enklast. Du kan ju avläsa normala svenska intellektuellas inställning i årsringar! De tänker lika moderiktigt som de klär sig: Det här året börjar de att säga att det är bra med invandring och att gå i jeans, det här året att ha långt hår, det året… Ja, jag menar det är jävligt pinsamt, men så är det! Artur är inte riktigt sån, och jag menar det är bra med honom! Jag är som du förstår inte överens med den officiella invandringsideologin.
Jag är helt övertygad om att det är en illusion att vi kan ha ett i egentlig mening mångkulturellt Sverige. En farlig illusion. En förtryckande illusion.

M – Vad menar du med begreppet i egentlig mening?

JM – Sovjetunionen är ett konglomerat av flera nationer där Ryssland söker dominera. Innan man där formulerade sin teori om den «sovjetiska nationaliteten» kunde det sägas att Sovjetunionen var på väg att bli ett multikulturellt samhälle. Gamla Österrike-Ungern kunde också sägas vara en mångkulturell stat. Det gavs då tänkbara möjligheter till en mångkulturell statlig enhet. Indien och Kina är på olika sätt mångkulturella fast det hinduiska verkligen dominerar i Indien och hankulturen i Kina. Men Sverige är ett enhetligt samhälle och ett litet land. Det finns ingen geografisk möjlighet och heller ingen historisk för ett mångkulturellt Sverige. Sverige är en nationalstat. Nationen är en gammal och stabil formation.

M – Men finns då inte andra exempel på mångkulturella samhällen än Sovjetunionen och gamla Österrike-Ungern? Vad med Förenta Staterna?

JM – Det intressanta där är att det faktiskt vuxit fram en stabil nationalitet, en amerikansk. Det finns en enhetlig nationell kultur som inte bara är någon slags blandning av de olika immigranternas kulturbakgrund. Som du förstår använder jag inte ordet kultur i den lösa mening som man gör när man talar om «kvinnokultur» eller «barnkultur». Det existerar ju ingen speciell kultur som är kvinnlig.

M – Så vår tro eller vårt tyckande om det här mångkulturella samhället skulle vara en illusion, menar du?

JM – I bästa fall blir det en illusion. Ungefär som de gamla svenskamerikanerna i Chicago. Av hela det stora svenska kulturarbetet i Förenta Staterna återstår nästan ingenting. Förlagen, tidningarna, skolorna har upphört. Det finns bara reminiscenser kvar. Sådan är utvecklingen. Märk att de kvarlevande gamla svenskamerikanernas Sverige också är ett Sverige som i Sverige upphört för mer än femtio år sedan. De bockar djupt inför såväl konsuln som attachéerna när de tar i hand. De sitter på bruna pinnstolar i en brun samlingssal och äter köttbullar som är mest skorpsmulor.
Varje mosaik blir till enheter på avstånd. Invandrarmosaiken bildar en nation. Det svenska har ingått i det nordamerikanska. Kanske har svenskheten gett en viss klangfärg åt Minnesotas nordamerikanskhet. Det är allt.
Illusionen kan missbrukas också. Då kan invandrarnas vilja att värna sin kultur användas som ett led i den allmänna avkulturiseringen. Invandrarna ges hemspråkighet som ghettotillvaro. Ju hårdare tider det blir ju mer kommer överheten att satsa på att av invandrarna skapa särgrupper. Det är det traditionella sättet att hindra underklassen – och det är ju till underklassen de flesta invandrare hör – att organisera sig.
Den svenska erfarenheten hittills har dock varit att illusionen spruckit och invandrarna ingått i det svenska folket. Vi har traditionellt haft två minoriteter; samer och finnar. Båda har behandlats dåligt av rikssvenskarna men båda har haft anknytning till fränder på andra sidan gränsen. Man bör heller inte glömma att tidigare var Sverige ett tvåspråkigt land med svenska och finska som talade språk. Finland ingick i det svenska riksområdet fram till 1809 års krig. Det var inte som Pommern. Samer och finnar var inhemska; de var aldrig invandrare och när de utsattes för diskriminering och förtryck var det ett typiskt förtryck av minoriteter.
Invandrarna däremot de sögs snabbt upp och försvann som folk. De tyska borgarna i Stockholm hade väldig makt under medeltiden. Sedan smalt de in. Till och med den adel som vandrade in då och då sögs upp och kom bort. Adel i europeisk mening blev de inte. Förblev de inte. Alla dessa invandrargrupper assimilerades.

M – Assimileras?

JM – Ja, endast ett fåtal vandrade åter ut. Sen kom vallonerna och man träffar många familjer som talar om sina vallonättlingar. Ibland märker man att de har litet annorlunda hårväxt, ibland någon annan matvana. Och de är väldigt stolta: «Vi har valloner i släkten.» Jag menar, de sögs upp. Den svenska kulturen var så otroligt homogen och därför också så otroligt assimilationistisk. Utlänningar var något abnormt. Till exempel Gun, det var ju först när hon var 13 år hon för första gången såg en utlänning, det vill säga någon som inte var finländare och inte svensk. Det fanns många trakter i Sverige före andra världskriget där de inte sett en utlänning. Och se judarna. Det fanns en viss allmäneuropeisk antisemitism i Sverige, men det fanns visserligen ingen större antisemitism. Skälen var, tror jag, två: det ena var att de medvetet sökte assimilera sig. När Sverige öppnar sig för judisk invandring på 1700-talet och sedan de stora judiska familjerna kommer, Bonniers, Josephsons osv som går in för en assimilatorisk linje – även under 40-talet då vi hade den stora nazipropagandan, så upplevde folk Bonniers som svenskar med lite annan religion. De var klart assimilationistiska.

M – Så folket upplevde dem som svenskar?

JM – Ja, ty det andra var att arbetarrörelsen från trettiotalets första år förde en medveten och framgångsrik kampanj mot rasismen. Det var medveten politik med folklig förankring. Men den var inte självklar. Det fanns till en början en stark antisemitism inom arbetarrörelsen. Bengt Lindforss t.ex. Också Arthur Engberg var antisemit till en tid. Och Branting var rasist och stödde aktivt den svenska rasforskningen. Man kan antingen säga att arbetarrörelsens män gjorde upp med antisemitismen vid Hitlers makttillträde därför att de upptäckte att den hotade deras egna positioner och kunde föra dem till samma elände som den fört den tyska socialdemokratin. Eller man kan säga att antisemitismen var löst påklistrad i Sverige och att folk och politiker gjorde upp med den när de såg vad den innebar. Hursomhelst de antisemitiska skämt som varit vanliga ännu på tjugotalet försvann ur svensk offentlighet när Hitler steg till makten och den tyska propagandan blev antisemitisk på allvar. Inte ens de mest rasande antisemiter under kriget vågade säga att t.ex. Bonniers inte var svenskar. De vågade bara säga att de var judar.

M – Så de assimilerade blev svenskar?

JM – Ja, ingen drömmer om att påstå att Levertin inte var svensk författare. Sen får man skilja mellan invandring och gästarbetare. Om man kommer för att arbeta i Sverige, eller i Algeriet eller i Indien eller i Amerika för 5 år, 10 år, 15 år för att sen återvända det är något annat. I Albanien eller norra Grekland finns det hela byar där det nästan bara är kvinnor. Männen arbetar traditionellt i Amerika. Och sen kommer de tillbaka.
Sen kommer de tillbaka på sin ålderdom och sitter och dricker ouzo och pratar. Men de har alltså varit albaner eller greker som har varit i Amerika ett antal år, men de har aldrig invandrat till Amerika.

M – Men ett faktum är att det är väldigt svårt i Sverige att dra gränsen mellan invandrare och gästarbetare, eftersom många kommer i avsikt att bli gästarbetare men blir invandrare. Andra kommer som invandrare men blir gästarbetare.

JM – Vi bör ha möjlighet att resa och att arbeta i andra länder. Men jag anser att gästarbetarpolitiken är felaktig. Den skapar ett underproletariat. Man får alltså skilja mellan friheten att kunna arbeta i andra länder och världsdelar och det som blir import av arbetskraft. Invandringen är något annat. I princip är Sverige ett stort land som är illa utnyttjat. Men om man flyttar hit bör man ha flyttat hit. Sverige blir då hemlandet precis som prärien vid Willmar blev hembygden för min farfarsbror och alla hans efterkommande. De sjöng svenska psalmer till jul ännu på fyrtiotalet men var amerikaner. När vi med rätta var neutrala under kriget dog några av dem med rätta för sitt land.
Överhuvudtaget bör vi lära av invandrardebatten i Förenta Staterna. Så länge Förenta Staterna var progressivt var invandringen en principiell assimilation. På nordsidan i inbördeskriget kämpade tyska revolutionärer – 1848 års män – som amerikanska generaler. De hade blivit amerikaner. Den radikala republikanismen under denna tid tog strid mot slaveri och rasförtryck men också mot invandrarnas ghettoisolering. De gjorde det medvetet. Debatten kan läsas i den tidens tidningar.
Det var tyska invandrare som bekämpade skolundervisning i tyska. Det var en fråga för hemmet. Barnen skulle annars bli b-medborgare med ett b-språk som eget språk. Också i den tyskspråkiga pressen i Förenta Staterna ställdes kraven på en enda och allmän skola på engelska. Men bekämpade tanken på ghettoisolerad undervisning där tyskar och irländare och judar och kineser skulle få egen kulturell och egen religiös undervisning. Ty då skulle reaktionen kunna utnyttja söndringen och invandrarna hållas nere som underklass.
Så länge smältdegeln verkligen fungerade var den demokratisk och progressiv. Men denna associationspolitik bröts. New York ghettoiserades. Sydstatsrasismen bredde ut sig och blev en dominerande rasism. På så sätt försvårades de breda demokratiska rörelserna. Fattiga invandrare hamnade i sina hemspråksghetton och blev billig och ofarlig arbetskraft.
Ytterst är sådana s.k. kulturfrågor och rasfrågor och religionsfrågor klassfrågor. När man ser närmare efter är det tydligt att Förenta Staterna styrs av en vit, anglosaxisk och protestantisk överklass. Gamla familjer. Äldre än den svenska härskande klassens familjer. Få självskapade. Detta all propaganda till trots.
Om chicano-rörelsen i Förenta Staterna blir en nationell rörelse som tydligt syftar till nationell självständighet för chicanos längs gränsen till Mexico och upp genom Kalifornien – som de fransktalandes kamp i Quebec – då förstår jag den. Då kan den vara riktig. Men om den bara blir rätten att dansa och sjunga och måla husväggar och känna stolthet över sin mexikanitet, sin chicanotillhörighet … då påminner den mest om Joe Hills satir över frälsningsarmén: Svält förnöjd! (Svarta präster.)
Som nationell rörelse kan Chicano-rörelsen vara riktig eller oriktig. Det beror på styrkeförhållandena och möjligheterna för en sådan chicanostat att överleva. Som ett bidrag till framväxten av en mexikansk demokratisk nationalkultur kan den också vara av värde. Tyd som sådan kan den inte segra utan en allmän demokratisering och ett brytande av de gamla familjernas makt. Men som mångkulturell ghettorörelse är den skadlig även om den tror sig radikal.
Här i Sverige finns i varje fall inga möjligheter för en turkisk eller serbisk eller italiensk nationell statsbildning. Hemspråksundervisningen medför att invandrargrupperna ghettoiseras. Om invandrarpolitiken fortsätter på den vägen får vi raskravaller och bittra motsättningar inom inte alltför lång framtid. Då kan områden söder om Stockholm bli som Manhattan bortom Central Park. Då skulle det inte under överskådlig tid finnas möjligheter till en verklig demokratisk utveckling i Sverige.
Invandrarna kan däremot bidra till den svenska nationella kulturens utveckling så som tidigare de tyska orgarna under medeltiden och vallonerna och judarna. Det innebär att det blir en klyfta mellan den äldre generationen som ännu är helt bunden till sin födelsebygd och dess språk och en yngre generation som är bunden till sin svenska födelsebygd. Men en sådan rätt smärtsam klyfta är oundviklig för den som valt – eller tvingats – vandra från ett land till ett annat.
Sedan kan det finnas emigrantgrupper – balterna t.ex. som håller samman i politisk kamp mot den makt som ockuperat deras hembygd och fördrivit dem. Där är förhållandet ett annat. Balter och palestinier lever i Sverige i väntan på att återvända. Men också bland dem går många inom den yngre generationen vägen ut i det svenska samhället och in i den svenska nationaliteten.

M – Nu vill vi fråga något tillspetsat: Du föreslår alltså i stället för det nuvarande insisterandet på mångkulturell utveckling som enligt din mening är i någon mån en illusion, en större assimilation? Men är inte det ett slags rasism att förvägra människor kulturella rättigheter?

JM – Nej. Rätten att ingå i ghetton och bilda underklassenklaver är ingen rättighet utan en förbannelse. Se på Förenta Staterna. Där har denna utveckling lett till uppkomsten av isolat. Där kommer kanske kapitalismen att bevaras i evighet. Det blir en rätt eländig medborgarrätt.

M – Men är det inte en tillgång för Sverige om det en gång kommer att ha många tiotusentals tvåspråkiga? Språk som en vanlig svensk inte tänker på att lära sig?

JM – Det är möjligt att det skulle vara en tillgång. Under kriget hade vi till en del denna situation då många flyktingar var intellektuella. Bara några få bland dem gick över och blev svenskar. De flesta tillbringade några år här och lärde sig svenska och flyttade sedan hem till den större språkkulturen. Kreisky gjorde så, Willy Brandt gjorde så, Leiser och många andra. Förutsättningen för att det i längden skulle bli en tillgång för Sverige vore att dessa som lärde sig sådana språk vore vanliga svenskar. Möjligtvis blir det andra eller tredje generationen invandrare. Erfarenheter säger dock att vi måste satsa på att få tiotusenden, hundratusenden som kan engelska, ryska, kinesiska, japanska, tyska franska, spanska i första hand. De språken tillhör inte invandrarspråken. Serbokroatiskan och turkiskan kommer inte att vara förstahandsintressen för ett litet land som Sverige liksom svenska inte är av större intresse i Jugoslavien. Där kan vi nöja oss med ett relativt litet antal. Undantaget bland invandrarspråken är idag arabiskan. Där borde vi på allvar ta vara på dessa invandrares språkkunskaper. Tyvärr är alltför få av dem högutbildade.

M – Ja, men vilket språk ska ett barn lära sig? Ett barn som har båda föräldrarna som talar ett annat språk och som ska lära sig svenska på skolan och eventuellt på gården där de bor. Eller eventuellt de som senare tänker om och återvänder till hemlandet. Vilket språk ska de lära sig?

JM – Man kan inte ha sin kaka och äta den. Det förblir svårt att emigrera. Både första och andra generationen får det svårt. Många amerikanska romaner handlar just om detta. Mamma som sitter hemma och bara kan italienska eller jiddisch eller barnen som lämnar henne och lever som amerikaner.
Barnen får det svårt om de återvänder till gamla landet oavsett om de lärt sig det språket eller ej. Jag vet. Jag talade svenska men kunde inte återanpassa mig som tolvåring i Sverige. Jag hade fått andra värden. Precis likadant blir för en turkisk pojke som återtransporteras.
Det finns ingen lätt väg. Det finns ingen väg där konflikter och lidande kan undvikas. Bäst kanske att se till att också mamma och mormor lär sig det nya språket. Min grundinställning är att man måste se till att den nya nationens språk blir barnens huvudspråk. Annars blir de medborgare av andra rangen. Underklass.

M – Den ökande rädsla som vi invandrare känner att folk har att svenska värden försvinner. Menar du att egentligen är det här mångkultursamhället och slogans om det som ger visst upphov till den här rädslan.

JM – Jag vet inte om den finns. Inte som riktad mot invandrare. Det finns andra konflikter som där är mer akuta. Sådana som har med klassförhållanden att göra. De växande konflikterna i Södertälje kan ju inte betraktas som konflikter kring svenska värden.
Däremot är det riktigt att de svenska värdena hotas. Skolans förfall. Avvecklingen av biblioteket och så vidare. Det språk jag skriver förstås inte av många under sexton år. Inte om de inte kommer från intellektuella hem. De flesta ungdomar har gjorts oförmögna att förstå allusioner till bibeln, till klassiker etc. Det är allvarligt. Det hotar vår kultur. Ghettoiseringen av invandrare är av mindre betydelse för den allmänna utvecklingen även om den bidrar till att skapa en splittrad och okunnig underklassmassa oförmögen att organisera sig.
Assimilationen är nödvändig för att bekämpa detta förfall. I och för sig är den i längden oundviklig. Men en medvetet genomförd assimilation bidrar till att stärka demokratin. Dessutom underlättar den tillvaron åtminstone för andra och tredje generationens invandrare som annars får det onödigt svårt.
Invandrare borde ta strid för sin assimilationsrätt. Det som nu håller på att utvecklas som följd av den svenska invandrarpolitiken hotar dem ju också fysiskt. Se på Södertälje. Redan flyttar infödda familjer till andra områden för att barnen skall kunna komma i skolor där det inte är så många främlingar som inte kan svenska. Barnen i Södertälje börjar få en sämre start i livet. Liberalismen i invandrarfrågor skapar underklassghetton. Nu är det billigare att köpa lägenheter i Södertälje. Redan har priset på en trea med bostadsrätt i centrala Södertälje sjunkit till 60.000. Affärsmän och hantverkare säljer ut och ger sig iväg. Hela den vanliga processen är på gång. Det slutar med kravaller och blodsutgjutelser här som i andra länder med liknande politik.
Mot detta kan bara sättas assimilation och solidaritet på klassmässig grund.

M – Vi talar mycket om invandrarnas integrationskrav, att vi egentligen gärna skulle vilja gå in i alla maktfaktorer och – naturligtvis beroende på kunskap och läggning – erövra de poster som är vitala, alltså polis, domstolsväsende, armé, bank, etc. Skulle en sådan integrationsprocess inte underlätta lösandet av dilemmat isolation eller assimilation?

JM – Vänd på frågan. Skulle vi kunna ha en kroatisk nationalist med svensk medborgarskap eller en sionist med svenskt medborgarskap i UD? I de flesta av de yrken du nämner kan en icke-assimilerad av säkerhetsskäl inte bli tillsatt. Det anser jag helt korrekt. Det är också helt i enlighet med gällande bestämmelser. Så länge vi har en mångkulturell målsättning i Sverige så har vi i verkligheten två slags medborgare. Men om vi hade en klart assimilatorisk politik vore frågan annorlunda. Då fanns bara ett slags medborgare. Se på Förenta Staterna … om man där hade samma officiella invandrarpolitik som i Sverige skulle Kissinger på sin höjd kunnat uppträda som representant för tyska invandrarorganisationen. Endast genom att acceptera assimilation i en officiellt assimilationistisk stat kunde Kissinger nå en hög officiell post. Så står problemet. Sedan kan man tycka vad man vill om Kissinger. Antingen har vi kvar det mångkulturella målet och då kommer majoriteten av landets befolkning kräva att invandrare inte får utses till känsliga befattningar eller också går vi in för assimilation. Då är alla svenska medborgare jämlika.

M – Nu är vi det inte. Det finns 400.000 neutraliserade medborgare och de flesta upplever att de inte är jämställda.

JM – Nej det är ni inte.

M – Vi är jämställda bara i utlandet när vi visar upp det svenska passet. Men vi är inte jämställda när vi öppnar munnen och det hörs att vi bryter.

JM – Brytningen känner jag till. Numera talar jag engelska med svensk intonation. Det är oundvikligt. Alltså placeras jag rätt ofelbart som utlänning – eller som invandrare – när jag öppnar munnen. Detta gäller oss alla som går över gränser. Första generationens svårigheter förblir. Men om man med jämställdhet menar faktisk jämställdhet så är assimilationen den enda vägen.
Om vi valde en assimilationistisk väg så innebure detta att jag sade: ”Här i Sverige kan du bli utrikesminister.” Nu vet du att du inte kan det. Nu är den mångkulturella målsättningen normgivande. Jag misstänker att bakom dess vänliga mask av förståelse för främmande kulturer ligger en klar svensk chauvinism som säger: ”Du och dina 400.000 likar kan vi hålla undan. Ni får dansa folkdanser men ingen av er kan bli utrikesminister. Men om dina barn eller barnbarn blir som en av oss kanske han/hon får den möjligheten.”
Det finns goda saker med Sverige. Medborgarskap kan inte fråntas någon. Medborgarskapet kan inte ifrågasättas. Därmed undgår vi deportationseländet i Förenta Staterna. Men å andra sidan har vi den mångkulturella inriktningen som utgör ett nu hart när oöverstigligt hinder för de 400.000 att bli accepterade som verkliga svenskar och få lika villkor.

M – Men det där med assimilation. Jag kanske bara har lust att assimilera mig och bli svensk, om ni andra, som inte behöver assimilera er, respekterar att jag faktiskt har mamma och mormor och farmor och farfar, att jag pratade det här språket när jag var barn och att de berättade om hur det var i det landet och så vidare. Om ni accepterar att det där är en del av mig, så har jag känt och pratat som barn, och bara då, om det är OK, så har jag lust att bli svensk.

JM – Några kommer att vara intresserade. De flesta inte. Det tror jag inte man kan göra något åt. Invandraren är alltid en utifrån kommande. Inom landet rör sig människor i en krets av släktingar och bekanta. Jag tror inte att det finns två personer uppvuxna i Sverige under samma tid som inte har någon gemensam kontakt. Vanligtvis är de släkt i släkten. Tittar jag noga efter hittar jag sådana relationer med nästan alla i generationen. De må sedan vara judar eller vallonättlingar eller urmasar. Det kommer invandraren alltid att sakna. Först hans/hennes barn blir en del av den gemenskapen.

M – Vi använder alltid uttrycket ”Att bli svensk” … men vad betyder det att bli svensk? Är det någon stabil sak som jag måste rätta mig efter?

JM – Det är klart att det finns svenska kulturella egenheter liksom det finns svenska maträtter. Sverige – liksom England – är ett skönt land att vara ifred i. Man kan ta tåget från Malmö till Luleå och sitta i en kupé till Stockholm och i en kupé till Luleå och folk går på och folk går av men man behöver inte säga ett enda ord på hela vägen. Det tycker de flesta svenskar och engelsmän är ljuvligt skönt. Man kan tänka på sitt. De flesta utlänningar tycker det är konstigt och kallt och många svenskar säger att de gör så med. Men när de inte vaktar på sig faller de åter i den sköna slutenheten ty så präglades de. Det är inget karaktärsdrag man behöver anpassa sig till som invandrare. Ens barn kommer att göra det automatiskt. Däremot finns en relativt stor demokratism som är både allmän och viktig. Den gäller det att slå vakt om. Likaså finns en traditionell och rätt normal jämlikhet mellan könen. Många utlänningar tar den som frigjordhet eller till och med synd. Också den tror jag det gäller att slå vakt om.

M – Vår sista fråga: Har omvärlden rätt i att svenskarna är högutvecklade internationalister?

JM – Jag tror inte att omvärlden tycker särskilt mycket om svenskar. Du vet, på engelska är ”swede” en rova! Att vara svensk i exempelvis USA är synonymt med att vara lite dum! ”Dum, arbetsam och snäll.” Jag tror inte svenskarna har något speciellt gott rykte. De kanske har det i Tyskland, kanske i vissa andra länder. Jag tror att vår politik har rönt gott rykte bland vissa politiker, men jag tror inte vi ska bry oss om det där så mycket. Sverige var ett osedvanligt efterblivet och fattigt land för 100 år sedan. Tack vare lyckliga omständigheter, att vi hade järn- och metallindustrier, skogar, att vi hade trä, att vi hade råvaror och att engelsmännen investerade kapital här, så fick vi en rätt snabb industriell utveckling. Nu kanske det går åt helvete, men bilden av Sverige har ju förändrats väldigt snabbt. Det är inte svenskarna medvetna om.
Men det bekymrar dem nog inte så mycket. Trots allt och trots att svenskar ofta går runt och frågar utlänningar om hur de ser på Sverige och svenskarna så betyder det inte mycket. Vi har ju aldrig varit ockuperade. Inte heller har stora folkvandringar vandrat genom landet. Ättlingarna till de stammar som vandrade hit upp efter inlandsisens tid lever fortfarande här. Som nationell enhet tillhör vi de äldsta i världen. Svenskheten blir då ungefär lika självklar som japanskheten. Och efter två generationer är tysken eller vallonen eller juden lika ursprungligt svensk och lika självklart svensk. På ett mer politiskt sätt kan det sägas att frågan om det nationella oberoendet blir helt avgörande. Vi är ett litet folk i ett litet land i Europas utkant och vi vill helst vara i fred. Vi har aldrig ens kunnat ena oss med Danmark och Norge trots att de tre nationerna och deras språk utifrån sett ter sig som en enhet och trots att vi inte tycker att danskar och norrmän är riktiga utlänningar. Men vi har aldrig kunnat enas eller gå samman. Invandrarna har inte förändrat detta.

M – Tack ska Du ha för samtalet.