Det går att leva med cancer

Henning Mankell

Henning Mankell

Nu i september har det gått åtta månader sen jag fick min cancerdiagnos. En regnig kväll när den varma sommaren är över, bestämmer jag mig för att göra en positionsbestämning. Var befinner jag mig nu? Med min cancer och mina behandlingar? Hur hanterar jag det som har hänt? Hur mår jag? Både kroppsligt och i mitt känslomässiga medvetande? Den del vi ibland kallar själ?

Om mina behandlingar har jag skrivit tidigare i GP, liksom om mina reaktioner, och, inte minst, min stora beundran för all den personal på Sahlgrenska sjukhuset jag mött. Ingenting har skett som har ändrat min uppfattning. Om jag nu skulle få cancer är jag glad att det skedde här i Sverige.

Den svenska sjukvården kritiseras ständigt. Säkert är kritiken tyvärr ofta riktig. Men att då och då även presentera en motbild är också viktigt. All den personal jag har mött ger jag det högsta betyg. Standarden på instrument, teknisk apparatur och laboratorier måste naturligtvis också vara mycket hög.

Men var befinner jag mig, alltså? Man delar aldrig sin sjukdom i grunden med någon annan. Det är i mig tumören håller sig stilla eller inte.

Under den varma sommaren har jag suttit ute på terrassen och sett på havet, när jag inte hukat vid mitt skrivbord och arbetat med den bok som kommer ut nu i september. Jag har betraktat havet som ständigt förändras och jag har frågat mig: hur har jag förändrats av den livskatastrof som drabbade mig för åtta månader sen? Har jag överhuvudtaget förändrats? Eller är jag samma person nu som då? Vad sker med en människas identitet när hon drabbas av en svår sjukdom?

Det svar som idag förefaller mest naturligt är att säga att allt i mitt liv idag utspelas mot den fondvägg som utgörs av cancer. Allt vad jag företar mig – eller inte – balanseras mot den cancersjukdom som hela tiden döljs i min kropp.

Författaren Per-Olof Enquist uttalade för en del år sen de kloka orden att ”en dag ska vi dö. Men alla andra dagar ska vi leva”. Om jag till detta lägger ett citat jag läste på en bilverkstad när min bil var inne för oljebyte så blir bilden ännu tydligare. Där stod: ”ta inte livet på alltför stort allvar. Du kommer inte levande ifrån det, i alla fall”.

Riktigt överens med det sista är jag förstås inte. Livet är en allvarlig sak. Man kan aldrig ta ett steg tillbaka och börja om igen. Det finns ingen bonus som utdelas i form av dubbla tärningskast. Livet levs framåt, inte stillastående eller bakåt. Men citatet har givetvis också en poäng!

Många människor lever för mig obegripliga liv. Som om de skulle leva evigt.

Men jag kritiserar ingen. Alla gör sina val.

Dessa båda citat är ord som jag upprepar nästan dagligen, tyst för mig själv, i mitt sinne. Mitt liv är mitt och kan bara levas av mig.

Jag vet inte hur länge jag kommer att överleva med den här sjukdomen. Den är obotlig. Jag slipper aldrig ifrån den. Frågan är bara hur länge de cellgifter jag tar kan bjuda cancern motstånd och hålla den nertryckt. Det vet ingen, varken jag eller mina läkare. Det enda vi kan vara säkra på att min prognos är så oändligt mycket bättre än om jag hade drabbats för femton eller tjugo år sen.

Cancerbehandlingarnas utveckling är svindlande. Jag kan idag leva många, många år, där tidigare just min diagnos kunde peka på kort överlevnad.

Men cellgifterna är frälsare och vandaler på en och samma gång. Dom slår lika mycket mot de sjuka cellerna som mot de friska. Min sommar har mycket handlat om att det plötsligt upptäcktes att mina njurar plågades av cellgifterna. Under en dryg månad visste jag inte om problemen i njurarna skulle visa sig vara kroniska och därmed inte möjliga att reparera. Vilket i så fall skulle vara ödesdigert.

Efter upprepade röntgenundersökningar och blodprover förstod läkarna att dom hade återhämtat sig så mycket att jag kunde fortsätta behandlas med cellgifter. Det var en dag av stor lättnad.

Men det finns inga garantier. Ingen vet om problemen kommer tillbaka. Eller om andra biverkningar plötsligt dyker upp.

Jag tänker dock aldrig att jag lever på något man skulle kunna kalla ”lånad tid”. Den tiden existerar inte. Jag tänker inte på annat än att den tid som är min är min. Jag vet inte hur länge den är utmätt. Jag försöker låta bli att tänka på det, eftersom det är meningslöst, och leva som om allt är normalt.

Men jag vet samtidigt att den största faran i mitt liv och andra cancersjukas är att hänge sig åt illusioner. Jag kommer aldrig att bli frisk. Men jag kan leva så länge att jag hinner dö av nånting annat än den cancer jag bär på.

Det kan låta som om jag betraktar det hela med ett stort lugn. Det är nog på sitt sätt sant. Men samtidigt finns det dagar som är mörka. När den röst jag talar till mig själv med är behängd med sorgflor. Dagar som är tunga, modfällda. Då gäller det att bita ihop och tvinga sig att tänka andra tankar. Oftast går det bra. Få är de dagar då oron tar överhanden. Oftast är jag starkare än de mörka krafterna som försöker dra ner mig i den mentala avgrunden.

Det går att leva med cancer. Det går att bjuda motstånd. Ingenting är nånsin för sent. Allt är på sitt sätt fortfarande möjligt.

Min positionsbestämning denna blöta septemberkväll handlar ytterst om det som cancern inte har berövat mig.

Vare sig min livsglädje eller nyfikenhet på vad morgondagen kommer att innebära.

Henning Mankell

  5 kommentarer til “Det går att leva med cancer

  1. 16. september 2014 klokka 22:06

    Pål,
    jag vet inte vilken adressen är om jag vill skriva direkt till Henning Mankell.
    Skicka den gärna.
    Bror Kajsajuntti
    byprofeten@bredband.net

  2. 16. september 2014 klokka 23:46

    Kan känna mig i mycket. Har haft två olika varianter för säkerhets skull, men lyckats hålla båda på mattan. Man vet dock aldrig när de åter börjar envisas och sticka upp, de olovliga andrahandshyresgästerna. Mankell är min mentala mentor utan att veta om det. Mycket av kraften har jag hämtat från hans upplevelser och dessutom är han en människa som ja uppskattar högt för hans moraliska hållning. Ett unikum i dagens skurksamhällen.
    Min senaste cancer diagnostiserades nästan precis samtidigt med Mankells. Cytostatikan knockade mig varje gång tredje dagen efter kuren. Livet var ett svårt berg att bestiga och februari i år var extrem. Repen höll knappt, men de höll. Nu känner jag mig frisk (igen) PET-rtg visar aktiviteter, men kan vara något annat…

  3. 17. september 2014 klokka 09:35

    Fantastiskt och gripande på samma gång att läsa detta!

    • Pål Steigan
      17. september 2014 klokka 09:41

      Enig med deg, Anna! Jeg har hatt kontakt med Henning gjennom hele perioden med sjukdom, og jeg har sett hvordan han har klart å holde dette blikket på situasjonen.

  4. ABC
    17. september 2014 klokka 17:15

    Ja bra og man får perspektiv minst sagt! Kanskje litt mer “Carpe diem quam minimum credula postero”, det vil si «Grip dagen, stol så lite som mulig på den neste». Wikipedia:)

Legg inn en kommentar