Är Amnesty verkligen oberoende?

Anders Romelsjö

Amnesty har åter uppmärksammats, denna gång med anledning av en rapport om Ukraina, som jag ännu ej tagit del av . Låt mig återge information och synpunkter på Amnesty, vilket tidigare uppmärksammats här.

Enligt sin svenska hemsida har Amnesty International 3 miljoner medlemmar i mer än 150 länder runtom i världen ”som kämpar för att de mänskliga rättigheterna ska gälla alla, alltid” .
Amnesty får ofta sista ordet vad gäller mänskliga rättigheterna i hela världen. Många blir nog överraskade om man påstår att Amnesty International i själva verket är ett hinder på jorden för seriös opinionsbildning kring mänskliga rättigheter. I sin senaste årsrapport 2012, upprepar Amnesty följande falska påståenden:

”Amnesty finansieras huvudsakligen av medlemsavgifter och offentliga donationer. Inga medel begärs eller godtas från regeringar för undersökningar av och kampanjer brott mot mänskliga rättigheter. Amnesty är oberoende av varje regering, politisk ideologi, ekonomiska intressen och religion.”
Amnesty untitled

Amnesty finansieras och drivs av inte bara regeringar utan också av storföretagens finansintressen. Och han har fakta som stöd för sitt påstående.

På Amnestys vanliga hemsida är det svårt att finna information om ekonomiska bindningar.
Men i Amnesty International Limited 2011 Rapport och Redovisning står att Amnesty får stöd av John D. och Catherine T. MacArthur Foundation, Oak Foundation, Georgia Foundation, Vanguard Charitable Endowment programmet, Mauro Tunes, och judiska World Service i USA. Man får också stöd från Storbritannien och EU (EuropeAid).

Uppenbarligen tar Amnesty emot pengar från både regeringar och företags-finansintressen. Man får också pengar från ”Open Society”, som kontrolleras av Wall Street-spekulanten och miljardären George Soros, mannen som en gång tjänade hundratals miljoner på att knäcka det brittiska pundet, och då äventyra förhållandena för miljontals människor.
Cartalucci menar att Soros, vars Open Society finansierar också Human Rights Watch och många andra organisationer som bevakar ”mänskliga rättigheter” på detta sätt putsar bilden av sig själv som en spekulant med tvivelaktiga affärer. Han dömdes för insiderhandel i 2002 i den franska storbanken Société Générale.

Amnestys ledning.
Valet av exekutiv chef för Amnesty säger också något om organisationen agenda. Suzanne Nossel, verkställande direktör för Amnesty International USA, kom direkt från USA: s utrikesdepartement, vilket i sig ifrågasätter Amnesty påstående att man är ”oberoende” av regeringars intressen. Nossel har fortsatt att främja USA:s utrikespolitik, men bakom ett nytt podium med Amnestys logotyp. På Amnestys hemsida nämns särskilt Nossels roll för USA-stödda FN-resolutioner om Iran, Syrien, Libyen och Elfenbenskusten. Ser man närmare på verksamheten finner man att de frågor som USA:s UD arbetar med också har prioritet för Amnesty. Dit hör stöd till USA-stödda ”Pussy Riot”, underminering av regeringen i Syrien och Vitryssland, menar Cartalucci.

I sanningens namn behandlar Amnesty också som är kritiska mot amerikansk utrikespolitik, men de har underordnat utrymme. Och det är just därför Amnesty täcker alla frågor, men selektivt betonar de som är av intresse för USA och storbolag, som Amnesty är ett av de största hindren för fri opinionsbildning om mänskliga rättigheter på jorden.

När folk felaktigt tror att ”trovärdiga” organisationer hanterar opinionsbildning om mänskliga rättigheter missar de själva lätt sin bevakning av sådana frågor. Man kan fråga sig om USA, Wall Street och Londonbaserade företags- och finansintressen kanske får ett slags frikort att missbruka mänskliga rättigheter globalt genom sitt stöd till Amnesty och liknande organisationer.

Inte bara Amnesty bör utsättas för kritisk granskning. Arundhati Roy, författare till ”De små tingens Gud” analyserar i Clarté nr 2 2012 i artikeln ”Kapitalismen – en spökhistoria” hur storföretagen och USA:s regering och närstående organisationer har ett dominerande inflytande i flera stora NGO:s (Non-Governmental Organizations). Hon skriver där ”Storföretagens filantropi är en lika vanlig del av vår tillvaro som Coca-Cola. Det globala finanskapitalet köper in sig i proteströrelser genom NGO-er”

strong>Amnesty:s oberoende och neutralitet kan alltså ifrågasätts.
Francis Boyle, professor i internationell rätt, (f.d. styrelseledamot i Amnesty International), Chris Hedges (prisbelönt journalist och människorättsaktivist) Glenn Greenwald (prisbelönt journalist/jurist), Jean Bricmont (författare till boken ”Humanitär Imperialism”) människorättsaktivister som Joe Emersberger, Paul de Rooij, Diana Johnstone ifrågasätter Amnesty:s oberoende och neutralitet. Det finns skäl att ta den kritiken på allvar. (2)

Amnestys engagemang för olagliga anfallskrig, ockupation, dödande med drönare, utomrättsliga avrättningar (targeted killings), globaliseringen av tortyr (extraordinary renditions) kan sammanfattas med ”För lite – för sent”!

Jean Bricmont (se ovan) sammanfattar – “Amnesty International generally takes no position on the use of armed force or on military interventions in armed conflict, other than to demand that all parties respect international human rights – the position of those who recommend that rapists use condoms,” ignoring that once war they failed to oppose “takes place , human rights and the Geneva Conventions are massively violated.
Amnesty har fört en noggrann lista på Kubanska samvetsfångar (POC – Prisoner of Conscience) men inte på i Israel fängslade palestinska fångar som uppgår till ca 5000 varav flera hundra s.k. administrativa fångar.

Den fängslade ryska protest/provokationsgruppen Pussy Riot tilldelades snabbt ett POC status – vilket leder till förmånen av stöd från internationella brevkampanjer. Men Chelsee (Bradley) Manning, dömd till 35 års fängelse har inte tillerkänts denna förmån – ej heller CIA officeren John Kiriakou, fängslad för att ha avslöjat delar av USA:s tortyrprogram. (Ingen ansvarig för tortyrprogrammen har dömts!).

Edward Snowden har avslöjat att NSA – USA:s säkerhetstjänst) – strävar efter att globalt samla in och lagra all elektronisk kommunikation mellan människor. Insamlingen handlar inte om att hitta terrorister. Ingen har visat att massövervakningen tjänar detta syfte. Den handlar istället mer om att skaffa en information. som vid behov kan plockas fram och användas för kontroll, övervakning, skandalisering och utpressning.

Snowdendokument har visat att speciellt människorättsorganisationer (inkl. Amnesty), fredsaktivister, djur och miljöaktivister öronmärks och registreras som opålitliga. (3)
Steget mellan aktivist/whistleblower (sanningssägare) till att utpekas som ”terrorist” är inte långt. Enligt en artikel i New York Times listas/öronmärks nu över 700 000 människor som potentiella terrorister (4). Tiotusentals människor placeras på en ”Non Fly-lista” utan att veta varför och utan att kunna få saken prövad.

I boken ”The Terror Factory” – beskriver författaren Trevor Aaronson hur FBI skapar terrorism (5). Även den amerikanske f.d. Nato generalen Wesley Clark, säger att ”kriget mot terrorismen är självskapat (6).” Enligt den amerikanska NDAA – lagen kan USA efter eget godtycke klassa obekväma personer som ”terrorister”, vilket berövar den utpekade rätten att få sin sak prövad i en civil domstol (7).

Många människorättsorganisationer är (trots att de säger motsatsen) beroende av bidrag från landets regering (Formellt kan det handla om bidrag för olika utbildningar mm). Därmed finns det en risk att vanligt folks spontana intresse för mänskliga rättigheter kapas och avleds till – för det egna landet – politiskt okontroversiella agendor.

Suzanne Nossel (2012) verkställande direktör för Amnesty International USA, kom direkt (2012) från USA:s utrikesdepartement, är ett exempel på det. Hon myntade bl.a. begreppet ”Smart Power” som stöd för USA:s och Natos aktioner i Afghanistan mm. I Sverige rekommenderade styrelsen för svenska Amnesty avslag på en motion (2012) till stöd till fångarna på Guantanamo med motiveringen att – ”Regeringen anser att Guantánamofångarna är ”USA:s problem” och ”Amnesty har [därför?] nedprioriterat frågan och föreslår att årsmötet avslår motionen”. Det är inte bra om Amnesty misstänks för att vara på väg att bli en filial till UD!

Vad säger Amnesty om ”kriget mot terrorismen” – framför allt vad säger Amnesty om dess orsaker?
Vad säger Amnesty om fängslade amerikanska whistleblowers som Barett Brown och Jeremy Hammond?
Vad säger Amnesty om att under Obamaadministrationen så har fler whistleblowers (sanningssägare) åtalats under en spionlag (från 1917) än under någon tidigare regering? (8)
Vad säger Amnesty om globaliseringen av tortyr? (9)
Vilket stöd får Edward Snowden från Amnesty i frågan om asyl i ett EU land, vilket han ansökt om?

Framgång i kampen för mänskliga rättigheter står och faller med Amnestys oavhängighet och trovärdighet. En handlings etiska relevans beror på dess förväntade och sannolika konsekvens. Det är enkelt att i allmänna termer fördöma våld – en kritik av ungefär samma moraliska betydelse, som att anmärka på de våldshandlingar som ägde rum på 1800 talet. Fredsaktivisten Noam Chomsky skriver: ”Vår primära plikt är att anmärka på egna ledare/eliter – och de med vilka vi är nära förbundna. Det är dessa vi kan påverka och det är deras aktioner/missgrepp, som vi är ansvariga för”.Denna insikt och denna prioritering bör också vara Amnesty:s ledstjärna.

  4 kommentarer til “Är Amnesty verkligen oberoende?

  1. 14. juli 2014 klokka 09:06

    Vad ledsen jag blir att läsa det här om Amnesty. Men tacksam för att du lyfter fram det så att vi vår veta!

  2. John I Henriksen
    15. juli 2014 klokka 14:58

    Jeg spurte Amnesty.no 5. april, med henvisning til din artikkel 28. mars (State Department … ) om de kunne vise meg til steder hvor organisasjonen selv har kommentert den kritikken som var omtalt der. Mottok et autosvar som lovet respons innen 14 dager, men hørte senere ingenting. Fulgte opp med “purring” 19. mai og uttrykte at det var beklagelig om Amnesty unngikk å svare på spørsmål som de muligens kunne finne ubehagelige. Heller ikke dette har jeg fått noe svar på. Jeg gjorde i min første henvendelse oppmerksom på at jeg tidligere hadde vært, men ikke lenger var medlem av Amnesty.

    • Pål Steigan
      15. juli 2014 klokka 15:24

      De har en del å svare for, og velger altså å ikke gjøre det. Det er naturligvis en tragedie at det er gått sånn med Amnesty.

      • John I Henriksen
        15. juli 2014 klokka 17:29

        Ja, trist. Jeg overveier å skrive en artikkel om denne erfaringen, må finne formen og forumet.

Legg inn en kommentar