Hallå, vi har blivit lurade!

0

Intervju med Clarté 13. juni 2012

Pål Steigans bok från 2011, En gång skall jorden bliva vår, är ett viktigt och omdebatterat inlägg om klimatkris, miljö och hållbar utveckling. Steigan ser rätt mörkt på läget: tillväxtsamhället är förbi. Energikris, klimatkris och kapitalismens kris sammanfaller. Clarté ställer frågor till Steigan.

Du är rätt pessimistisk om alternativa energikällor. Finns det inte anledning att tro att materialteknikutveckling och storproduktion – om man väl satsar på allvar på alternativen – radikalt kan ändra prisbilden för alternativa energikällor och därmed hur mycket de måste ta av bnp i drift?

Jag har alltid varit vetenskapsoptimist, i likhet med Marx. Men det är också viktigt att ha en nykter och vetenskaplig hållning till detta. Vi kan inte upphäva eller överskrida fysikens lagar. Enligt termodynamikens andra lag går energi från hög brukbarhet till former med allt lägre brukbarhet. Energi inträffar inte och försvinner inte, men inte all energi är lätt att bruka för mänskliga föremål. I Norge har vi gott om vattenkraft, som ju egentligen är en form av solenergi. Solen får vattenångan att stiga upp i luften, den faller ner som regn och snö som samlas i vattenmagasinen med hög lägesenergi. När vi använder denna lägesenergi för att producera el i turbiner, blir en del av energin värme i turbinerna och vattnet. Men att återvinna denna energi är mycket svårt.

Vad jag inte tänkte på innan jag började arbeta med detta är att all energiproduktion har sina egna energikonton. Om du använder ett fat olja för att utvinna ett fat olja har du en energikälla som förvisso finns, men det finns ingen fördel att utnyttja. Jag lärde mig begreppet Energy Return On Energy Invested (EROEI), och det säger på ett enkelt sätt hur mycket energi du måste använda för varje kWh du får ut. De fossila energikällorna har haft en fantastisk EROEI, men den sjunker stadigt. De första oljekällorna i USA hade en EROEI på 100, dvs. man fick 100 fat olja för varje fat olja som användes för att utvinna oljan. Men på de moderna oljefälten är EROEI lägre än 10. Några alternativa energikällor har en EROEI på mindre än 1. Då är det meningslöst.

Kapitalismens historia borde skrivas igen och denna gång även som en historia om energi. Kapitalismen har skapat större underverk än alla tidigare samhällsformationer tillsammans. Men det skulle inte ha varit möjligt utan den rikliga tillgången på billig fossil energi. Den eran är nu på väg att ta slut, och det är inte lätt att hitta alternativa energikällor som har så många bra egenskaper som fossila bränslen: hög energiintensitet, lätt att transportera, användbar i alla processer samt en råvara lika mycket som en energikälla (plast, asfalt, råvara för massor av industriprodukter).

Jag tror inte någon enskild energikälla någonsin kan komma att ersätta fossila bränslen på alla områden. Det bästa vi kan hoppas på är att hitta en uppsättning lösningar som tillsammans kan ersätta de flesta egenskaperna.

Problemet med de flesta alternativa energikällor är att de bara är mindre effektiva sätt att använda olja. Solpaneler är bra, men i dag kräver de stora mängder av högintensitetsenergi (läs: olja) för att producera silikonplattorna som används i panelerna. All gruvdrift och maskinindustri bygger på fossil energi i en eller annan form, något som alltså gör oljan till en del av vindkraftverk, vågkraftverk etc. Energieffektiviteten i alternativ energi är så låg att om det var möjligt att ersätta all olja som används idag med alternativa energikällor, hade elräkningen varit minst fem gånger så hög. Men ja, det kommer nog alternativ. Men det kommer för sent, och det kommer för sent eftersom det är så mycket mer profitabelt att utvinna den sista oljan än att skapa system som kan få samhället att fungera i generationer efter oljan.

Norge subventionerar oljeutvinningen med mer än 10 miljarder norska kronor om året, med en sjunkande oljeutvinning med 10 procent per år. Det är galenskap. Det är en vansinnig rovdrift. Vi borde ha använt våra oljerikedomar till att hitta lösningar som skulle kunna leva efter oljan. Ett civiliserat Norge skulle ha spenderat 500 miljarder eller vad som kan behövas för att stimulera forskning och utveckling i hela världen på lösningar för tiden efter oljan, både alternativa energikällor, men också sociala lösningar som kräver betydligt lägre energiförbrukning. Det enda som verkligen kunde förändra spelet är om man kan producera kall fusion i stor skala.

Jag drömde om det förr i tiden och det kommer alltid prognoser om ett nära förestående genombrott. Det verkar som det håller sig till drömmarna. Vad jag vill säga till folk är: Hallå, vi har blivit lurade! De har ingen lösning på hur vi ska få mat, värme, transport, kort sagt, hur livet skall se ut efter oljetoppen. Och toppen är nu! Tillväxtsamhället är en illusion. Den är byggd på 150 år av extremt utnyttjande av ett bestånd resurser som börjar att ta slut. Om våra barn, och särskilt våra barnbarn, ska kunna leva ett gott liv måste makten tas från dessa cyniska profitörer och energin användas förnuftigt, inte som nu när den används för att upprätthålla ett globaliserat och skuldbaserat system utan framtid Men energifattigdomen är redan här.

Om nu man inte tror på de alternativa energikällorna, så kan man fråga sig om inte utbyggd kärnkraft, med den senaste generationen reaktorer, innebär ett mindre totalt lidande (även om man räknar in olycksrisken)? George Monbiot hävdar ju detta.

När jag var ung tyckte jag så. Jag såg Walt Disneys populärvetenskapliga film «Min vän – atomen» och tänkte att nu var mirakelenergin här. Det visade sig inte vara så enkelt. Man kunde pröva tanken att det var möjligt att lägga om all världens energiproduktion till kärnkraftverk. För det första skulle bygget av dem och framställandet av allt uran kräva enorma mängder fossil energi. För det andra skulle vi mycket snabbt komma till en punkt där vi har en urantopp. Det finns gott om uran i världen, men det mesta är så spritt och har så låg lödighet att den inte kan återvinnas på något vettigt sätt. Och så finns det naturligtvis kostnader för lagring, som inte försvinner när anläggningen stängs, utan fortsätter i kanske 100 000 år. Jag har ännu inte sett en undersökning av ett kärnkraftverks livscykel som visar att man under en livstid får ut mer energi än man använder. Kärnkraften svarar för 6 procent av världens energiproduktion. Det är den största källan till annan energi förutom fossila bränslen, så det är ingen liten andel. Det är inte så lätt att hitta alternativ här och nu. Frankrike har 70 procent av sin energi från kärnkraft. Det är inte lätt för dem att hitta alternativ. Japan har samma problem, men som ni vet har de också upplevt en del av vad kärnkraft kan kosta i miljöskador.

Vi går över till befolkningsfrågan. De flesta experter är överens om att vi går mot en demografisk stabilisering. Är därför inte denna fråga snarast splittrande i kampen för klimaträttvisa? I Ian Angus och Simon Butlers bok Too many people kritiseras överbefolkningsteorin från vänster – har du läst den?

Nej, jag har inte läst Angus och Butler, men eftersom du frågade så har jag läst lite om dem. När jag var ung läste jag Mao som sade att befolkningsexplosionen inte var ett problem för Kina, och att eftersom det är folket som är den drivande kraften så behövs det många människor Men lyckligtvis införde Kina ettbarnspolitiken, annars hade problemen haft en helt annan skala. Kina har en liten andel jordbruksmark, endast 7 procent. För att föda en människa krävs det en viss mängd matjord, en viss mängd vatten och andra resurser. Eftersom jordens resurser är ändliga, är befolkningsexplosionen ett problem. Men det finns ett klass- och imperialismperspektiv. Rika länder och rika människor förbrukar mest resurser. Det finns för många norrmän, svenskar och amerikaner, men det hade inte varit ett så stort problem med flera personer i Bhutan.

Prognoser för befolkningsutvecklingen är inte entydiga. Vissa prognoser pekar på att jordens befolkning kommer att vara 11 miljarder 2100 och kommer att växa med ytterligare ett par miljarder efter det. Lester Brown anser att vi inte kommer att nå 9 miljarder eftersom folk kommer att börja dö ut i stor skala tidigare på grund av hunger, konsekvenserna av den globala uppvärmningen, vattenbrist och för mycket gifter i miljön. Jag har tittat på begreppet ekologiskt fotavtryck. Där finns termen globalhektar som ett mått på den mängd vatten, jord och luft som en genomsnittlig person konsumerar. Jordens bärkraft är det som jorden förmår återskapa varje år. Detta mäts i globala hektar. År 2011 konsumerade världens befolkning 135 procent av vad jorden kan regenerera på ett år. Men norrmän är värre. Vi använder så mycket resurser så att om alla på jorden skulle använda så mycket, skulle vi behöva nästan tre jordklot. Denna konsumtion är inte absolut. Det är den moderna, globaliserade kapitalismen som mångfaldigar livsmedel så våldsamt att det överstiger jordens bärförmåga. En annan typ av samhälle kommer att kunna föda fler människor med lägre intensitet i utvinningen av resurser. Men oavsett samhällsformation kommer det att vara en stor utmaning att föda nio miljarder människor, och speciellt när det måste göras med en lägre förbrukning av fossil energi än i dag. Lätt blir det inte.

I slutet av boken skisserar du ett framtida samhälle, som du kallar Kommunismen 5.0. Beskriv det lite kort.

Kommunismen 5.0 är en ekologisk kommunism. Jag kombinerar kommunismen med modern ekologisk kunskap. Även Marx förstod följande: Inte ens ett helt samhälle eller en nation, ja inte ens alla samhällen som finns vid samma tidpunkt, äger marken. De använder den helt enkelt, de drar nytta av den, och de måste föra den vidare i ett förbättrat tillstånd till de generationer som kommer efter, som boni patres familias (goda familjeöverhuvuden). När jag har valt att hålla fast vid begreppet kommunism, är det eftersom det tydligast uttrycker vad det handlar om, en gemenskap baserad på fundamentalt lika tillgång till det ekologiska fotavtrycket.

Framtida människor kommer att kalla det vad de vill. Socialismen innebär att socialisera produktivkrafterna, och det är nödvändigt för att bryta sig loss från kapitalismen. Men det löser inte det här med människors frigörelse och människors organisation för att styra och utveckla produktivkrafterna. Jag pratar inte här bara om demokrati, vilket är absolut nödvändigt, men helt otillräckligt. Jag talar om det faktiska deltagandet och den verkliga makten över sin egen situation. En sammanslutning av fria individer, som Marx sa.

Kommunismen 5.0 bygger också på kreativitet och mångfald. Det kommer inte, kan inte, är ingen «one size fits all». Komintern var helt förlorade när de försökte att leda den kommunistiska rörelsen från Moskva. De förstod inte lokala förhållanden och var okunniga och arroganta. Kommunismen 5.0 måste skapas av människor efter deras egna förutsättningar. Det kan inte vara en rak linje, mer som en kreativ buske där vissa grenar och kvistar kommer att vara livskraftigare än andra. Kommunismen 5.0 är öppen källkod, som alla kan bidra till, klasser, grupper, organisationer, länder, individer. Resultaten tillhör alla. Kommunismen 5.0 måste ta med sig det bästa av teknik och vetenskap och utveckla det vidare, men man måste ta hänsyn till det faktum att en hel del teknik har en ekologisk, kemisk och energimässig kostnad som hålls dold.

Sanningen om dessa kostnader måste fram i ljuset, så att folk inte lurar sig själva till att investera i lösningar som inte är livskraftiga. Jag fruktar att det kommer att bli allvarliga skador av svält, krig och ekologiska katastrofer, innan vi kommit så långt. Därför finns det en risk att Kommunismen 5.0 i den första måste handla om att rädda liv och skapa en minimal plattform för en dräglig tillvaro. Det betyder inte att det nya samhället måste vara ett tekniskt efterblivet samhälle, men det kan hända att det i första vändan handlar om at undgå barbari. Tillväxtsamhället har nått vägs ände. Det överlever inte.

Kommunismen 5.0 kan inte vara ett tillväxtsamhälle i den meningen. Man måste minska användningen av resurserna inom många områden. För vissa delar av världen är det nödvändigt med tillväxt, men totalt sett handlar det om att utveckla nya och billigare sätt att leva, arbeta, producera och interagera. Jag tror att när detta kommer igång, kan det bli riktigt spännande och intressant. Svårigheten blir i början när konsekvenserna av kapitalismens rovdrift finns kvar, och de goda och livskraftiga alternativen ännu inte är utvecklade. Men jag tror att fröna till dessa alternativ finns redan i dag. Det finns miljontals människor världen över som tänker i sådana banor och det finns massor av kreativa idéer som finans- och oljekapitalets diktatur inte släpper fram. De kommer att blomstra när de får en chans. –

Mejlintervju och översättning från norska: Daniel Cederqvist

Forrige artikkelSammenbruddet fortsetter
Neste artikkelKinas investeringer i Europa tredobles
Pål Steigan. f. 1949 har jobbet med journalistikk og medier det meste av sitt liv. I 1967 var han redaktør av Ungsosialisten. I 1968 var han med på å grunnlegge avisa Klassekampen. I 1970 var han med på å grunnlegge forlaget Oktober, der han også en periode var styreleder. Steigan var initiativtaker til og første redaktør av tidsskriftet Røde Fane (nå Gnist). Fra 1985 til 1999 var han leksikonredaktør i Cappelens forlag og utga blant annet Europas første leksikon på CD-rom og internettutgaven av CAPLEX i 1997. Han opprettet bloggen steigan.no og ga den seinere til selskapet Mot Dag AS som gjorde den til nettavis. Steigan var formann i AKP(m-l) 1975–84. Steigan har skrevet flere bøker, blant annet sjølbiografien En folkefiende (2013).