På den sjuttioförsta årsdagen av segern över Hitlerfascismen

Jan Myrdal

Jan Myrdal

Detta är en viktig dag. Några bland er kanske minns hur vi firade också här i Stockholm för sjuttioett år sedan. Jag var själv med om att hänga ut den röda fanan på Kungsgatan 84 innan vi vandrade upp mot Skansen där Nexö talade. Det var en enorm folkfest.

Varför inleder jag på detta sätt? Jo, just här vid detta monument bör vi minnas att det inte bara var ett krigsslut i allmänhet. Det var segern över den grymmaste, mest utsugande och folkmördande regim som drabbat Europa; den tyska Hitlerfascismen. Att det är Svensk-ryska vänskapsföreningen som arrangerar denna manifestation är inte tillfälligt.

Jan Myrdal taler 8. mai 2016

Jan Myrdal taler 8. mai 2016

Det var det ryska folket, den största nationen i Sovjetunionen som fick ge det allra tyngsta offret i kampen för att befria Europa från den tyska Hitlerfascismen. Det vet vi alla. Det var också det ryska folket som på ett avgörande sätt bidrog till att Hitlerväldet krossades. Det är en sannning som inte innebär något nedvärderande av de av Hitlerregimen ockuperade folkens nationella frihetskamp eller av Storbritanniens och Förenta staternas insatser. Både för att leverera krigsmaterial åt de kämpande folken i Sovjetunionen och genom landstigningarna i Nordafrika, Italien och Frankrike. Men det var de sovjetiska folken och bland dem det största, det ryska folket, som gjorde den avgörande insatsen.

Att förneka detta blir att på ett bedrägligt sätt sudda i historien. Om det behöver jag inte polemisera. Vi alla som står här vet det.

Men det är viktigt att ta upp några frågor.  En viktig fråga är när kriget avgjordes. Att det militärt avgjordes vid Stalingrad och av slaget om Kursk på så sätt att det därefter inte gavs verklig militär möjlighet för Hitlertrupperna att nå seger är en sak. Men när vi ser tillbaka ser vi att det historiska avgörandet ägde rum framför Moskva i december 1941. Röda arméns sega försvarskamp under det föregående halvåret hade hindrat och försvårat den tyska frammarschen. Den utlovade tyska segern hösten 1941 hade uteblivit. Men i december 1941 uteblev inte bara den tyska erövringen av Moskva utan för första gången tvangs de tyska trupperna till en stor reträtt. Nu kan alla se att detta var militärt lika framtidsbestämmande som «undret vid Marne» i september 1914 när det dåtida blixtkriget mot Frankrike bröts.

Men hur möjliggjordes denna offensiv? Svaret är dubbelt. Jag minns själv hur jag då läste om militärparaden den 7 november i det Moskva som enligt tyska uppgifter stod inför sitt fall. Det var en symbolisk handling av stor betydelse. Den visade att trots det svåra kriget stod landets ledning obruten liksom folkets kampvilja. De flott förbiparaderande marscherade vidare mot fronten och de tyska angripande trupperna.

Den stora generaloffensiven mot ockupanterna kom sedan som en svår chock för Hitlers generaler.  Det var friska trupper från Sibirien. Ty efter det att Georgij Zjukov fört sina trupper till seger vid Chalchin-Gol mot den invaderande japanska Kwantungarmén i augusti 1939 stannade han sin offensiv vid gränsen. Krossade inte Kwantungarmén utan gav Japan en utväg. Vilket säkrade Sovjetunionen mot ett tvåfrontskrig när Hitler gick till angrepp. Nu när tyskarna sade att de skulle ta Moskva och striderna var ytterligt bittra höll Zjukov utan den tyska generalstabens kännedom 40 välutrustade sibiriska divisioner i reserv bakom fronten. I rätt tid, i december 1941 kunde av dem sättas in mot de tyska trupperna utanför Moskva. Dessa tvangs till reträtt. Flyende.

Där nådde Hitlers tyska offensiv sin brytpunkt liksom hans föregångares nått sin vid Marne tjugosju år tidigare.

Det finns skäl att nu vända blicken och se bakåt över historien. Ty ingen kan undgå att lägga märke till hur det åter agiteras för krig mot Ryssland. Jag känner igen allt som skrivs och sägs. Ty i Jan Myrdalbiblioteket i Varberg finns en hel våning med artonhundratalets och nittonhundratalets tidningar och tidskrifter från framförallt våra länder i väst.  Det är bara att öppna volymerna för att lätt känna sina löss på gången. Det är som om de tryckts i går. Här i Stockholm skriver Dagens Nyheter till exempel nu ledare som om de varit skrivna 1952. Man behöver bara byta några tidsmarkörer. Då var det dock möjligt att med en väldig världsomspännande folklig agitation hindra det även i DN förberedda kriget.

Kanske är det möjligt också nu. Den som överlever får se.

Jag hoppas det. Fast nu planeras för ett krig i vilket vi skall delta. Det vet ni alla då det bara är att slå på TV och radio eller öppna tidningarna. Jag vill därför ta Sverige och Ryssland till exempel. Att det finns en utbredd rysshets i Sverige vet vi alla. Den är inte konstig. I åttahundra år eller så befann Sverige och Ryssland sig i det ena kriget efter det andra. Den historien känner vi.

Men det avgörande är att vi nu sedan mer än tvåhundra år inte varit i krig. Det formella skälet kan vi finna hos Bernadotte. Han hade varit revolutionär med «död åt konungarna» tatuerat på överarmen. Sedan hade han  bytt tro och åsikter och svurit trohet än åt den ena och än åt den andra.  Efter revolutionen steg han till marskalk och furste av Pontecorvo under tjänst hos och intriger mot Napoleon för att 1810 bli svensk tronföljare och 1818 kung av Sverige under namnet Karl XIV Johan. Det då han inte lyckats bli konung eller kejsare i Frankrike. En med åren mycket reaktionär herre. Men en klok militärstrateg som inte hade någon svensk ära eller några svenska fördomar att släpa på.

Han insåg att Sverige inte lyckats bli stormakt och att det låg där det låg och att även Ryssland låg där det låg men var långt större. Om Sverige skulle överleva som nation borde det därför inse att det fanns stora makter till öster, söder och väster och söka manövrera för att inte gå under. Bernadottelinjen kallas denna utrikespolitiska doktrin.

Så har Sverige försiktigt manövrerande trots olika avsteg lyckats hålla sig utanför krigen i mer än tvåhundra år. Jag vill påminna om att det inte ens varit en vänster-högerfråga. När Gustaf V – han med borggårdstalet vars hustru var Kejsar Wilhelms kusin och hedersöverste – uppvaktades av de tyska och österrikiska sändebuden för att delta i kriget mot Ryssland sade han försiktigt:

– Men är ni säkra på att kunna segra?

Sverige gick därefter inte med och höll sig undan. Det all tyskvänlighet till trots.

Statsminister Per Albin Hansson förde en mer medvetet överlagt försiktig linje inför och under Andra världskriget. Som utrikesminister hade han Rickard Sandler, mäktig socialdemokrat, tidigare statsminister och utrikesminister sedan 1932 (med ett kort avbrott). Men Sandler blev aktivist. I samlingsregeringen avsatte därför den försiktige Per Albin Hansson honom och ersatte honom med Christian Günther, poet och yrkesdiplomat.

Men mer än så. Den som läser den officiella svenska «Vitboken» utgiven av utrikesdepartementet 1947 kan läsa om det som många i det officiella Sverige nu tiger om så det gnisslar om tänderna. Storbritannien och Frankrike krävde genommarsch av sina trupper för att kämpa på finsk sida mot Sovjetunionen. Per Albin Hansson och Christian Günther vägrade.

När Daladier genom personligt sändebud ville att Sverige skulle tillåta genommarsch för att inleda en brittisk, fransk, finsk offensiv mot Leningrad samtidigt med flyganfall mot Baku då vägrade Per Albin Hansson och Christian Günther blankt. Det trots de starkaste påtryckningar från Helsingfors, London och Paris. Och trotsande brittiskt, franskt och finskt motstånd verkade de därtill i svenskt nationellt intresse för fred mellan Finland och Sovjetunionen och fick även Gustaf V att i radio stödja denna politik.

Vissa svenska höga militärer sökte agitera för en statskupp mot denna politik men Per Albin Hansson hade hårda nypor, han höll tummen intryckt i ögonen på dem och tvang dem till lydnad.

När Hitler angrep Danmark och Norge meddelade den sovjetiska regeringen Tyskland att de inte kunde acceptera förändringar kring Östersjön. I realiteten skyddade de Sverige. För vilket Sverige officiellt tackade efter kriget.

Ja, det är nödvändigt att inse att vi är grannar. Ryssland ligger där det ligger. Stort är det. Under århundradena har Sverige bytt skinn och Ryssland har genomgått olika politiska omvandlingar och ibland varit starkt och ibland – som helt nyss – genomgått ett svaghetstillstånd men nödvändigheten för oss båda att inse att vi är grannar och på olika sätt beroende av varandra har bestått.

Detta även då det funnits svåra politiska motsättningar upprepade gånger dessa tvåhundra år har denna nödvändighet varit dominerande. Vi kan inte undkomma att vi är grannländer..

Men visst är kampanjer som den pågående farliga. Det som möjliggjorde det första världskriget var inte som många på vänsterkanten vill tro att en majoritet tyska socialdemokratiska riksdagsmän den 2 augusti svekfullt beslöt rösta för krigsanslag. Det avgörande var att i partiets tidningar (med enstaka undantag) det under flera år förts krigspropaganda mot Ryssland. Inte formulerad som solidaritet i kampen mot tsaren utan – och det är det avgörande – som ett tyskt fosterlandsförsvar. Detta hade gjort att de ledare vi på vänsterkanten brukat kalla svekfulla  i detta krigsbeslut hade den överväldigande majoriteten arbetarrörelsemedlemmar med sig. Inte några ledares förräderi alltså utan en hjärntvättad överväldigande majoritet inom den starka tyska arbetarrörelsen möjliggjorde det stora kriget. Glöm inte det! Priset för den nuvarande kampanjen kan bli oss mycket dyrt.

Låt mig avsluta med något ni kanske inte tänkt på. August Strindberg var ryssvän. Men hur? Svenska akademiska litteraturvetare och officiösa  teatermänniskor vill inte höra talas om att Strindberg var så påverkad av Tjernysjevskij att detta format både fröken Julie och Drömspelet. Omvänt finns det nog vissa ryska litteraturvetare som nu finner det otaktiskt att skriva om att de nu på sina håll politiskt nedvärderade Pisarev och Tjernysjevski på det sättet blev bestämmande för svensk litteratur. En rätt vänskap kräver en otaktisk klarhet.


 

Vid ett möte anordnat av Svensk-Ryska Vänskapsföreningen talade Jan Myrdal den 8 maj 2016 om lärdomarna av segern över Hitlerfascismen för 71 år sedan, liksom om dagens rysshets och försöken att få med Sverige i ett nytt krig mot grannen i öster.

Mötet hölls vid La Mano, Liss Erikssons monument vid Katarinavägen i Stockholm över de svenska Spanienfrivilliga som stupade i kampen mot fascismen 1936-1939. Jan Hammarlund sjöng en rysk partisansång, och Leif Stålhammer läste Konstantin Simonovs dikt «Vänta mig» från 1941. Nedan följer Jan Myrdals tal.

  1 kommentar til “På den sjuttioförsta årsdagen av segern över Hitlerfascismen

Legg inn en kommentar