oss 100 kroner!
Fem år efter Natos och Gulfstaternas militära angrepp 2011 präglas Libyen av kaos, splittring och terror. Nu planerar ledande Natomedlemmar en ny krigsinsats för att ”lösa” de problem som orsakats av det förra kriget.
Les også Gaddafi hade rätt i varning til Blair.
De senaste veckorna har allt fler uppgifter kommit ut om planerna på en ny militär insats i Libyen. Medierapporter och officiella uttalanden visar att makthavarna i flera västländer anser att det är nödvändigt att slå till mot Islamiska staten och dess libyska fäste i och kring staden Sirte.
USA:s högste militärchef general Joseph Dunford sade på en presskonferens förra veckan att man ser över möjligheterna för ett ”kraftfull militärt agerande” mot IS. Enligt uppgifter i New York Times skulle den militära aggressionen kunna inledas inom några veckor.
Fler länder finns med i krigsförberedelserna. General Joseph Dunford var nyligen i Paris för att möta kollegor från Frankrike, Italien och Storbritannien.
Den brittiske försvarsministern Michael Fallon sade redan i december förra året att Storbritannien skulle kunna skicka upp till 1000 soldater. Källor inom den brittiska krigsmakten uppger för Daily Mail att de deltagande länderna tillsammans skulle samla en styrka på 6000 soldater.
Det finns ingen anledning att betvivla att västländerna är oroade över att IS sprider sitt terrorvälde långt utanför Syriens och Iraks gränser.
I Libyen beräknas IS ha 3000-4000 jihadistkrigare. Med utgångspunkt från Sirte vid Medelhavskusten har IS under de senaste veckorna satt näraliggande oljeanläggningar i brand och bombat ett utbildningscenter för poliser.
Att IS styr i ett område bara 40 mil från den italienska kusten är något som ännu mer skrämmer den europeiska överheten.
Men skälen till att Natoländerna ser en militär insats i Libyen som nödvändig handlar om mycket mer än IS.
Efter Natos och Gulfstaterna bombkrig 2011 har den tidigare libyska statsmakten brutit samman. Landets olika delar och städer kontrolleras av till varandra fientligt inställda politiska grupperingar med tillhörande väpnade miliser. Många av dem är extrema islamistgrupper. I dagens Libyen är det bokstavligen så att makten växer ur gevärspipan.
Det pågående FN-ledda försöket att skapa en ny enhetsregering för landet har så här långt misslyckats. När de nyutnämnda ministrarna skulle åka in i Libyen från Tunisien stoppades de vid gränsen av miliser som inte alls accepterar de nya makthavarna.
Dagarna efter visade det sig att inte heller något av de två konkurrerande parlamenten ville stödja den nya regeringen.
Maktkampen och det ständigt närvarande våldet påverkar på många områden. Libyens oljeproduktion rapporteras ha minskat med nästan 80 procent jämfört med 2011.
FN-organet UNDP konstaterade 2014 att Libyen är ett av de länder i världen där levnadsförhållandena försämrats mest mätt i faktorer som fattigdom, läskunnighet och förväntad livslängd.
När västvärldens ledare nu diskuterar nödvändigheten att ingripa militärt i Libyen talas det tyst om varför det gått som det gått. Obama, Hollande, Renzi och Cameron säger inte ett ord om att det var Natos krig för regimskifte 2011 som lade grunden till våldet, sönderfallet och terrorismens utbredning.
De säger inte ett ord om sin egen och övriga västledares skuld till att tiotusentals libyer dödats och hundratusentals drivit på flykt under de senaste fem åren.
Det är i denna situation, när det förstnämnda kriget fört Libyen till katastrofens rand, som Natoländerna planerar nya krigsinsatser. Det lär välkomnas av en del libyska ledare, vars inflytande bygger på stödet från utländska makter.
Men från lokala politiska representanter i Libyen hörs protester. Till webbtidningen Middle East Eye säger företrädare från flera städer att ett utländskt angrepp bara skulle gynna IS. Det skulle inte minst underlätta för IS att värva utländska jihadister till Libyen såsom skett i Syrien och Irak.
Enligt den libyske journalisten Mohamed Eljarh, knuten till tankesmedjan Atlantic Council i Washington, är krigsförberedelserna redan igång i Libyen:
”Viss utländsk intervention har redan skett. Under de senaste veckorna har vi sett oidentifierade flyganfall i Libyen mot IS-mål. Dessa oidentifierade flyganfall är mest sannolikt franska…Dessutom finns säkerhets-, försvars-, och underrättelsepersonal från USA, Storbritannien och Frankrike på plats i Libyen.”
