Vänstern alltså!

Jan Myrdal

Jan Myrdal

Under vintern 2015-16 har pågått en debatt om vänsterns framtida utmaningar, eller om vänstern och dess elände, i tidningarna Dagens ETC och Flamman. Den föranleddes av en ledare av Göran Greider i Dagens ETC «Nationella fronten är kusligt fransk» 9 december. Jan Myrdal följde upp den med «‘Vänstern’ är för feg och värnar sina egna privilegier» i samma tidning dagen efter. Aron Etzler, Vänsterpartiets partisekreterare, kritiserade Myrdals artikel med «Okunnigt om vad vänstern kämpar för» 15 december i Dagens ETC, som dock inte ville ta in Myrdals svar. Det kom i stället i Flamman 5 januari «Vänstern, alltså!»

Eftersom artikeln i Flamman var nedstruken kan du här nedan läsa Myrdals ursprungliga version, som han är mer nöjd med.

Jan Myrdal på fredskonferansen i Degerfors

Jan Myrdal på fredskonferansen i Degerfors

I ETC har pågått en diskussion om vänstern och dess elände. I den har Aron Etzler protesterat mot vad jag skrivit och pekat på Vänsterpartiets olika motioner. Gott!

Det var dock inte om Vänsterpartiet speciellt utan om det som allmänt kallas vänster jag skrev. Visst har Etzler rätt i att Vänsterpartiet i Sverige kan visa upp en lång lista på goda förslag som skulle tjäna folket. I Frankrike där FKP, Frankrikes kommunistiska parti, (vilket när jag bodde där på femtiotalet ännu var ett parti som representerade folket, arbetarklassen och dess allierade, och siktade på att erövra makten i staten) också det i början av december 2015 kunnat visa en liknande lista på goda förslag.

Men i första omgången av regionvalen hade det partiet ingått i den «vänsterenhet» (Liste Union de la Gauche) som upprättats av Hollandes regerande (EU och NATO) socialistparti. Där dess egen «Vänsterfront» med «Vänsterparti» och FKP ställt upp på egen hand blev det 1,99% i första valomgången. (Därtill kom allmänna vänstergrupper på 4,48%.)

I andra valomgången kunde därför partiet som sådant inte vara med. Men högrar och vänstrar myglade sig samman. I tre av de tolv stora regionerna lade sig den så kallade vänsterenheten ned för att säkra högerns seger mot Front National. FN kunde så hållas utanför men då det partiet hade vunnit 800 000 nya röster från första omgången kunde det inför det kommande presidentvalet visa upp sig som det enda oppositionspartiet i Frankrike.

Det finns stående vågor i historia och politik även om inget skeende är blott repetition. Dock bör man vara medveten om att detta blir en repris på 1850-tal och Napoleon III! Ty nytt är det sannerligen inte. Men det finns skäl till att de flesta i vänsterpartiet nog nu inte förstår om jag hänvisar till Napoleon III. 1944 när jag var studieledare i SKU:s Fredhällsklubb hade dock det jag skrivit om Napoleon III varit begripligt. Ty då läste vi klassikerna våra.

Nationella fronten går i Napoleon III:s fotspår med att fria till bönder och arbetarklass i ett läge när «liberalerna» konkat och som i juni 1848 och i den nuvarande krisen visat sig folkfientliga och fullföljer därtill med sin politik mot EU, NATO och Förenta staterna de Gaulles politik. En på ett sätt i folkets intresse och nationens men liksom dennes i verkligheten för att behålla och befästa ett franskt imperium. Ett av skälen till den franska «vänsterns» nu skrämmande litenhet och förfall är att de inte insett detta.

Är detta oundvikligt och därmed historiskt nödvändigt? Alls icke. Till det officiella franska kommunistpartiets implosion finns skäl jag skrivit om förr. Men den svenska vänsterns oförmåga är lika tydlig även den. Nu går stora grupper inom LO och därtill ungdomar och landsbygdsfolk till Sverigedemokrater av skäl liknande dem vilka driver motsvarande grupper till Front National. I politiken gäller (som en reformistisk Per Abin för övrigt) att ha örat mot marken och känna sitt folk. Men detta försvåras nu av att den härskande klassen sett till att i princip hela den yrkesverksamma vänstern – i politik, medier och kultur – försörjs på statsbudgeten.

Det gamla ryska ordspråket säger dock sanningen: «Den som betalar kusken bestämmer färden!» Detta leder till att den överväldigande majoriteten av dessa bidragstagare (i politik som kultur och medier) oundvikligen drivs att söka klättra upp och in i stugvärmen hos den härskande klassen. Med följden att folk lämnar dem sittande med sina fina reformlistor på salens vänsterbänk därinne bland de övriga i det Gode Selskab. Och det var ju den härskande klassens mening med partistöd och presstöd och stipendier.

Men historien visar att man inte oundvikligen behöver låta sig bindas på så sätt. Den socialistiska rörelsen formades på artonhundratalet till stor del av borgare som av förnuftsskäl svek sin klass, blev klassförrädare. Man behöver inte bli ett hjon även om man fått stipendium. Man kan kanske även som presstödd tidning hålla färgen. (I min ungdom underlättades sådant i Pariskommunens efterföljd av en stenhård partiskatt.)

Örat mot marken alltså! Sedan 1809 kräver folket i detta land (vi vet, som Strindberg skrev, vad folket är) absolut respekt för att: «Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af riksens ständer allena vid allmän riksdag.» Detta innebär att folk även en bra bit högerut kan bli överens om att vi inte skall tillåta det av ingen valda herrskapet i Bryssel att lägga sig i våra affärer. Sverige ut ur EU totalt och snabbt!

Karl XIV Johan var ingen revolutionär längre som svensk kung men han insåg vårt geopolitiska läge och bröt med en sedan tusentalet rådande för oss som nation förödande rysshets och lade om Sveriges utrikespolitik. Det har räddat oss. Per Albin avskedade den ledande socialdemokraten och marxöversättaren Sandler som blivit aktivist och ersatte honom med Christian Günther och förmådde med folkligt stöd förhindra att först Storbritannien och Frankrike och sedan Hitlertyskland drog oss i krig mot öster. Man behöver inte vara kommunist, eller ens allmän vänster, för att kunna vara överens om kravet: Bryt militärernas och politikernas nuvarande för Sverige livsfarliga drängtjänst åt NATO!

Nationen är oss en demokratisk nödvändighet. Allteftersom den formella demokratin omvandlas till överstatligt byråkratvälde upphör möjligheten att driva ens en reformistisk politik. Det gäller att inse att vi alla är resultat av inkommande sammanblåsta hit från olika väderstreck vilka assimilerat ihop sig till svenskar. På någon generation blir det oavsett ögonfärg och hudfärg inte större särskildhet än som nu finns med de italienare som flyttade hit efter senaste världskrig. Det blir oss alla bättre mat än sill och potatis var dag blott.

I Förenta staterna har den härskande klassen lyckats blockera reformer och sociala framsteg genom att driva «raskonflikt» mellan svarta och vita, latinos och anglos och inte tillåta assimilering utan blott integrerat olika kulturdefinierade invandrargrupper till mot varandra kämpande bindestrecksamerikaner.

Den härskande klassens upprörda tal om nationalism är medvetet vilseledande. Men därtill krävs att de som nu på ett eller annat sätt kallar sig vänster inser nödvändigheten att bryta anständighet, goda seder och respekt för överhetens lagar och förordningar och släppa det arbetande folket loss för sina verkliga intressen. Klasskamp mot den härskande klass som i sitt profitintresse samlar allt större del av vad det arbetande folket – här som internationellt – skapar. Det går. Om det har vi på vår kant skrivit mycket sedan länge.

Om Aron Etzler driver igenom en sådan omställning i det parti han arbetar för kommer det inte längre att skvalpa där nere på botten. Det kan därtill också ta hela den politiska plats som SD (eller FN) nu på grund av allmänna vänsterns slapphet kapat åt sig.

– – –

Här är alla hittillsvarande delar av debatten:

Göran Greider «Nationella fronten är kusligt fransk» 9 december.

Jan Myrdal «‘Vänstern’ är för feg och värnar sina egna privilegier» 10 december.

Aron Etzler «Okunnigt om vad vänstern kämpar för» 15 december.

Jan Myrdal «Vänstern, alltså!» 5 januari i Flamman eller texten härovan.

  3 kommentarer til “Vänstern alltså!

  1. Torgeir Salih Holgersen
    12. januar 2016 klokka 16:45

    Det Aron Etzler skriver i sitt svar til Myrdal, bør være et viktig apropos til diskusjonen på denne bloggen. Kritiser gjerne partiene på venstresida, på konkret og saklig grunnlag, men bidra ikke til å bygge opp under høyresidas stråmannsargumentasjon:

    «Jo, jag har noterat att det finns folk som diskuterar chokladbollar på sociala medier – de flesta av dem har ingen koppling till politiskt arbete – och ja, det finns säkert en och annan debattör som har precis den typen av frågor som sitt huvudämne. Men framförallt är det en konservativ och högerextrem klichébild som går ut på att vänstern är en elit som sitter i knät på kapitalet och ägnar sig åt verklighetsfrånvända tokerier. Idag sprids den systematiskt av allt från Timbro till Sverigedemokraterna och deras ljusskygga propagandister i Avpixlat och Exponerat. Men det är en tradition som Myrdal borde känna igen från sin ungdom, när nazister som Sven-Olof Lindholm och fascister som Per Engdahl ägnade stor energi åt att svartmåla arbetarrörelsen och vänstern. Det är ledsamt att Jan Myrdal blivit deras nyttiga idiot i denna debatt.»

    Forklaringa på venstresidas svake stilling i de fleste nordeuropeiske land, som er en realitet, har nok ikke noe enkelt svar. Det eneste som er sikkert, er at ingen deler av svaret er å finne hos Sverigedemokraterna eller Front National.

    • Pål Steigan
      12. januar 2016 klokka 16:53

      Men Etzler gir ingen forklaring på at Socialdemokraterne på ett år har rast ned i sin posisjon i LO, mens SD er blitt det største partiet i arbeiderklassen. Det kan neppe være Jan Myrdals feil.

    • 12. januar 2016 klokka 21:21

      Svaret finnes ikke i SD eller i FN. Men FRP i Norge er ikke BARE en hovedfiende. Akkurat som jeg mener FRPere at vi må ha kontroll med innvandringen. Akkurat som jeg mener mange FRPere at eliten i Norge (Høyre/AP i hovedsak) har sviktet folket (til tross for at FRP ikke har skjønt hva det betyr). Men det mest skadelige per dato i Norge er at venstresiden ikke finner sammen i krav for folkets interesser rettet mot makthaverne (Hoyre/AP) som bare tjener kapitalens interesser. Slike krav bør være: Mot sentralisering og storkommuner for storkommunenes skyld, mot oppheving av konsesjonslovgivning, for kontroll med innvandring og vilkår på norske arbeidsplasser, for investering i miljøvennlig energi, mot rasisme og for bedre integrering….. Det er mange krav venstresiden kunne enes om. Og når det er gjort, bør de sammen bestemme hva som er viktigst og kan tiltrekke seg velgere som har forvillet seg inn i feil leir og kjøre felles på det.

Legg inn en kommentar