Till cancerforskningens lov

0
Henning Mankell

Efter nästan fem månader är den första grundläggande behandlingen av min cancer med cellgifter över. Det hela avslutas med en veckas intensiva provtagningar. Jag förbereder mig för samtalet med doktor Bengt Bergman med den enda strategi som är möjlig: hoppas på det bästa och förbereda mig på det värsta.

Men cellgifterna har bitit, får jag veta den 12 maj klockan 10.30 på morgonen. En del av mina tumörer tycks vara helt borta, andra har minskat i olika hög grad, inget nytt tycks ha tillkommit. När det gäller cancer finns förvisso inga garantier. Men när i livet gör det det? För mig och min hustru Eva handlar det nu om att en sorts normalitet, som är tidlös, återvänder.

Länge sitter vi den kvällen på verandan, andas ut, och lyssnar på koltrasten som sjunger på skorstenen. Glädjen är stillsam, tyst. Vi behöver inte prata. Koltrasten imiterar Bach. Jag själv, som saknar koltrastens stämma, har tidigare sjungit personalens lov på Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg. Deras förmåga, deras tålamod, deras utmärkta arbete, och deras kärleksfulla bemötande.

Men jag har också insett att jag måste lovsjunga cancerforskningen, från förr och nu, och det som kommer att ske i morgon.

Låt mig ge två skiftande vittnesbörd: i början av 1950-talet besöker den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein sin läkare i Oxford där han arbetar. Han får följande besked:

–          Du har cancer. Du är obotligt sjuk och kommer inte att leva länge till.

Ludwig Wittgensteins svar ska ha varit det lakoniska men absurt glada:

–          Bra. Utmärkt.

Sen reste han sig, återvände till sitt inackorderingsrum och fortsatte att sysselsätta sig med sina filosofiska teorem tills han mycket riktigt dog inom en inte alltför avlägsen framtid.

De flesta reagerar naturligtvis inte som Wittgenstein. Dom hoppas på lindring och bot. Ett liv som ska kunna förlängas, göras uthärdligt.

Det leder mig till mitt andra vittnesbörd.

För några dagar sen ringde jag min vän G. i Umeå som förlorade sin hustru för snart 20 år sen i en liknande cancer som den som drabbat mig. Vi kan bara konstatera i telefonen att hon idag hade haft samma möjligheter som jag att hålla sjukdomen stången. Samtidigt som jag hade varit samma förlorare som hon om jag drabbats för 20 år sedan.

När jag under den genomgångna behandlingen har försökt sätta mig in i cancerforskningens historia, inser jag att detta verkligen är ett av den mänskliga envishetens triumftåg. Det tycks idag vara så att det kommer nya behandlingsmetoder nästan varje månad. Som exempelvis allt mer precist verkande cellgifter. Mediciner som kan rikta in sig på enbart en typ av cancerogena förändringar och typer. Jag förstår på doktor Bergman, som själv också avsätter viss del av sin tid till forskning, att det går åt betydande arbete för att överhuvudtaget hålla sig uppdaterad på allt som händer.

Att det pågår så mycket kvalificerad forskning är naturligtvis lättförståeligt. Det finns stora potentiella vinster för läkemedelsbolagen. Drömmen om att kunna utrota cancer är fortfarande ett mycket avlägset mål. Men den praktiska verkligheten visar ändå vilka lysande delsegrar som hela tiden uppnås.

Naturligtvis måste jag tro att det hos den enskilda forskaren eller det team i vilket han eller hon ingår, existerar en grundläggande humanistisk utgångspunkt, som handlar om patientens välbefinnande och rätt till liv så långt det är möjligt. Jag är övertygad om att det är så.

I Sverige är Cancerfondens och Barncancerfondens arbete av avgörande betydelse för denna forskning. Naturligtvis bidrar staten med stora resurser till den pågående cancerforskningen. Men de donationer som görs av enskilda människor eller företag spelar en viktig roll i detta arbete som måste pågå tills alla mål är uppnådda.

Utan forskningen vet jag inte hur det hade gått med mig. Enklare än så kan det inte sägas.

Nu kan jag sitta på kvällen och höra koltrasten sjunga. Och tänka på de forskare som genom sitt arbete bidragit till allt detta.

Henning Mankell

Forrige artikkelIngen kjærlighet til EU i Hellas
Neste artikkelSkiferoljemirakelet forsvinner!