Väntan

Henning Mankell

Henning Mankell

Efter det cancerbesked jag fick i början av januari följde en tio dagar lång nerstigning i helvetet. Jag minns bara den där tiden som en dimma, en skakande mental frossa som då och då slog över i en inbillad feber. Korta klara stunder av förtvivlan. Och allt det motstånd jag med min vilja kunde mobilisera.

I efterhand kan jag nu tänka på det hela som en utdragen mardröm som inte tog hänsyn till om jag sov eller var vaken.

Sen började jag klättra upp ur hålet. Jag tycker själv att jag nu åter befinner på mig på markens yta.

Jag är en 40-talist. Jag tror att alla som tillhör min generation automatiskt förknippar cancer med död. Även om jag, liksom andra, vet att cancerforskningen har genomgått en otrolig utveckling under de senaste femtio åren, och att cancer inte längre innebär det oundvikliga, så lever nog den gamla föreställningen delvis kvar inom mig.Jag bjuder okunskapen motstånd genom att läsa på så mycket jag kan. Och inte minst lyssna på de läkare och annan sjukvårdspersonal jag möter på Sahlgrenska sjukhuset.

En dag säger Eva, min fru:
– Du borde skriva om väntan. Cancerdiagnoser och cancervård är väntan. Och den är svår för alla.

Hon har naturligtvis rätt. Det finns dock en väntan som är nödvändig. Den det innebär att läkare, patologer och annan sjukvårdspersonal noga analyserar exakt vilken typ av tumörer jag lider av och vilken behandling som kan vara mest effektiv.

När jag talar med V., en lungläkare som var verksam för tjugu år sen, säger hon att i jämförelse med de cellgifter som i dag mer eller mindre kan skräddarsys var det rena “rävgiftet” som patienter den gången fick ta emot.

Att denna väntan kan vara svår, bitvis outhärdlig, finns det inget att göra något åt. Denna väntan är nödvändig, under förutsättning att inga flaskhalsar stoppar upp diagnosprocesserna i onödan.

Naturligtvis existerar en stor hjälplöshet under denna väntan.

I mitt eget fall var de tio-tolv dagar jag gick och väntade till stor del fyllda av en väldigt speciell fruktan: jag har en metastas i en nackkota. Hade den hunnit sprida sig till min hjärna? Om så var fallet kunde jag tänka att kampen var förlorad innan den ens hade inletts.

När Eva och jag satt med doktor M. och hon sa att de inte hittat något i hjärnan var det ett stort befriande ögonblick. Min cancer var fortfarande lika allvarlig. Men denna stundtals förfärande väntan hade belönats med ett positivt besked. Och jag visste att läkare och annan personal hade arbetat så fort de nånsin kunnat.

Men jag tänker på alla som kanske inte har några att dela denna väntans ångest med. Människor som dessutom råkar hamna mellan stolar och kanske tvingas vänta både onödigt länge på diagnoser och dessutom på att en behandling startar.

Inom cancervården finns också onödig väntan. Underbemanning, byråkrati, politiskt fummel. Det vet vi.

Jag har under de senaste veckorna genomgått en oändlig massa utredningar på Sahlgrenska och enbart träffat hängivna, kunniga och hårt arbetande människor. En del av dom tycks aldrig vara lediga. Och alla tycks också ha drivits av viljan att förkorta människors väntetider så mycket dom kunnat. Men man behöver inte ha mer än gångsyn för att inse att det råder en stor underbemanning.

Vad dessa människor har i lön ska vi inte ens tala om.

Inom cancervården får de olika dimensionerna av väntan aldrig glömmas bort. Jag är övertygad om att så oändligt många människor lider alldeles i onödan, eftersom dom kanske inte ens vet var dom ska vända sig för att få stöd.

Det har nu, i början av februari, gått ungefär en månad sen min cancer upptäcktes. Om några få dagar ska mina behandlingar påbörjas med full styrka.

En första väntan är alltså över. Nu ska motståndet sättas in mot mina tumörer. Med en krigisk liknelse känns det som om kavalleriet äntligen ska gå till anfall från skogsbrynet mot de fiender som invaderat min kropp.

Jag är oändligt tacksam för att det nu sker. Och att det har gått så fort.

När jag ser tillbaka på denna månad flimrar ett stort antal människor förbi. Läkare, sjuksköterskor, andra.

Utan dom hade jag inte varit där jag är i dag.

En annan väntan tar nu sin början. Men jämfört med för en månad sen är det nu jag som går på offensiven.

Henning Mankell

  2 kommentarer til “Väntan

  1. Øivind Armand Halvorsen
    14. februar 2014 klokka 08:30

    Det er godt å høre at du har funnet tilbake igjen. Likeså at du tar opp kampen mot sykdommen. Jeg er overbevist om at det som skjer i våre hoder, måten vi tenker på, er av avgjørende betydning også når det gjelder sykdommer.
    Godt er det også at Leger og sykehuset reagerer hurtig. Vi er mange som støtter deg og alle andre som må kjempe mot en etter hvert ikke så skremmende sykdom. Den kan overvinnes!
    Selv har jeg i forbindelse med min kones død dårlig erfaring. (Det er nå 13 år siden) Det var forferdelig å se hvordan selve systemet vi har her i landet IKKE fungerte. Har skrevet litt om dette og du kan lese det her:
    »

    Oivind Halvorsen

    23. januar

    «Jeg tenker på den artikkelen som sto å lese i Aftenposten i dag og som handlet om Leger og korttidsansettelser. Har skrevet en kommentar til den:
    En belastning ikke bare for Leger, men for svært mange yrker, men ikke minst for pasienter og pårørende!
    Selv har jeg fått prøve hvordan dette systemet brukes og hvordan det virker. Da min kone ble syk av kreft måtte både hun og jeg forholde oss til mange forskjellige leger. Det er faktisk en stor mulighet for at dette førte til hennes død! Jeg mener ikke her å si at det var noe galt med legene. Men det sier seg selv at det ikke ble noen kontinuitet med hensyn til sykdomsutvikling og behandling. Hver enkelt vikar (eller midlertidig ansatt) måtte sette seg inn i situasjonen på nytt og etter kort tid var vedkommende borte uten å ha hatt muligheten til å følge opp. Det er sikkert mange, mange som har samme erfaring.
    Jeg vil også sette spørsmålstegn ved hvordan systemet virker, hvordan uansvarlighet lett kan bli en realitet. Min kone kontaktet en Lege som er kirurg. Han spurte henne om han skulle fjerne kulen i brystet!! Jeg spør: Når ble det pasientenes ansvar å bestemme hvorledes behandlingen skulle foregå? Det som jeg antar ville vert riktig hadde vel vert å overlate en slik vurdering til Radium Hospitalets spesialister. En lege ved sykehuset i Østfold bannet høyt da han fikk høre hva som hadde skjedd. Det syntes for meg som om det er mer eller mindre tilfeldig om folk overlever slik systemet fungerer! Det hører også med til historien at jeg nærmest måtte krangle meg til å få henne innlagt da sykdommen grep om seg. Jeg kan ikke vite det, men har en følelse av at hun kunne vert i livet fremdeles om vi hadde hatt et system som fungerte!
    «Det er også bra for næringslivet, som kan hente inn ansatte for å ta unna topper i arbeidsmengden» sier statsråden. Når han snakker om næringslivet så mener han også helsevesenet. Eksempelvis er et sykehus i dag en bedrift. Det drives etter bedriftsøkonomiske prinsipper. Altså er pasientene blitt noe helt annet enn pasienter. De har blitt varer! På samme måte som en arbeider ved en industriell bedrift er en vare, en som MÅ selge seg selv, er pasientene blitt varer. Her er det snakk om stykkpris etc.!!
    Korttids kontrakter brukes nå eksempelvis i skolesektoren. Skolene har også blitt bedrifter som skal ledes etter bedriftsøkonomiske prinsipper! Korttidsansatte som må ha ny kontrakt hver sjette måned har skolene for lengst funnet ut kan være økonomisk fordelaktig for skolen. Det gir store manipulerings muligheter. Ja faktisk finnes det eksempler på muligheter for juks og bedrag! Forsøk på å slippe å betale for bevegelige hellige dager som er tariffestet. I følge skolevesenets formålsparagraf skal elevene opplæres til demokrater. Hvor demokratisk er det å snyte kortidsansatte for penger?!
    Vi lever nå i et samfunn hvor penger er hovedsaken. Ikke folks helse eller et godt å skikkelig arbeidsliv. Ja faktisk er det også slik at at denne gjengen med uansvarlige politikere er en trussel mot selve menneskehetens eksistens!»
    Øivind Armand Halvorsen vestmarka@hotmail.com

  2. 14. februar 2014 klokka 11:24

    Så svårt, och så starkt, att dela dessa tankar och känslor med oss andra. Du har en tuff tid framför dig, cancerbehandling kan vara mycket påfrestande, men jag är säker på att du vinner kampen, och oddsen är ju goda, för vi behöver dig, världen behöver dig, i en tid då mycket måste vända. Du är en så viktig kraft och inspiratör. Glöm aldrig det.

Legg inn en kommentar