En strid ur livets perspektiv

0
Henning Mankell

Några dagar in på det nya året reste jag upp till en ortoped i Stockholm som tidigare hade behandlat mig.

Jag for dit med en diagnos på ett plågsamt diskbråck i nacken.

När jag reste tillbaka till Göteborg dagen efter gjorde jag det med en allvarlig cancerdiagnos.

Särskilda minnen av hemresan har jag inte. Bara den envisa tacksamheten för att Eva Bergman, min fru, var med mig.

Några dagar senare fick jag på Sahlgrenska Sjukhusets lungmottagning svart på vitt: det var allvarligt. Jag hade en tumör i nacken och dessutom en tumör i vänster lunga. Därtill fanns aningar om spridning på andra ställen i kroppen.

Det här är nu drygt 14 dar sen. Jag håller nu på att gå igenom de sista utredningarna innan olika former av behandlingar ska sättas in.

Min ångest är mycket stor, även om jag i stort kan hålla den under kontroll.

Mycket tidigt bestämde jag mig att försöka skriva om detta eftersom det ytterst handlar om smärta och lidande, som drabbar så många människor. Men också om en förbluffande läkarvetenskap och ett ljus som ofta finns bortom dimmorna.

Jag har bestämt mig att skriva precis som det är. Om den svåra striden det alltid är.

Men jag tänker skriva ur livets perspektiv, inte dödens.

Jag kommer att göra det med ojämna mellanrum i GP.

Jag börjar nu.

Jag har börjat nu.

Henning Mankell

Forrige artikkel«Med svindel som odelsrett»
Neste artikkelEr det behov for Manifest tidsskrift?